Sic transit gloria mundi

Filosofen höll hov som vanligt, och inte oväntat hos Pelle på Djupedalsgatan. När jag rusade ut genom dörren på La Sombrita efter att ha förstått att de hade kidnappat Ogallala Hoppsan, stod en liten man vid Linnéhallen på andra sidan gatan och viftade med två stora facklor, ungefär som man ser på film när ett flygplan skall landa i mörker. När han fick syn på mig började han springa uppför gatan. Jag följde efter på min sida, och när vi kom fram till korsningen försvann han upp mot Skansberget och parkerade sig själv och facklorna vid entrén till Hos Pelle. Jag sprang över gatan, rasande, bubblande, hatande, älskande, lidande, gråtande. Döende. Jag visste inte om Ogallala fortfarande var vid liv. Jag visste bara att jag hade att göra med människor som inte tog hänsyn till något annat än sin egen tillfredsställelse. Jag hade aldrig gillat Filosofen, men det här var ju löjligt! Jo, han käkade säkert ballar till frukost. I gryningen skulle jag äta hans! Vad tänker jag på, slog det mig mitt i gatan, där bussar och spårvagnar väller fram på en egen refug oberoende av alla trafikregler. Jag beter mig ju som Filosofen! Han lurar mig att hata, han får mig att glömma kärleken till Ogallala. Man kan inte hata av kärlek, för kärlek. Hatet slukar kärleken. Dessutom kan man inte tänka klart. Javisst, så är det: de okänsliga utnyttjar det faktum att de känsliga kan känna. De får dem genom sina vidriga handlingar att hata dem och förvrider därmed sinnet på de känsliga så att de inte längre tänker klart och därför begår överilade handlingar som bara leder ned i graven. Jag bet ihop och kastade mig undan för en buss. Jag skulle inte göra det misstaget. Den lille mannen stack facklorna i varsin hållare som flankerade entrén och drog sig tillbaka till värmen i restaurangen. Genom fönstret såg jag Filosofen vid ett bord omgiven av de fruktansvärda människor jag hade lärt känna den senaste tiden: Plommonstopet/Vickande Rumpan/Erich von Stroheim, eller, som han tydligen kallades, Gussto; Sarah Mellow, kulturstrategen från Manchester som hade lagt knark i min drink på Mornington Hotel; Linda, Fyrbåkens flickvän som förmodligen också hade slagit ihjäl honom; den lille mannen (som just hade slagit sig ned bredvid Gussto), och naturligtvis Filosofen själv, med en halvrökt Gauloise dinglande i mungipan. Rökförbudet var ingenting han brydde sig om en dag som den här, när hela tillvaron stod på spel.

”Donard!” utbrast Filosofen när jag slängde upp dörren. ”Vad förskaffar oss den äran?” Herrarna grymtade som grisar, damerna fnissade som tonårsflickor. Filosofen tuggade flinande på fimpen i mungipan. ”Vad har du gjort med henne?!” skrek jag så att affärsmännen i matsalen satte oxfilén i halsen. ”Hoppsan”, skojade Sarah Mellow på alldeles utmärkt svenska. ”Vad känsliga vi är i dag då!” ”Delirium!” skrockade en av grabbarna i baren som tillhörde hovstaten. ”Cold Turkey”, fyllde hans kompis i. Filosofen gav mig ett överlägset flin som avslöjade hela hans mindervärdeskomplex. ”Är den store Donard litet ut gängorna i dag?” frågade han och tittade menande runt bordet. ”Den fylleristen!” utbrast Linda. ”Jag kan inte minnas att jag har sett honom nykter en enda gång.” ”Jag tänkte väl att det var något sådant”, sade Gussto och tvinnade mustaschen som påminde om morrhåren hos en katt. ”Det hör inte till vanligheterna att folk springer runt hos andra människor och letar efter fyrbåkar! Eller vad säger du, min bäste Rutan?” Den lille mannen sträckte på sig så gott han kunde. ”Absolut inte norr om Stuttgart, i alla fall”, klargjorde han högdraget med sin kraxande stämma. ”Du ser syner, Donard”, fortsatte Filosofen. ”Lyckligtvis är Sarah här en mästare när det gäller att bota vanföreställningar.” Han vände sig mot Sarah Mellow och lade handen på hennes knä: ”Eller hur?” ”Oh ja!” utbrast hon och reste sig, gick runt bordet och bort till mig. ”Den här killen är ett riktigt svårt fall, skall ni veta”, viskade hon förföriskt och drog sina långa, smäckra fingrar genom håret på mig. Kvickt, som en orm, nafsade hon mig i läppen, stack sina naglar i ryggen, körde det smidiga knäet i låret och lätt sina glödande bröst bränna hål i min bringa. Skötet tog eld och brandlarmet gick. Filosofen skrattade, Rutan den lille kraxade, Gussto läste slavisk poesi, och Linda – Linda hon satt och surade vid fönstret och tyckte livet var trist. Kanske saknade hon Fyrbåken. ”Delirium!” gastade hovstaten i baren. ”Dags att runda av den här historien!” sade Filosofen, och plötsligt befann vi oss i en bil på väg västerut.

Vi stannade mitt på Älvsborgsbron, strax bakom en annan bil. Någon öppnade bakdörren och den lille mannen som kallades Rutan kraxade åt mig att stiga ur. Snart stod vi alla och huttrade i vinden och kylan på bron. Plötsligt kände jag en fruktansvärd hetta, och vinternatten lystes upp av ett brandgult sken, som om himlen hade fattat eld. Jag vände mig om och där stod han, rakt under bron: Leviathan. Tiden var kommen, allt var försent. ”Vi dör tillsammans”, mumlade jag. ”Goda och onda, män och kvinnor, barn och vuxna, korta och långa… Vi dör alla i kväll. Det är det enda vi förmår att göra tillsammans.” ”Du snackar så mycket skit, Donard”, skrockade Filosofen. ”Du dör i kväll, det är sant. Men kanske att jag låter någon annan leva. Det beror på vad du har att säga.” Han vred huvudet över axeln och skrek mot den andra bilen: ”Ta hit bruden!” Leviathan flämtade igen och i det brinnande ljuset såg jag Johnny Bråttom fösa Ogallala Hoppsan framför sig. ”Ogallala!” utbrast jag förtvivlat. ”Är du okej? Har de gjort dig illa?” ”Jag älskar dig!” viskade Ogallala frånvarande, sjungande, lugnande, ömsint och trösterikt; kärleksfullt. Som om hon redan stod på prärien omgiven av sina barn och hästar. ”Jag älskar dig…” Besten slutade brinna och jag såg henne bara svagt i det gula skenet från gatlyktorna ovanför. ”Vad vill du ha av mig?” skrek jag åt Filosofen. ”Jag gör vad du vill, bara du låter henne gå!” ”Ack om jag kunde få allt vad du äger…” snyftade Filosofen på låtsas. ”Men stackars sate, du har tyvärr inte ett skit som jag vill ha.” Han tog Ogallala i nacken och föste henne mot broräcket. ”Men varför gör du oss detta då?!” undrade jag. Filosofen tittade på mig som man tittar på ett barn som inte förstår: ”Därför att jag kan!” Gussto gick fram till honom med sin vickande rumpa och tillsammans lyfte de upp Ogallala och lät henne balansera på det smala räcket. Jag var fortfarande lealös, oförmögen att röra mig, bedövad av hettan i Sarah Mellows barm. Hjälplös. Det ryckte till i kroppen, och jag trodde för ett ögonblick att jag var på väg att drabbas av kramper, men istället blev jag märkligt klar i tanken.

”Men jag förstår inte…” sade jag med all naivitet jag kunde uppbåda. ”En doktor i filosofi, en språkprofessor (jag nickade mot Gussto)… Och Sarah här är uppenbarligen en framstående kvinna på sitt område. Vad har ni för nytta av att ta livet av förlorare som Turtomten, Fyrbåken, Julbocken, Kalle på Hörnet, Ogallala Hoppsan och mig själv?” Filosofen suckade över min intellektuella oförmåga: ”Därför att det är det ENDA vi kan!” Han släppte taget om Ogallala så att hon halkade till, men Gussto tog tag om midjan på henne. ”Därför att sådana som du och häxan här sätter griller i huvudet på pöbeln, och det lockar hit Leviathan. Får vi inte er ur världen innan han har tagit sig förbi bron, ja då finns det inte längre någon plats för våra kunskaper!” Han spottade i marken. ”Din värld mot min, Donard. Och min kommer alltid att vinna över din. Åtminstone så länge Leviathan håller sig på andra sidan bron.” Himlen lystes åter upp av det mäktiga skenet från Leviathans eld. Jag kände mig alldeles omtumlad. Var besten där under oss egentligen min vän, som Filosofen påstod? Vår vän, alla vi som inte var som Filosofen. De flesta av oss. Det gick runt i huvudet och jag var fortfarande oförmögen att röra mig, men det brann inte längre från Sarah Mellows bröst och sköte. Istället kände jag kylan sprida sig i kroppen på henne. Märkligt. Filosofen såg stressad ut. ”Se så!” skrek han. ”Låt oss få det gjort. Besten är snart förbi oss!” Han tog ett par raska steg mot broräcket, grep tag i Ogallalas jacka och föste undan Gussto. ”Säg hej till din indiantjej, Donard!” skrockade han just som en jättelik eldsflamma kom farande bakifrån. Den träffade Filosofen i ryggen och förvandlade honom till aska som genast spreds för vinden. Samtidigt sprack Sarah Mellow i tusen bitar, förvandlad till is mitt i den fantastiska hettan. Isen smälte och rann ut i rännstenen. Det fräste och bubblade om vätskan, som gjorde djupa fåror i asfalten. Gussto började vicka allt intensivare på rumpan tills han hade skruvat upp sig själv i ett sådant tempo att kroppen slets sönder av centrifugalkraften. En av hans njurar träffade Linda i ansiktet, trängde in i munnen och ned i halsen så att hon kvävdes. De enda som kom undan var Johnny Bråttom och den lille mannen Rutan som genast kastade sig i en bil och försvann över till Hisingen.

