I begynnelsen var kallt

Jag stod på berget och såg ned i dalen, mot havet i väster och ängarna i söder, mot hamnarna i norr och häxkitteln i öster. Jag såg sådant som var bra och sådant som var dåligt, jag såg sådant som var gott och sådant som var ont (eller åtminstone mindre gott); jag såg människor i glädje och människor i sorg, jag såg somliga i arbete och andra i overksamhet; jag såg liv och död, vilja och viljelöshet, ovilja, illvilja, energi och orkeslöshet, apati, uppgivenhet, vila och rörelse; rörelse och motstånd. Jag såg tusentals färger och samtidigt inga, bredvid varandra, intill, tätt inpå, understundom tillsammans; de rörde sig liksom in och ut ur varandra – de färgstarka många, de färglösa få. Och tvärtom. Världen tillhörde de färgstarka, men den bars upp av de tusentals färglösa skuggorna som rörde sig mekaniskt på gatorna därnere. Jag blundade och tänkte att världen är precis som Mekano: Alla kan vara en kugge i hjulet, men bara några får vara med och bygga. De starka, de pushiga, de smidiga. De inställsamma. Jag öppnade ögonen igen och såg väldiga tallar som krökte rygg för den häftiga vinden, kuvade buskar som gömde sig bakom vittrande bergshällar, tystade huskroppar, luttrade gatstenar, flämtande lågor på tusentals gravar. Snart vore även de utslocknade. Och jag såg mycket som var grått, men inget som var svart och inget som var vitt. På Bangatan såg jag en vän som hankade sig fram.

Den gråa morgontimman gjorde märkvärdiga skuggor omkring mig som satte skräck i alla levande varelser. Dovhjortarna i sitt karga hägn vankade av och an, oroade över de tusentals spöken och gengångare som tycktes ha samlats på toppen av berget. Då och då bräkte de (om nu dovhjortar bräker), först en, sedan de andra i ett slags underlig kanon med försångare. Och strax därefter kom svaret, från kronhjortarna längre ned, hästarna, eller åsnorna, getterna, påfåglarna, gotlandsfåren eller blott en simpel kråka. Jag såg förbi hägnen, mot öster, mot gryningen, mot den uppgående solen som trots allt fanns där även om vi inte kunde se den. Och kitteln, staden, låg kvar där den skulle, mellan sina kullar, långt fler än dem som Rom, Aten, Jerusalem, Istanbul eller Florens kan ståta med. I Burggrevens palats vid Polhemsplatsen brann som vanligt flitens lampa, och långt i fjärran såg jag Tingstadhästen löpa fritt på ängarna bortom Stigs Center. I Stortomtens verkstad i skuggan av den stora granen på Gustaf Adolfstorg samlades nissarna för ännu en arbetsdag i allmänhetens tjänst, alltmedan Ogallala Hoppsan ännu dansade i drömmen efter några timmars sömn på snusen. Och jag kom närmare i rummet, blicken skärptes, och där på Linnégatan såg jag hur Stefansson skyndade förbi i ljuset av tivolilamporna på Prinsen och Sombrita med en kasse mjölk. Strax därpå dök Pinnen upp från ingenstans och sträckte ut en hand. "Är det inte tungt att bära runt på så mycket mjölk?" undrade Pinnen. "Inte alls", svarade Stefansson. "Det är lättmjölk!" Han var en sann göteborgare.

Och jag såg kylan som jag stod i sluta sig omkring allt levande, det levande som en gång självt hade skapat den kylan. Och luften frös, och rimfrosten låg som ett täcke över pälsen på dovhjortarna bakom mig. Vita istappar hängde från de gendödas glesnade skäggstrån. Deras ögon strålade av stadsarkitektens älskade blåljus. Jag såg ned i dalen igen, över ännu ett par kullar, Gråberget, Högsbohöjd, Kärringberget, ut över havet, det grågröna, kalla, stormpiskade, torskfria; på öarna, Olssons fregatter, vindkraftverken, oljecisternerna, fyrarna, molnen och mörkret i väster. Långt ute vid Vinga såg jag hur Leviathan bröt vattenlinjen med sin väldiga ögonsköld. Tänder och pansar mot oss, mot vårt. Vad har vi väl gjort, utbrast jag förskräckt för mig själv. Hjortarna bräkte, kråkorna kraxade, gengångarna skälvde så att istapparna föll till marken. Berggrunden rörde sig under mina fötter. Därnere i grytan var allt som vanligt. Var det bara jag som såg, undrade jag. Var det bara jag som hörde, som kände, som iakttog, begrep något, förstod? Var det bara jag som levde? Jag vandrade nedför berget, dit ned där allt var som vanligt. Jag ville veta. Så började den första dagen.