Allt detta hände under loppet av ett omätbart ögonblick. Och likväl insåg jag i just det ögonblicket vad Filosofen hade menat. Naturtillståndet, allas krig mot alla – det var hans värld, liksom Gusstos, Lindas, och Sarah Mellows. Leviathan, det var i själva verket hoppet för oss andra. Besten som kan samla oss, besten som kan tygla våra ondskefulla lustar. Besten som kan skydda oss mot sådana som Filosofen. Jag hörde ett våldsamt rytande bakifrån och vände mig om bara för att se Leviathan styra ut mot Västerhavet igen. ”Nej för helvete!” skrek jag. ”Kom tillbaka, vi behöver dig här!” Men besten brydde sig inte. Han försvann under vattenytan, lugnt och stilla, som om ingenting hade hänt. Som om han aldrig hade varit här. Jag kom att tänka på Ogallala och det fyllde mig med värme. Men värmen förbyttes i svidande kyla när jag vände mig om och insåg att hon inte längre var där. Med Filosofen borta fanns det ju inte längre någon som höll fast henne. Jag rusade fram till broräcket och kastade ur mig ett avgrundsvrål: ”Ogallala!” Allt jag fick tillbaka var mitt eko, kryddat med de sjungande, viskande, smekande orden: ”Jag älskar dig…” Jag böjde mig fram över räcket och fick syn på henne där hon seglade mot vattenytan med armarna utsträckta till ett kors. Hon var helt nära nu, snart skulle hon krossas mot älven och aldrig någonsin se prärien igen. Ett par tårar rullade nedför mina kinder och skyndade efter henne. Allt var förbi och förgäves. Men då hörde jag honom plötsligt i fjärran, den gamle pegasen, den trofaste hästen med vingar – Tingstadhästen. Gnäggande och frustande sprängde han fram över älven, helt nära vattnet, så nära att hovarna nästan rörde vid ytan. ”Kom igen!” skrek jag. ”Kom igen!” Och han kom igen – ett sådant makalöst riddjur! – gled in under kroppen och rätt vad det var satt Ogallala Hoppsan lika säkert i sadeln som alltid. Tillsammans försvann de mot mörkret i väster. Mörkt, javisst, tills Leviathan åter reste sig ur havet för en stund och sprutade ut en eldsflamma som lyste upp himlen för dem hela vägen till prärien. Eller Lofoten. Eller varthän de där två egentligen var på väg! Med sådana vet man aldrig, tänkte jag och log för mig själv. Sedan kände jag solen i ögonen, verkligheten sparkade sig in i huvudet på mig och jag såg samma gamla förbaskade värld ligga lika förbaskat jämntjock utanför fönstret vid mina fötter. Nåväl, muttrade jag, det var väl rätt okej ändå – jag brukade trots allt inte vakna med ett leende på läpparna.

Jag stod på berget igen. Nedanför låg staden vit, rök stod ur skorstenarna och Stefansson drack mjölk mitt på Linnégatan tillsammans med Pinnen. De firade att de just hade tjänat en extra bumlimg på Pinnens slavkneg. Doktorn kom förbi och bjöd på några piller, men Pinnen avböjde. Han sade att han visst kunde sälja sin kropp, men aldrig att han ville förlora huvudet! Vid Polhemsplatsen jobbade Burggrevens lakejer hårt för att finna minsta gemensamma nämnare för alla tidningsläsare. De hittade ingen, så de beslöt sig för att publicera ett sjuttiotal blanka sidor. På så sätt skulle alla läsare åtminstone bli lika förbannade. Se där, äntligen ett uttryck för originalitet! ”Det står ju bara om mig i blaskan i dag!” dundrade Stortomten i verkstaden på Gustav Adolfstorg. Nissarna tittade menande på varandra. De brydde sig inte längre om att försöka göra något åt hans vanföreställningar. ”Delirium!” ropade någon på Andra Långgatan, men ingen brydde sig. Det var ett gängse tillstånd i den delen av staden. Dovhjortarna skrattade muntert i hägnet bakom mig, och på bänken en liten bit bort delade gengångarna på en pava från helvetet. Iskalla, gråblåa och med rimfrost i skägget. Sicka killar! Jag drog på munnen och halade fram pluntan med Paddy’s ur innerfickan. Sedan drack jag en skål med döden. Fast de var ju inte döda, förstås. Jag tittade västerut igen och såg väldiga tallar som krökte rygg för den häftiga vinden, kuvade buskar som gömde sig bakom vittrande bergshällar, tystade huskroppar, luttrade gatstenar, flämtande lågor på tusentals gravar. Snart vore även de utslocknade. Och jag såg mycket som var grått, men inget som var svart och inget som var vitt. Jag såg patienter förvandlas till klienter, medborgare till kunder, tjuvar till hederligheten själv. Sanningen blev lögn, och lögnen besegrade världen. På Bangatan såg jag en vän som hankade sig fram. Ogallala Hoppsan fanns bara i drömmen. Jag önskar att hon hade funnits i verkligheten, även om hon hade dött ifrån mig. Då hade jag åtminstone fått leva en liten stund på jorden.

Tre skepp seglade in med helvetet…

Jag gillar människor, särskilt när jag slipper umgås med dem. Den mystiske mannen som jag hade stämt möte med på La Sombrita den eftermiddagen visade sig höra till den kategori som jag älskar förbehållslöst bara de håller sig ifrån mig. Det var en sliskig, lismande orm som ursäktade sig för att stjäla luften varje gång han andades, samtidigt som han sålde sin morsa till fula gubbar bakom ryggen. Han påminde om den där tanige kubanske tjallaren i Miami Vice på sin tid. Izzie, eller vad han nu hette. För mig blev han genast Mr Uschäkta. La Sombrita hade blivit alldeles för trendigt sedan fylleristen som brukade glömma bort notan hade sålt stället för några år sedan. Men ölen var fortfarande billig, och omgivningarna passade alldeles utmärkt för en hal typ som Mr Uschäkta. Jag visste vem han var så fort han kom genom dörren: det smala, skinntorra ansiktet, de härjade, livrädda ögonen, den slitna trenchcoaten och de alldeles för korta byxorna som i och för sig fortfarande var av bra kvalitet. ”Rea på Twins, eller?” skojade jag och blinkade med ögonen. ”Är du Donard?!” undrade Mr Uschäkta nervöst. ”Den samme!” fnissade jag. Mr Uschäkta flackade med blicken. ”Längst in!” flämtade han. ”Vi sätter oss längst in.” Jag ryckte på axlarna, suckade och tog mitt glas, och sedan trängde vi oss in i det nya utrymmet innanför baren. ”Är det här okej eller?” undrade jag sarkastiskt efter att ha letat upp det bord som måste vara längst bort från dörren. Mr Uschäkta muttrade och flackade med blicken igen. ”Det får väl duga…” mumlade han och satte sig med ryggen mot resten av världen. På min tid i gangsterbranschen gjorde vi förstås helt annorlunda, men det var längesen nu, och dessutom i Amerika. Jag lät Mr Uschäkta hållas. Han må ha varit en komisk figur, men det han hade att berätta var inte roligt. Det visade sig att han var en gammal vapendragare till Julbocken. (Det förvånade mig att vi inte hade träffats tidigare.) Julbocken hade länge gjort affärer med Filosofen. De smugglade sprit, cigaretter och understundom narkotika från Öststaterna. När Julbocken flyttade till Thailand hjälpte han till en början Filosofen med att skaffa unga flickor till kunder i Sverige som betalde bra för ’kila-stadigt-horor’ – söta tjejer som erbjöds mat, husrum och understundom ett liv i relativ lyx mot att de uppträdde som männens fruar. För en tid sedan hade Julbocken och Filosofen varit i Estland tillsammans för att utreda möjligheterna att skaffa flickor därifrån. Där fanns vita tjejer, och närheten till Sverige gjorde det lönsamt att ’jobba sönder’ dem, det vill säga sälja dem så ofta som möjligt så länge de fortfarande var något sånär fräscha. Eller överhuvudtaget levde. I Estland hade emellertid något märkligt inträffat. Julbocken hade träffat en ung flicka som han hade förälskat sig i, och denna förälskelse blev till något som påminde om en religiös uppenbarelse för honom. Plötsligt såg han – utifrån sitt trots allt begränsade empatiska perspektiv – flickorna som människor, som varelser som faktiskt kunde lida, som förtjänade riktig kärlek och fullvärdiga liv. När de återvände till staden efter resan sade han åt Filosofen att han inte ville ha med saken att göra.

”Och hur tog Filosofen det?” frågade jag. ”Han sade att det var omöjligt”, väste Mr Uschäkta. ”Sådana affärer drar man sig inte ur. Det var glasklart att han hotade Julbocken till livet.” ”Men varför mörda Turtomten och Fyrbåken?” undrade jag. ”Julbocken anförtrodde sig åt Turtomten eftersom han var en sådan man kan lita på. Dessvärre har Filosofen ögon och öron överallt. Förmodligen var det någon bartender som tjallade på honom!” Mr Uschäkta spottade fram de sista orden och blängde ilsket på mustaschen bakom bardisken. ”Är det han?” frågade jag oroligt. ”Äh, jag gillar inte bartenderar bara. De har för stora öron och för små mätglas. Men han är schyst. Annars hade jag väl inte gått hit!” ”Och Fyrbåken?” fortsatte jag. ”En täckmantel…” mumlade Mr Uschäkta samtidigt som han lät ögonen följa en svart paletå utanför fönstret. ”Filosofen har knullat Linda i åratal. Samma skrot och korn, de där två. Och de är allt bra smarta! En filosof och en fyllehora – vem skulle någonsin misstänka dem för smuggling, mord och trafficking? Fler än Fyrbåken har dött i den sängen, skall du veta!” ”Det var som fan!” utbrast jag och gav till en vissling. ”Hur länge har det pågått?” Mr Uschäkta drog fram en cigarett och hann nästan tända den innan jag stoppade honom. Att bryta mot rökförbudet var kanske inte det bästa sättet att hålla sig inkognito. ”Jävla skitförbud!” stönade han, stoppade cigaretten bakom örat och fortsatte: ”Filosofen blev en storspelare för ett par år sedan när han tog över ett par juggars smugglarbusiness genom att helt enkelt slå ihjäl dem. Där satte han skåpet på ett bräde!” ”Men varför naglar ingen fast honom, då?” undrade jag aningslöst. ”Någon måste väl ha ett horn i sidan till en sådan gubbe?” ”Alla vet att det var Filosofen”, väste Mr Uschäkta. ”Men ingen kan bevisa något. Det går historier om hur han och Linda käkade deras kulor till frukost. Sådant inger respekt, skall du veta!” ”Men det är ju inte sant!” skrattade jag. ”Naturligtvis inte”, sade Mr Uschäkta. ”Men det spelar ingen roll så länge folk tror att det är sant!” Förvisso, tänkte jag. Den här killen var faktiskt inte så dum ändå. ”Och killen i plommonstopet?” fortsatte jag. Det började bli riktigt intressant. ”Han som springer runt naken på staden och vickar på rumpan? När han inte klär ut sig till Erich von Stroheim, vill säga.” Mr Uschäkta nickade instämmande. ”Gussto”, svarade han. ”Ett ryskt språkgeni som Filosofen har samarbetat med länge. Han är visst professor eller något i Ryssland. Lika kallblodig som Filosofen, sägs det.” ”Var det han som mördade Fyrbåken?” viskade jag. Mr Uschäkta flackade med blicken igen. Dådkraften hade varit högst tillfällig. ”Hur fan skall jag veta det?” snäste han och sänkte rösten: ”Själv tror jag nog att det var Linda som gjorde det.” Mr Uschäkta reste sig för att gå. ”En sista fråga bara”, sade jag och tog tag i rocken på honom. ”Vem är Sarah Mellow, kvinnan som förgiftade mig på Mornington Hotel?” ”Jag vet inte mer än vad jag har sagt”, mumlade han. Sedan skyndade Mr Uschäkta bort mot dörren och lämnade mig ensam med några ynka svar och alltför många frågor. Jag undrade om det någonsin skulle bli ordning på den här historien. Jo det förstås, suckade jag för mig själv. När Leviathan slukar oss alla på julafton.

Jag satte mig i baren för att avsluta min öl i sällskap med en sup eller två. Jag tänkte på Ogallala Hoppsan och de underbara stunder som vi hade upplevt tillsammans det senaste dygnet. Ett vemodigt leende spred sig över mina läppar. Snart skulle våra vägar skiljas för alltid. Antingen på grund av Leviathan, annars på grund av oss själva. Vad var egentligen skillnaden? Jag hade inte suttit där och grunnat i många minuter när ett märkligt sällskap uppenbarade sig i dörren: tre distingerade herrar i turbanliknande hattar och färgglada kaftaner sökte med bortkomna ögon någon som kunde hjälpa dem till rätta. Till sist hamnade de hos mig, precis som alla andra galningar. ”Hej grabbar!” utbrast jag muntert. ”Halloween var förra månaden. Det är jul som gäller nu!” Den ene av dem tittade på mig med trötta, ledsna ögon. ”Min bäste herre”, började han med ödesmättad röst. ”Skoja inte med oss. Vi har gjort en lång resa, vi är trötta och vi skulle behöva vatten och en bit mat. Vi försökte på ett ställa närmare Stjärnan, men där ville man inte släppa in oss.” ”Tacka fan för det som ni ser ut!” skrockade jag okänsligt. ”Nej då, inte alls”, suckade den stackars mannen. ”Det är för att Balthazar här är svart.” ”Tror du verkligen det?” undrade jag misstroget och synade dem med blicken. ”Balthazar…” muttrade jag och tittade på den svarte mannen. ”Det är du det! Men vilka är ni egentligen?” Den förste mannen (i blå kaftan) tittade mig rakt i ögonen: ”Vi är de tre vise männen!” Jag trillade nästan av stolen. ”Och jag är Jultomten!” utbrast jag och slog händerna på knäna av skratt. ”Nej, skämt å sido, Donard var namnet. Slieve Donard. Och tro mig, jag har hört det mesta!” Och gud vad jag skrattade! ”Donard”, sade den svarte mannen plötsligt. ”Slieve Donard?” Jag tittade oförstående på honom och nickade. ”En liten man bad oss ge er detta. Han sade att vi skulle finna er här.” Den svarte mannen räckte mig en liten pappask som jag betraktade med en nyfikenhet som nästan genast övergick i förskräckelse: på locket stod att läsa ’smert’ sjpionam’ – död åt spionerna. På baksidan återfanns det kryptiska budskapet ’Ugh, ugh – Oops!’ I asken låg en liten blond hårlock. Jag visste genast vad det innebar – de hade tagit Ogallala!

Tanda endast mot ladans plan

Middagen stod på bordet när jag kom hem den kvällen. Och i köket stod en kvinna mycket varmare än någonsin glöggen på spisen, som kärleksfullt förebrådde mig att jag hade hållit mig undan hela dagen utan att säga ett ord. Och där fanns ljus på borden, och i hjärtat, tro och hopp i själen; kärlek i dem båda. Och där fanns liv. På riktigt, äkta liv, av kött och blod, i glädje, med glädje – inte bara överlevnad, existens, ett vara för blott varats skull. Nej, där och då – just då – i mitt kök, fanns för en gångs skull inte ett spår av Leviathan, allas krig mot alla, självförverkligandets falska lockrop med sin ensliga stämma, individens sönderfall i tiden för sin största framgång, tomheten när hoppet står blott till sig själv och ingen annan. Där och då – just då – fanns bara verkligheten. Jag och Ogallala Hoppsan. Tillsammans. I mitt kök. ”Chicken Cheyenne!” utbrast Ogallala och ställde en stekhet gryta på bordet. ”Och vad sjutton är det?!” skrattade jag. ”Kyckling som de gamla indianerna gjorde den!” svarade hon näsvist och gav mig en kärleksfull smäll på huvudet. ”Och vin, förstås…” Ogallala langade fram ett par flaskor italienskt i hundrakronorsklassen. En kyckling hade jag haft liggande någonstans, det visste jag. Men definitivt inga viner av den kalibern. ”Vad har du fått tag i de där godsakerna?” undrade jag försynt. ”I Italien, fattar du väl!” skojade Ogallala. ”Nej dummer, på bolaget här nere förstås!” ”Har du varit där själv?” frågade jag och blev allvarlig. ”Ja det är klart!” svarade Ogallala som om det inte var något med det. ”Vem skulle annars ha varit där? Gubben i Månen?” Jag tog henne i armen och drog henne till mig. ”Du får inte gå ut på egen hand”, sade jag förebrående. ”Jag trodde att du fattade det. Du är för sjutton här för att du är i fara!” Ogallala slet sig lös och gick bort till spisen. ”Vem fan tror du att du är egentligen?!” fräste hon. ”Någon jävla patriark i Bibeln, eller? En sådan som vill hålla sina kvinnor inlåsta bara för att känna att han äger dem?” Hon slängde förklädet på golvet. ”Nej tack, då får det vara!” skrek hon och rusade ut i vardagsrummet. ”Du kan laga din jävla mat själv!”

Glöggen kokade bort på spisen, så jag hällde det som var kvar i en mugg och dödade det återstående tomrummet med Paddy’s. Jag och Ogallala Hoppsan är som Semtex, tänkte jag: vi kan krama varandra stenhårt, men tändhatten sitter alltid på och världen är full av elektriska impulser. Det är lika långt till nästa explosion som det är till nästa ögonblick. En hopplös framtid, förvisso. Och ändå älskade jag henne. Förmodligen just därför. Jag hörde Ogallala snyfta inifrån vardagsrummet, så jag tog glöggmuggen och flaskan och gick ut och slog mig ned i soffan bredvid henne. Vi satt tysta i flera minuter och lyssnade till varandras gråtfärdiga andetag. ”Jag skall flytta härifrån”, sade Ogallala till sist och gömde min hand i sin. ”Vad menar du?” undrade jag uppbragt. ”Nu, på en gång? Men vart då? Din lägenhet är inte säker!” ”Nej, dummer”, viskade Ogallala kärleksfullt. ”När allt det här är över skall jag flytta hem till prärien igen. Där är jag född och där vill jag vara. Jag insåg det när jag tog hand om alla barnen därute på det hemska stället i skogen. Jag vill slå mig ned på reservatet och sprida liv och glädje, kanske till och med litet kunskap till barnen där. Det är min uppgift i livet.” Och jag trodde henne, fast och fullt. Det var hennes uppgift i livet. Jag kramade den varma, spröda handen och hoppades att vi inte skulle explodera igen. ”Kom så äter vi”, sade jag och drog försiktigt upp henne ur soffan. Chicken Cheyenne var riktigt gott, Ogallala var en bra kock. En sådan kanske de också behövde på reservatet, tänkte jag och log för mig själv. Vinet var minst lika bra, till både kropp och själ. Klockan åtta på kvällen drog vi oss tillbaka till sängkammaren. Tio på morgonen ringde Björk. Jag fick inte många timmars sömn den natten.

”Känner du ’Kalle på hörnet’?” frågade Björk uppfordrande. ”Hurså?” gäspade jag och smekte Ogallala över pannan så att hon inte skulle vakna. Hon vred på sig, suckade, fnissade till och lade sig till rätta vid min axel. ”Vi har hittat honom i Trädgårdsföreningen”, svarade Björk. ”På staketet. Med en järnribba i arslet!” ”Blödningar i hemorrojderna…” mumlade jag, nyvaken och omtumlad av den fruktansvärda nyheten. ”Vad fan snackar du om?” fräste Björk. Han var inte på humör den här morgonen heller. ”Inget”, svarade jag frånvarande. ”Jag bara tänkte på något jag läste häromdagen. När den ryske tsaren Peter III mördades skyllde Katarina den stora på ’blödningar i hemorrojderna’. Ryssarna var för övrigt också rätt bra på att köra pålar i röven på folk.” ”Du borde sluta leka deckare och bli lärare istället!” snäste Björk och hostade i luren. ”Han hade tejp över munnen med något slags klotter på”, fortsatte han. ”När vi drog bort tejpen vällde blodet fram över min nya rock. Den är förstörd, frugan kommer att slå ihjäl mig. Sådant slipper du, Bogart!” Björk lät verkligen sur, och jag förstod honom. Det såg ut att vara en dyr rock. ”Vad stod det på lappen?” undrade jag. Björk ropade till en kollega så att trumhinnan vibrerade. ”Gallimatias…” kom det stönande svaret några sekunder senare. ”S-M-E-R-S-J. Säger det dig något, skolläraren?” Jag behövde inte göra honom besviken. ”Smert’ sjpionam”, mumlade jag. ”Vad?!” skrek Björk i luren. ”Död åt spionerna”, fortsatte jag. ”Det är ryska. Ser du aldrig Bondfilmer?” ”Sådant lämnar jag åt civilister”, muttrade Björk. Jag hörde att han var litet imponerad, även om han aldrig skulle erkänna det. ”Men vem spionerade Kalle för?” undrade Björk. ”Allt och alla”, suckade jag. ”Det var han som berättade för mig om stället bakom Amerikahuset. Stackars sate. Jag sade att ni säkert skulle kunna skydda honom, men han avböjde. Kalle dog för att han golade, det är inte mer med det. Fick du reda på något annat i går?” ”Jag fick fram fingeravtrycken på det där restaurangkvittot”, svarade Björk motvilligt. ”Två uppsättningar: Fyrbåkens mördare (om det nu är han och inte flickvännen!) och vår gamle vän Filosofen. Vilket inte nödvändigtvis bevisar att Filosofen lever och Julbocken är död. Det kan lika gärna vara tvärtom!” ”Det kan det absolut”, konstaterade jag. ”Men det är knappast troligt. Eller vad säger du?” Björk stönade i luren. Det kunde bara betyda ’ja’. Han avskydde att veta att jag hade rätt.

Jag knäppte bort den blodiga detektiven och vände mig mot Ogallala så att jag kände hennes andedräkt mot mitt ansikte. Den var varm, söt, fuktig, som en fönvind i Alperna, laddad med söderns frukter och dofter. Ogallala sköt mig ifrån sig. ”Gör inte så”, gnällde hon inställsamt. ”Jag stinker i munnen!” ”Inte alls”, försäkrade jag. ”Du luktar underbart!” Hon tredskades i ytterligare några ögonblick innan hon föll till föga och lät mig kyssa henne. ”Smakar underbart också…” muttrade jag så gott jag kunde med munnen upptagen på annat håll. Och sedan några ynka timmars fullständig njutning. Sexuell, javisst, men ack så mycket mer. Ett knull kunde jag väl skaffa på annat håll om jag ville, men Ogallala Hoppsan fanns det bara en av. Och det är när allt kommer omkring det enda som betyder något. Vad skulle jag göra i reservatet, tänkte jag när Ogallala hade somnat om. Jaga bufflar? (Nej, det fick man inte längre.) Gräva guld? (Nej, de hade nog tömt Black Hills för länge sedan.) Dricka sprit? (Det brukade också vara förbjudet på reservaten, åtminstone förr om åren.) Skjuta prick med gamla Winchestergevär? (På vad då? Den där dumskallen till sheriff i grannbyn?) Bygga upp en ridskola? (Jag skulle bara falla av hästen och bryta ryggen och bli en belastning…) Driva ett kasino? (Det gick ju för sig på reservaten, men jag skulle förmodligen spela bort alla pengar för egen del…) Älska Ogallala (och med Ogallala! Mums!)? Jo, förvisso, men hur länge? Kärleken övervinner allt, sägs det. Men vad är kärlek, och vad går att övervinna? Vi levde helt olika liv, jag och Ogallala Hoppsan. Vi kanske verkligen älskade varandra, men vi skulle aldrig stå ut med varandra. Om jag följde med henne till prärien (inga problem, jag har fortfarande mitt amerikanska pass!) skulle någon av oss tre snart vara död: jag, Ogallala eller kärleken. Förmodligen kärleken. Jag föredrog i så fall döden för egen del, men det är ett val man inte kan göra. Jag suckade och tittade på Ogallala som slumrade mot min axel. Det svåraste som finns är att vända sig om och gå bort från den man älskar av det skälet att man älskar henne och inte vill förlora den kärleken. Men det fanns inget annat att göra. Telefonen ringde igen. Ogallala gnydde och vred på sig, men jag smekte henne över pannan och hon lugnade sig. ”Nu skall du höra!” gastade Björk på andra sidan luren. ”När jag försökte tvätta bort blodet från min rock hittade jag ett tändsticksplån som hade klibbat fast i tyget.” ”Vad märkligt!” utbrast jag förvånat. ”Var kom det ifrån?” ”Tja”, fortsatte Björk. ”Vi har tänkt på några olika förklaringar, men rättsläkaren tror att det kommer från magen. Det finns tydligen märken i strupen som visar att det har rört sig den vägen.” ”Vad säger du?” undrade jag. ”Skulle Kalle ha käkat upp ett tändsticksplån?!” ”Tydligen”, svarade Björk och lät viktig. Äntligen hade han något att berätta för mig! ”Men hur hamnade det på din rock?” frågade jag misstroget. ”Doktorn tror att det följde med blodet upp genom halsen. Kanske har han spytt också. Det vet vi inte ännu.” ”Var det något speciellt med det?” undrade jag nyfiket. ”Det stod ett telefonnummer på baksidan”, svarade Björk och lät riktigt uppblåst. ”Kom igen, kom igen, kom igen!” väste jag. ”Jag bjuder på en helkväll när det här är över!” ”Det är visserligen mot reglerna”, började Björk och drog ut på föreställningen. Till sist andades han ut: ”Men i det här fallet kan vi behöva någon som inte är polis på riktigt.” Sedan gav han mig numret. Jag lovade att kyssa hans fötter genast, även om den där omgången kanske fick vänta ett litet tag till. Sedan pussade jag Ogallala på kinden, steg ur sängen, klädde mig och gick ut i köket. Kalle hade svalt ett tändsticksplån. Kanske att det skulle räcka för att tända gnistan som skulle få hela skiten att explodera!

En ny vändning

Vi stormade in i lägenheten på Sveagatan strax innan skymningen. Det vill säga, först rusade insatsstyrkan in, sedan Björk, och sist av alla jag själv. Andersson (han som hade slagit ihjäl en kille i Linköping, om ni minns) gnällde som vanligt över min närvaro, men den här gången var det inte han som bestämde. Det var det för övrigt nästan aldrig, bortsett från när det gällde att trakassera alkisar och förortsungar. Lägenheten var tom, sånär som på de sjuarmade ljusstakarna i fönstret. Det luktade starkt av färg och lösningsmedel i vardagsrummet, och både tak och väggar avslöjade att de helt nyligen hade målats om. ”Helvete!” svor Björk. ”Få hit labbkillarna fort som fan!” fortsatte han över axeln till Andersson som mödosamt började leta efter telefonen under overallen och skyddsvästen. ”Nu!” skrek Björk så att väggarna skälvde. Andersson lommade ut i hallen. ”Grissom och grabbarna är på väg…” muttrade han förorättat till svar efter någon minut. Björk hörde honom inte. ”Ta det lugnt med killen”, sade jag storsint. (Med tanke på hur Andersson brukade behandla mig!) ”Det är inte hans fel att vi kommer försent.” ”Alltid ett steg efter”, väste Björk. ”Någon ser till att vi ständigt ligger ett steg efter.” ”Frågan är vem…” sade jag frånvarande. Jag hade fått syn på en papperslapp bakom elementet under fönsterbrädan. ”Andersson!” ropade jag till surpuppan i hallen. Snart stod han i vardagsrummet. ”Har du gummihandskar?” ”Jag tar inte order av dig!” fräste Andersson till svar. ”Gör som karlen säger!” insisterade Björk och bet ihop för att inte explodera. ”Varsågod!” sade jag muntert. ”Du får äran att säkra ett möjligt bevis alldeles själv!” Jag pekade ut platsen bakom elementet. Andersson fick på sig gummihandskarna och sträckte sig motvilligt efter papperslappen. Han lade den i fönstret och lös på den med sin ficklampa. Jag hummade fundersamt, grubblade högt och mumlade något som jag själv inte visste vad det var. Det var roligt att reta Björk. Han tittade på mig allt intensivare, med växande irritation tills han inte längre kunde hålla sig: ”Vad är det för jävla speciellt med ett kvitto från Hos Pelle?!” ”Kanske ingenting”, konstaterade jag. ”Men det fick mig att tänka något helt annorlunda.” ”Och vad menar du med annorlunda?” undrade Björk surt. ”Stanna här tills CSI kommer”, sade jag muntert till Andersson och lade armen om Björk: ”Följ med mig skall jag visa dig en sak!” Andersson muttrade något om civilister, men innan han hade hunnit till första svordomen stod vi redan i hissen.

Björk protesterade och stretade emot när jag ledde honom uppför Skansberget till Turtomtens verkstad och den klippskreva där gamle saten brukade sova och där han också mötte döden. ”Det är något jag har glömt att visa dig”, sade jag mjukt, väl medveten om att Björk snart skulle bli fly förbannad. ”Något som jag tror att dina killar missade när de gick igenom mordplatsen.” ”Du talar i gåtor, Slieve!” stönade Björk. ”Jag har inte tid med det här. Visa mig något vettigt NU, annars går jag härifrån!” Vi hade precis kommit upp till betongplattan där Turtomten hade gjort sina hällristningar i berget. ”Vad tror du om de där?” undrade jag och pekade på de märkliga bilderna i marken. ”Vad i helvete håller du på med?” muttrade Björk. ”Har du släpat upp mig hit bara för att visa mig en massa graffitti? Det där är Anderssons avdelning!” Han vände på klacken, men jag visste precis hur jag skulle ta honom. ”Graffitti som liknar en julbock och en halvfärdig sjuarmad ljusstake?” anmärkte jag med spelad skepsis. ”Jag undrar det, jag…” Björk stannade upp och vände sig om. ”Vad sade du?!” utbrast han. ”Titta själv, så får du se…” svarade jag. Han gick fram till hällristningarna och betraktade dem i några sekunder, böjde sig ned och drog fingret utmed fårorna i betongen. ”Hur i helvete kunde grabbarna missa det här!” fräste han. ”Grissom kanske hade en dålig dag,” skojade jag. Björk surnade till igen. ”Men vad har det med ett restaurangkvitto från Hos Pelle att göra?” muttrade han. ”Det gav mig en idé”, började jag. ”Det fick mig som sagt att tänka helt annorlunda.” Björk gav mig den där blicken som avslöjade att han var på väg att gå i taket igen. ”Filosofen brukade hänga på Hos Pelle”, fortsatte jag. ”Filosofen är död!” snäste Björk. ”Är vi alldeles säkra på det?” invände jag segervisst. Björk höjde på ögonbrynen. ”Jag medger att jag själv har tolkat bilderna som att Julbocken skulle ha mördat Turtomten”, fortsatte jag. ”Och då är det alldeles självklart att tänka sig att han också skulle ha mördat Filosofen. Men tänk om Turtomten ville att vi skulle se ett annat samband? Tänk om han menade att vi skulle söka upp Julbocken för att därigenom komma åt Filosofen? Och var är Linda, Fyrbåkens flickvän? Hon som faktiskt äger de sjuarmade ljusstakarna, och vars fingeravtryck finns på stekpannan som mördade Fyrbåken?” ”Tillsammans med mördarens”, invände Björk. ”Tillsammans med den person som vi hittills har förutsatt mördade Fyrbåken”, rättade jag honom. Björk nickade. ”Du har onekligen en poäng”, sade han fundersamt. ”Men Julbocken skulle också ha kunnat planterat det där kvittot bakom elementet, på samma sätt som vi har blivit körda med hela tiden i det här jäkla fallet!” ”Förvisso”, erkände jag. ”Men jag måste säga att jag nog tyckte att Filosofens filantropiska fasad var litet väl överdriven. Han har skrivit underbara saker på sin hemsida, i sina bloggar, i svar på andras artiklar. Men det är något med alltihop som inte känns riktigt äkta.” ”Och de estniska tandlagningarna?” undrade Björk. ”Vi vet att Filosofen har varit i Estland. Julbocken däremot brukade hålla sig till Thailand.” ”Medges”, svarade jag. ”Men det kanske du kan kontrollera. Och kvittot kan ju faktiskt ha blivit kvar bakom elementet av misstag, för en gångs skull. Jag tycker åtminstone att vi har en intressant ny teori här, med tanke på att ingen av oss har kommit särskilt långt med den gamla. Just nu är det väl inte mycket mer vi kan göra här, så kila du ned och ta hand om CSI så fortsätter jag så gott jag kan på mitt håll.” ”Gör inget dumt nu, Slieve”, muttrade Björk innan vi skildes. ”Du ligger fortfarande inte riktigt bra till. Särskilt inte i Anderssons ögon.” Det där sista sade han med ett skämtsamt sätt som påminde om hur det brukade vara mellan oss. Det värmde i hjärtat, vi hade varit ovänner allt för länge. ”Och du”, tillade han innan han försvann nedför berget. Jag tittade nyfiket på honom. ”Det ÄR en intressant teori!” Och sedan hörde jag honom muttra för sig själv i backen ned: ”Jävligt intressant, faktiskt. Jävligt intressant…”

Och det var en intressant teori, men vi var förstås ljusår ifrån att kunna bevisa den. Jag knetade uppför Skansberget i blåsten och satte mig på en av kanonerna. Nedanför svävade staden i aningslöshet. Leviathan stod mitt i Rivöfjorden, snart skulle han göra oss alla till sin föda. Jag fick syn på en liten flicka som rastade hunden med sin mamma. Hunden sprang runt hörnet (ett av de åtta) på Skansen Kronan, allt under mattes vilda protester, och den rasande kvinnan försvann efter. Flickan stod kvar på grusplanen och tittade på mig med tummen i munnen. Kunde hon se, undrade jag. Det jag såg, alltså: naturtillståndet, allas krig mot alla, Leviathan därute i havet, helt nära? Hon skulle naturligtvis också slukas, förtäras av odjurets eld. De oskyldiga dör först av alla. Det är den nåd som är ett rent hjärta förunnat. De skyldiga kan understundom överleva, men för vad, till vad? Vilka brott måste de själva begå för att skydda sig från bestens lågor? Hunden rusade fram på andra sidan, och strax därpå kom rasande matte. Jag undrade vem av dem som flämtade mest. Flickan tog tummen ur munnen och skrattade. Matte fick tag i den oförstående hunden och läxade upp den. Skulle hon leva eller dö, skulle hon kunna värja sig mot bestens lågor? Och i så fall, till vilket pris? Jag hörde svansen slå mot vattnet, vågorna som sköljde över öarna, och jag såg skenet av elden som reflekterades i den gyllene kronan. Matte skällde på hunden, mamma på flickan. Och flickan tittade upp mot kronan och utbrast: ”Titta mamma, det brinner!” Och matte tog hunden i kopplet, och mamma flickan i handen och drog dem båda över grusplanen, ut genom porten och nedför backen där Karl den tolfte en gång sprängde fram på sin Munte. ”Men mamma, det brinner!” skrek flickan. ”Tyst på dig, dumsnut!” snäste mamma. Och jag tänkte att den där flickan, hon såg. Bara rena hjärtan kan se. Därför dör de först av alla. De vill inte veta av vad det kostar att överleva. Mamma, däremot, skulle inte se hjältekonungen om han så red rakt igenom henne. Därför är hon mamma, tänkte jag. Och därför kan flickan se. Om några år är också hon blind. Jag hörde besten ryta därute. Det for en rysning genom kroppen på mig: om några år skulle den flickan inte längre leva. Hon skulle inte ens leva till julafton.

Ännu ett genombrott

Klockan var närmare två när jag var hemma igen. Jag hade just satt nyckeln i låset när jag hörde någon viska i bakgrunden. En gammal klassiker: ”Psst! Psst!” Jag vände mig om och såg två skuggor som hukande närmade sig bortifrån lekparken. Det var Ogallala Hoppsan och Tarik, den väldige mannen med Saddammustaschen från Johnny Bråttoms skitcamping. ”Slieve! Slieve!” ropade Ogallala med ömklig röst, och jag såg skräcken jaga utmed fårorna i hennes ansikte när månen och en gatlykta kastade sitt ihåliga ljus över det. Hon slängde sig i mina armar och snyftade. Tarik kom strax efter. ”Vad har hänt?” undrade jag. ”Det var så hemskt…” började Ogallala och hulkade. ”En man…” flämtade Tarik. ”Det kom en man till camping som hon känna igen. Elak man. Göra henne illa… Jag fly och ta med henne hit!” ”Vad var det för en snubbe?” frågade jag. Ogallala snyftade och lyfte huvudet så att tårarna glittrade i månskenet: ”Det var mannen som försökte våldta mig. Han som inte fick upp den!” Jag vred om nyckeln i låset och sköt upp porten med axeln. ”In i värmen, bort från gatan!” sade jag och föste skyndsamt in det trötta paret på gården. Snart satt vi runt köksbordet och jag värmde på en panna glögg som jag spädde ut med några klunkar Paddy’s. Mina kylslagna gäster lät sig väl smaka. Flera stora muggar. ”Jag har sett han ofta”, sade Tarik efter en stund. ”Vem då?” undrade jag. ”Han som gjorde henne rädd”, svarade Tarik. ”Liten kille. Som – vad heter det? – liten människa…” ”Som en dvärg, menar du!” utbrast jag. Tarik tittade på Ogallala som nickade intensivt. ”Just det”, fyllde hon i. ”Som en dvärg!” Det ringde några klockor innanför pannbenet. ”Har du hört honom prata någon gång?” undrade jag varsamt. ”Han babblade hela tiden när han låg där och försökte trycka ned mig”, svarade Ogallala och lät märkligt road när hon tänkte tillbaka på den ruskiga episoden. ”Faktum är att jag var mycket räddare för häxan som stod bredvid än den där mesen!” ”Hur lät han då?” fortsatte jag otåligt. ”Som en kråka”, konstaterade Ogallala och fnissade. ”Konstig med fågel”, sade Tarik plötsligt. ”Han har sådan där färgrann fågel i bilen.” ”En papegoja?!” frågade jag. Tarik nickade och fortsatte: ”Han komma en gång i vecka eller annan vecka och hämta nya flicka.” ”Hur länge har du bott ute hos Johnny?” undrade jag. ”Ända sedan vi få avslag från Migrationsverk”, svarade Tarik och ryckte uppgivet på de väldiga axlarna. ”Tre månader, nästan…” ”Och denne killen har kommit och hämtat flickor hos Johnny ända sedan dess?” frågade jag. Tarik nickade förtänksamt: ”Nästan från början. Jag aldrig tycka om han. Jag vet vad han göra med flicka!” Tarik tittade i bordet. Ogallala snyftade försiktigt. Hon begrep också vad han gjorde med flicka. Det gjorde jag med. ”Det är bäst att ni stannar här över natten”, sade jag och slog upp den sista glöggen i muggarna. ”Imorgon skall jag tala med min vän vid polisen. Han får ordna med något slags beskydd tills det här är över.” Tarik tömde muggen och reste sig. ”Jag måste åka till fru”, sade han beslutsamt. ”Hon inte säker därute ensam.” Jag förstod att det inte var någon mening med att argumentera om saken. ”Allright”, sade jag. ”Men ta det försiktigt.” Jag gav Tarik mina telefonnummer med en uppmaning att ringa närhelst det behövdes. Sedan skildes vi åt och önskade varandra lycka till i den avgörandets stund som närmade sig i överljudsfart.

Jag stoppade om den utmattade Ogallala och värmde sedan på en ny panna glögg som jag delade med Paddy. På bordet låg dagens julkortsskörd: Burggrevens blaska och ett reklamutskick som något geni hade döpt till Sverigehäftet. Jag satte mig till bords och började bläddra bland annonserna. När jag på en sida i mitten av häftet blev erbjuden att köpa en indiankvinna i glas fick jag nästan lust att väcka Ogallala. För en halvbumling kunde jag få den prisbelönta skapelsen ”Sökande Indiankvinna” (Best indian doll of the year!), en åttio (!) centimeters glasskulptur i form av en bronsfärgad skönhet iförd höftskynke och topp av mocka, med turkosa band och glaspärlor, båge, pilar och koger. Den ädla vilden med en kropp som skulle göra vilken toppmodell som helst galen av avvund. Och allt sannolikt ett resultat av svälten på reservaten. Tänk så enkelt det kan vara, och så fel det kan bli. Bakom det hela stod ett företag i Vällingby som kallade sig The Bradford Group. Själv undrade jag mest hur många indiankvinnor från ett par hundra år tillbaka i tiden som verkligen var släta som barnrumpor under armarna. Vildarna kanske inte hade lika välutvecklad hårväxt som européer, tänkte jag, men slog snart det argumentet ur hågen. Nåväl, vissa saker är inte ämnade för oss vanliga dödliga att begripa. Det kan vi med förlov överlåta åt The Bradford Group. De har ju idéer, stora idéer. Affärsidéer! Litet längre fram erbjöds jag att köpa barnleksaker till starkt reducerade priser, och på sidan därefter sexiga damunderkläder. Borde det inte vara tvärtom, tänkte jag. Orsak först och verkan sedan? Sanning eller konsekvens, om ni så vill. Helt klart både och i det här fallet. Nu väntade jag bara på rabattkupongerna till abortkliniken! Men i stället hittade jag på sista sidan en härlig flicka insvept i en härlig pläd. Den var rent av så härlig att den härliga flickan därunder (knappt!) med blicken skvallrade om att hon genast skulle gå med på vad som helst. Sådan är kommersialismen – when you wish upon a star, your dreams come true! Jo, jo, för den som nöjer sig med en handtralla i duschen, kanske… Jag somnade till i ett par timmar och vaknade först när tidningsbudet körde ned ett nytt nummer av Burggrevens blaska i brevinkastet. Glöggen var kall, men det gjorde mig inget. Jag drack en mun och ögnade igenom tv-bilagan. Kalle och hans vänner önskade god jul som vanligt, och sedan protesterade Karl-Bertil mot alltsammans, och det tyckte alla var så bra, bara de slapp att själva göra något åt det. Nej, bättre då att vänta till mellandagarna då Inställsamma Bolmefors åter skulle smörja kungafamiljen med licenspengar. Kanske skulle de sitta till bords och äta av de stekta sparvar som alltjämt frekventerade luftrummet ovanför Drottningholm. Fan tro’t! Klockan var nästan halv åtta och Björk var säkert på väg till jobbet, så jag slog honom en signal på mobilen. Vi bestämde att han skulle bjuda på lunch på Rubinens veranda vid tolvsnåret, vilket gav mig ett par timmar att sova på. Jag drog i mig den sista glöggen och kröp ned i värmen bredvid Ogallala. Ibland är livet underbart!

”Det förvånar mig inte det minsta!” stönade Björk när jag berättade för honom om min inblandning i branden bakom Amerikahuset natten innan. ”Och inte nog med det”, fortsatte jag. ”Du vet, den nakne mannen som tog på sig skulden för mordet på Fyrbåken, han som begick ett nytt mord och rymde häromdagen?” Björk nickade och såg trött ut. ”Det var han som ledde alltihop, utklädd till Erich von Stroheim! Ett sådant pervo, va?!” ”Och kvinnan då?” undrade Björk och petade i sin intorkade pastasallad för en knapp hundring. Jag tog en klunk av min Irish Coffee och spände ögonen i honom: ”Samma fruntimmer som satte dit mig på Mornington!” Vi åt i tysthet i någon minut innan Björk tog till orda. ”Vi har faktiskt span på den där järnvägsförläggningen, skall du veta”, sade han litet snarstucket. ”Vi är inte helt bortkollrade i skallen. Den lille mannen dyker mycket riktigt upp då och då och försvinner med ett par flickor. Alltid nya. Han kör dem till en fabrikslokal i Högsbo industriområde, men vi kan, som du vet, inte gå in där utan skälig misstanke. Till och från lämnar ett flertal lastbilar byggnaden, förmodligen med flickorna. Vi har följt efter några av dem men de har bara visat sig vara lockbeten.” ”Och killen som brann upp i Gathenhielmska parken”, undrade jag. ”För ni vet väl att det inte var Julbocken?” ”Jo tack”, suckade Björk. ”Vi vet nog NÄSTAN lika mycket som du vid det här laget. De utländska tandlagningarna var alltså inte från Thailand, men väl från Estland, vilket ju stämmer bättre överens med var flickorna kommer ifrån. Däremot vet vi inget om var Julbocken själv befinner sig. Har du möjligen någon aning?” Björk stirrade rakt igenom mig, övertygad om att jag visste mer än jag avslöjade. Men det gjorde jag faktiskt inte. Bortsett då från att Leviathan stod vid Älvsborgs fästning, men den informationen var nog fortfarande aningen svårsmält, också för en luttrad kriminalkommissarie som Johan Björk. ”Inte mer än att Linda, Fyrbåkens kvinna, fortfarande är försvunnen”, svarade jag urskuldande. ”Har hon överhuvudtaget med det här att göra?” undrade Björk irriterat. ”Det var hon som kastade ut stekpannan och telefonen och termosen (utan lock) och strumporna (som Vickande Rumpan bar) och Bibeln på Sveagatan”, konstaterade jag muntert. ”Åh fan!” utbrast Björk och sken upp. ”Det förklarar de kvinnliga fingeravtrycken vi fann på stekpannan tillsammans med mördarens och Fyrbåkens egna!” Johan Björks ansikte stelnade till för ett ögonblick och därmed föll det på min lott att säga det vi båda insåg i den stunden: ”Men är du då alldeles säker på att det var Vickande Rumpan som mördade Fyrbåken? Det kan ju lika väl ha varit hans flickvän.” Bingo! Och Björk slet upp telefonen ur kavajfickan, ringde ett par nummer på Skånegatan och utbrast: ”Nu skall det bli razzia på Sveagatan!” Själv jublade jag inombords. Nu skulle jag kanske äntligen få reda på vad det hade blivit av locket till den där snygga termosen!

Räddaren i nöden

”Vad är det nu då?!” undrade Kalle på Hörnet och såg ut som om han ville sjunka genom jorden och dyka upp pånyttfödd någonstans i närheten av Nya Zeeland. Kalle brukade sälja tidningen Faktum runt om i staden, och han stod alltid på hörnet eftersom han hade fått för sig att affärerna gick bättre då. ”Titta på 7-eleven!” brukade han säga. ”De ligger alltid på hörnet. Det har med exponering att göra, ser du.” Kalle rynkade pannan och kliade sig i skägget och såg viktig ut: ”Det gäller att synas, förstår du. Annars gör man inga affärer!” Och visst syntes Kalle! Så bra till och med att han gång efter annan fick bjudresor till Skånegatan. Kalle sålde nämligen inte bara Faktum. Han kunde fixa både digitalkameror och dvd-spelare, och han hade alltid en rökbit att undvara. Kalle visste det mesta om vad som rörde sig på gatorna, och vanligtvis delade han gärna med sig av sina kunskaper. Idag var han emellertid märkligt stingslig och tillknäppt. ”Har du en tidning över?” undrade jag oskuldsfullt. Kalle tittade misstroget på mig. Motvilligt räckte han mig en blaska. Jag stack till honom ett par tjugor. ”Behåll växeln!” skrockade jag generöst. Jag bläddrade litet i tidningen medan Kalle blev alltmer nervös. ”Har det vart något annars då?” frågade jag efter en liten stund. ”Du är död!” väste Kalle och såg sig om över axeln. ”Och jag pratar inte med döingar!” fortsatte han med ett lätt högdraget tonfall. ”Vad menar du?!” utbrast jag och lät uppriktigt orolig. ”Du har ett pris på ditt huvud”, pep Kalle med sin raspiga röst. Den var inte helt olik en gammal stenkaka med Louis Armstrong. ”Det kommer att gå för dig som det gjorde för Filosofen.” Kalle flackade med ögonen: ”Åt helvete!” ”Men Filosofen brann ju redan innan han kom dit!” skojade jag. Sedan rullade jag ihop tidningen och stack den i skägget på Kalle. Jag hade skojat färdigt för den här gången. ”Och hur fan vet du att det var Filosofen som blev grillad i förrgår?” undrade jag och gav honom min svartaste blick. Kalle hoppade någon meter in i själva hörnet på fasaden. ”För fan Slieve, de slår ihjäl mig om jag säger något!” ”De kommer att slå ihjäl dig ändå”, förklarade jag. ”De har ju redan knackat Turtomten och Fyrbåken och Filosofen. Vad får dig att tro att de skulle skona dig? Alla vet att du läcker som ett såll!”

Kalle vred på sig och letade med blicken efter det stora lyftet, det som skulle ta honom ur allt elände, bort från de olyckliga omständigheter han alltid hamnade i. Bort från sig själv, helt enkelt. Som vanligt syntes det inte till någonstans. Ett par snobbiga killar i seglarjackor svängde förbi och gav Kalle fingret. Jag fick lust att sparka dem i arslet, men jag hade inte tid att läxa upp barnungar. Jag viftade med tidningen i ansiktet på Kalle så att han dansade runt på tåspetsarna, trängd som han var mellan mig och fasaden. ”Polisen tror att det var Julbocken som blev grillkol”, pep han till sist. ”Säg något jag inte vet!” väste jag och körde tidningen i bröstet på honom. ”De har visst något ställe nere i hamnen”, suckade Kalle uppgivet. ”En barack bakom Amerikahuset, tror jag. Det är Julbocken som håller i det…” ”Håller i vad?!” undrade jag ilsket. Kalle tittade i marken: ”Tjejer, tror jag…” Jag drog undan tidningen. Jag hade fått reda på tillräckligt, och jag ville inte plåga den stackars saten i onödan. Han hade det svårt nog som det var. Men människor dog på löpande band, och om det var någon som redan var dömd så var det Kalle. Alla visste som sagt att han var en sladdertacka. ”Har du någonstans att ta vägen?” undrade jag innan jag gick därifrån. ”Annars kan vi kanske hjälpas åt att fixa en lya på Skånegatan.” Kalle tittade förskräckt på mig: ”Men jag har ju sagt allt jag vet!” ”Just därför”, suckade jag. ”Polisen lär åtminstone inte klubba ihjäl dig med en stekpanna eller spetsa dig på staketet till Trädgårdsföreningen.” Kalle blev kritvit i ansiktet. ”Tänk på saken”, sade jag och gick därifrån. Jag ville bara hans bästa. Det lät hårt, men så hade vi också med hårda gubbar att göra.

Jag träffade Doktorn på vägen hem. Han hade gjort en tavla, sade han, och nu ville han ställa den till rätta. ”Var då någonstans?” undrade jag. ”Tja, det får väl bli på ett galleri”, bräkte Doktorn på sitt alldeles speciella sätt. ”Jaha”, sade jag. ”Har du något på gång, eller?” ”Nej”, svarade Doktorn. ”Men du vet, gallerister är så nerviga så det går alltid att muta dem med några burkar Valium. Funkar störtskönt på kontinenten!” Jag skrattade åt Doktorns optimism inför sin egen begåvning. En konstnär med självförtroende, det är i sanning en motsägelse. Just det. Men det fattade inte Doktorn. ”Nej du, jag får kila”, sade jag till slut men Doktorn hörde mig inte. Han stod och tittade på en person långt borta vid Billhälls på andra sidan Rosenlundskanalen. ”Är det inte Cecilia Edefalk som står där borta?” bräkte han till sist. ”Nej”, sade jag, ”jag tycker det ser ut som Fingal Olsson.” ”Men han är ju död!” utbrast Doktorn. Och verkligen, efter en stund såg jag den döda schäferhunden som låg där på rygg mitt i gatan, och allting föll på plats. Jag skrattade till och dunkade Doktorn i ryggen: ”Det är ju Annika von Hausswolff!” Doktorn skrattade också, och så gav han mig några piller mot litet av varje. Sedan skildes vi åt. Jag gled förbi bolaget på Kungsgatan för att skaffa mig en flaska Paddy’s att skölja ned pillren med. Sedan gick jag hem och korkade upp flaskan och slängde mig i bingen. Det skulle bli en tuff natt.

Sent på kvällen smög jag mig ned till de luggslitna kvarteren mellan Första Långgatan och vattnet. När jag vek av nedåt älven vid Kommersen fick jag se en märklig syn: ur en skåpbil som svängde in på en bakgård vid Amerikahuset strömmade ett stort antal dvärgar utklädda till tomtenissar. Jag skyndade efter och gömde mig bakom ett par tunnor medan det lustiga sällskapet försvann in i en barack som såg ut som en gammal bilverkstad. Efter några minuter smög jag fram till byggnaden på jakt efter ett fönster eller en glugg där jag kunde följa vad som pågick därinne. Men alla fönster var igensatta med plankor, och dörren på gaveln var låst. I stället klättrade jag upp på ett garage som låg intill för att nå upp till en glugg som jag hade lagt märke till strax under taket på baracken. Jag krängde mig uppför stuprännan med hjälp av några lårar och gamla oljefat som stod utmed väggen, och efter en liten stund ålade jag fram över den försåtliga tjärpappen som täckte garagetaket. Jag satte mig på huk vid gluggen och kikade in i den slitna lokalen. Den såg ut som gamla bilverkstäder brukar göra: färgflagorna hängde i stora sjok från väggarna, taket var fullt av fuktfläckar som gjorde det mer vått än torrt, utmed väggarna stod rostiga stänkskydd, dörrar och motorhuvar till olika bilmodeller, och jämte de obligatoriska gasoltuberna låg en gammal hora och väntade förgäves på att bli inrullad under en bil. Men den konventionella inredningen i den yttre halvan av lokalen kontrasterades effektivt av en helt annan stil längre in. Där var dvärgarna, i röda och vita dräkter med bjällror i grenen. Och där var ett tiotal unga flickor klädda som änglar, Lucior, nunnor och jungfrur Marior. Och där var en jättelik säng i mitten med himmelstak och sidenlakan och palmträd och röda tapeter och piskor och läder och latex, kondomer och glidmedel, dildos, massagestavar, tyll och en vit schäferhund. Scenen lystes upp av ett par rejäla ljuskäglor som hängde på stora ställningar. En bit ifrån sängen stod fotografen och hängde över kameran, likgiltigt tuggande på en cigarettfimp som inte längre brann. Jag undrade vad de skulle ha hunden till.

”Tystnad!” skrek någon plötsligt, och in kom en man som jag kände väl igen, men som tydligen inte tänkte delta i showen den här gången eftersom han till skillnad från tidigare var fullt påklädd. Mannen med den vickande rumpan ville emellertid inte se ut hur som helst, utan hade valt att delta i maskeraden som Erich von Stroheim, komplett med spö, ridstövlar och monokel. Han gick fram och bytte några ord med fotografen och begynte sedan att instruera flickorna. ”Du och du!” gastade han, och tvingade upp en ängel och en Maria i den stora sängen. Jag kände igen ängeln. Det var flickan som hade lett mot mig ute på Johnny Bråttoms skitcamping i Landvetter. De två flickorna rörde litet tafatt vid varandra. Maria började gråta. Erich von Stroheim härsknade till och slog ridspöt i bordet bredvid regissörsstolen: ”Se så, inget trams! Tro mig, det finns värre saker än det här.” Rösten avslöjade att han visste vad han talade om. En kvinna som stod i skugga tolkade hotet till ryska. Ingen tvekan om saken, det där var Sarah Mellow! Hon kryddade hotet med ytterligare instruktioner, och den stackars Maria började efter stund att fumla med fingrarna över ängelns bröst. När de skulle till att kyssas bröt hon emellertid ihop igen, och Erich von Stroheim flög rasande upp ur stolen, slet tag i Maria och slog henne över stjärten och ryggen med ridspöet. Fotografen rusade fram med kameran i högsta hugg och saliven rinnande utmed den gamla fimpen i mungipan. Fiktion i all ära, men det finns inget som slår verkligheten! Det var fart i ängeln som hade lett mot mig den där dagen i Johnnys järnvägsvagn, för rätt vad det var gav hon von Stroheim en örfil så att monokeln flög all världens väg. Det var väl dock inte det mest övertänkta draget att göra just då, och det försatte mig i bryderier. Om jag inte genast handlade kanske den stackars flickan inte skulle överleva den första tagningen. Jag tog fram pluntan ur innerfickan, skruvade bort korken och ersatte den med ordentligt med hushållspapper som jag hade i fickan för att hålla näsan torr. Mästerregissören med den vickande rumpan närmade sig ängeln med både piskan och näven i högsta hugg. Ögonen brann som om han verkligen var djävulen själv, och det var tydligt att detta var den stund i livet som han aktade högst. Den lilla ängeln darrade av fasa, Maria kurade bland kuddarna. Jag satte eld på tidningspapperet, krossade rutan och kastade in flaskan. Och Paddy var minsann en god kamrat, elden tog sig riktigt bra och för ett ögonblick fruktade jag att den skulle söka sig bort till gasoltuberna och ta livet av oss alla. Men den fastnade för ett lager glasfiberväv intill väggen och rörde sig bara sakta ut i lokalen. Det räckte emellertid för att von Stroheim med den vickande rumpan skulle få annat att tänka på, liksom dvärgarna som rusade mot dörren med en väldig fart och gjorde munter musik med kulorna i grenen. Sarah Mellow försökte få kontroll över den gråtande Maria och de andra flickorna som skrek hysteriskt, alltmedan kameramannen glatt filmade alltsammans, väl medveten om att det skulle bli fler tagningar. Hunden skällde förskräckt och nafsade von Stroheim i benet när han trampade honom på svansen. Själv drog jag mig raskt tillbaka över taket, klättrade ned på gården och försvann i mörkret i riktning mot Masthuggstorget. ”Donard!” hörde jag djävulen skrika i bakgrunden, och sedan ett väldigt larm när hela församlingen tog sig ut på gården innan taket rasade in. Jag hade nog förstört material för åtskilliga tusen, myste jag. Och räddat ännu en natt åt de stackars flickorna. Men det skulle knappast passera utan åtgärd från Vickande Rumpans sida. Snart skulle vi ses igen, och då var det kanske jag som skulle bli överraskad.

Engagerad till döds

”FLERA DÖDA I GÄNGKRIG!” skrek Burggrevens löpsedlar ut morgonen efter grillfesten i Gathenhielmska parken. Och vilket gäng sedan: en hemlös alkoholist som bodde under en klippa i Skansberget (tämligen oförarglig), en oförbätterlig haschpundare som visserligen pratade bredvid mun, men som å andra sidan inte visste särskilt mycket om något (fullständigt oförarglig), och en halvtaskig akademiker vars största brott torde vara att han ständigt missuppfattade Kants kategoriska imperativ (nog så farligt, i och för sig). Min enda slutsats var fortfarande att dessa herrar inte utgjorde någon fara för några andra än sig själva. Ändå hade någon gjort sig omaket att ta livet av dem på det mest brutala vis. Jag läste vidare i blaskan. ”Ett gängkrig rasar i Göteborgs undre värld”, började den självsäkre litteratören. (Jag tycker inte att man skall kalla författare av fiktion för journalister.) ”Flera personer har den senaste tiden mördats i de kriminella ligornas kamp om makten i staden. Anonyma källor hävdar att det rör sig om organiserade syndikat från Östeuropa och Sydostasien som försöker slå sig in i Göteborg. De har tagit infödda kriminella på sängen med sin extrema brutalitet där mord, tortyr och våldtäkter används som självklara medel för att lägga under sig nya ’marknader’. Dessa nya ligor är främst inriktade på trafficking och smuggling av narkotika. Även alkohol och cigaretter ingår i deras verksamhet. Polisen står maktlös inför det nya hotet. ’Vi har inte de resurser som krävs för att möta den här typen av halvmilitär verksamhet’, säger kriminalkommissarie Johan Björk vid polisens våldsrotel. Och vi som medborgare måste alltså än en gång ställa oss frågan: har vi verkligen det skydd vi behöver och förtjänar?” Jag slutade läsa när litteratören började blanda ihop tidningens redaktionella och opinionsbildande funktioner. Innehållet var i allt väsentligt skräp eftersom de mördade inte på långt när var kriminella i den meningen som åsyftades. Icke desto mindre hade artikeln vissa poänger. Det måste onekligen finnas ett samband mellan morden på Turtomten, Fyrbåken och Filosofen, om inte annat – ja, kanske främst – av det skälet att det var så osannolikt att någon skulle vilja ta livet av dem överhuvudtaget. De måste alla tre således ha utgjort en fara för någon, och den faran måste rimligtvis ha legat i att de visste för mycket.

Jag lade blaskan åt sidan och började lägga pussel med det lilla jag visste. Där fanns Sarah Mellow, den engelska kulturstrategen som hade lagt knark i min whisky på Mornington Hotel och sedan lämnat mig utslagen på soffan bredvid stekpannan som hade tagit livet av Fyrbåken. Några dagar senare sprang jag på henne utanför Kulturförvaltningen där hon lämnade mig en kasse med en självförgörande halmbock. Och så var det djävulen – den märklige mannen i plommonstop och svarta strumpor (och inget mer!) med mustasch som morrhåren på en katt, naglar som rovdjursklor och en ständigt vickande rumpa. Han hade givit mig en bibel som ådrog mig himlens vrede när jag slog upp den på toppen av berget i Slottsskogen. Ett par dagar senare hade han promenerat in på akuten på Sahlgrenska och erkänt mordet på Fyrbåken och därmed också rentvått mig. Nu var han på fri fot igen efter att ha brutit nacken på nattvakten på häktet och skrivit ut sig i receptionen klädd som vilken advokat som helst. Där fanns också den lille mannen med den pipiga rösten, han som hade sagt åt figuren i plommonstop och svarta strumpor att ge mig bibeln. Några dagar senare stod han på Ogallala Hoppsans balkong i Masthugget med en papegoja på axeln och skrek ut ord som nästan fick Tingstadhästen att tappa flygförmågan. Båda dessa herrar hade jag träffat första gången i Fyrbåkens lägenhet. Så vad hade då hänt med Linda, Fyrbåkens hetlevrade flickvän, hon som hade slängt ut stekpannan (mordvapnet), telefonen, termosen (utan lock), de svarta strumporna (som djävulen bar) och bibeln (den som han sedan gav mig) den där dagen då vi hittade Turtomten död i sovsäcken? Med sju pålar i varje fönster i vardagsrummet som brann så att lågorna slickade taket var hon knappast oskyldig. Och så fanns ju förstås Johnny Bråttom, mannen som visste allt om hur man blåste andra och kom undan med det. Men honom betraktade jag som en gren på ett helt annat träd, även om rötterna kanske var lika ruttna och bittra. Åtminstone gjorde jag det tills jag kom att tänka på den vidlyftiga artikeln i Burggrevens blaska som låg bredvid mig. Där stod något om trafficking, och de där förskrämda utländska flickorna på Johnny Bråttoms camping var definitivt inte i staden för Läkarmässan eller ett besök på Rondo. Var trafficking möjligen det som låg bakom den senaste tidens fruktansvärda händelser? Och vad hade det i så fall med Leviathan att göra? Tingstadhästen kunde flyga igen. Han sade att det berodde på goda nyheter som hade blåst in med vinden från söder. Så vad hände i söder som skapade sådana uppvindar?

Jag sökte ett samband, så jag började i den ända som jag omedelbart hade tillgång till: internet. Jag tänkte att en akademiker som filosofen förmodligen hade en blogg eller två ute för egen del, och säkert också en massa artiklar i andra sammanhang. Och mycket riktigt, efter bara en kort tids surfande begynte en helt ny bild av filosofen att växa fram inför mina ögon. Det visade sig att han sedan en lång tid tillbaka hade tillhört förgrundsgestalterna i en för mig okänd organisation som bekämpade människohandel. I otaliga bloggar och artiklar och på organisationens egen hemsida vräkte han galla över fega och aningslösa politiker, oengagerade mansgrisar till poliser, flata tidningsmän, bekymrade akademiker, livrädda konstnärer och moralistiska socialsekreterare som mest påminde om sekulariserade kyrktanter. Filosofen målade upp en bild av ett samhälle som varken ville eller vågade se de missförhållanden som med allt större kraft och oförvägenhet åt sig in i dess hjärta. Han kallade denna ovilja för ”det självtillräcklighetens monster som skapas när människor tror sig ha något att försvara”. Filosofen växte hela tiden i mina ögon, och riktigt lyrisk blev jag när jag kom till följande analys: ”Den förre franske socialistledaren Michel Rocard sade vid något tillfälle att arbetarklassen idag står inför möjligheten att förverkliga hundrafemtioåriga drömmar. Kampen för politiska, fackliga och materiella rättigheter är sedan länge avslutad. Nu kan vi i stället ägna oss att fylla det socialistiska projektet med innehåll: maskinerna ger människor tid att läsa och studera, att ta del av konst, filosofi och vetenskap, att vederkvicka sina hjärtan, kroppar och själar till ingen annan nytta än den egna förkovran, den egna självförståelsen. Men icke! I stället har vi med vidöppna ögon kastat oss in i den nyliberala vargens gap där kampen om de resurser som faktiskt finns i överflöd är långt mycket värre än någonsin den kamp som fördes i jordbrukssamhället om dess inte sällan obefintliga tillgångar. Och filosoferna sätts att förklara den enda vägens politik, och konstnärerna görs till illusionister som skall slå blå dunster i ögonen på arbetarna så att de tror att slavandet vid maskin eller på kontoret fyller ett högre syfte och inte bara någon annans plånbok. Och arbetaren har det visserligen bättre än någonsin, men frågan är om relationen mellan honom eller henne och den som stoppar de stora pengarna i plånboken egentligen är nämnvärt annorlunda än vad relationen mellan godsherren och den livegne bonden var på sin tid. Den som säger upp sig i protest belönas med karens, och den som får sparken för att han säger sanningen blir snart sittande med pekpinnen i ögat på kyrktantens kontor.”

”Hur skall då den fria människan en gång för alla kuvas?” fortsatte filosofen i en annan artikel. ”Jo, genom de två lögnaktiga honnörsord som genomsyrar det moderna samhället: valfrihet och tolerans. Dag ut och dag in, år efter år, ber man mig göra tusentals val i frågor som jag varken begriper mig på eller är det minsta intresserad av. Det kan gälla pensionsförsäkringar, telefonabonnemang, elleverantör, ekologisk mjölk, biltullar eller tv-kanaler. Tanken är att jag genom att själv få avgöra dessa frågor skall öka min individuella frihet. Det låter vackert, men resultatet blir ett helt annat än det som förespeglas mig: genom att tvinga mig att sätta mig in i alla dessa tusentals spörsmål som jag varken kan eller vill behärska, förhindras jag att ta ställning till verkligt intressanta frågor av politisk, social, ideologisk, religiös eller konstnärlig natur. Det vill säga ämnen som, om jag hade tid att sätta mig in i dem, skulle kunna revolutionera min världsbild och få mig att ifrågasätta den rådande ordningen. Också den förmenta toleransen utnyttjas i detta syfte, men i det här fallet oftare från vänster, eller rättare sagt från den vänster som har låtit sig drivas in i reaktionens kreatursfållor och mest sysslar med att längta efter ett förflutet som aldrig har funnits i stället för att tänka utmanande tankar om framtiden som visst har med Marx men mycket litet med Lars Ohly, Gudrun Schyman eller Tiina Rosenberg att göra. Jag uppmuntras till varje pris att tala illa om George Bush (och tro mig, det är inte särskilt svårt!), den djävul som påstås styra världen och som bara kan göra en sak: fel! Att angripa människor i min närhet som förfäktar småsinta, styvnackade dumheter, det skall jag däremot avhålla mig ifrån. De är nämligen offer, och offer skall man inte jaga. Men en människa är bara ett offer så länge någon annan påstår att hon är det. Genom att måla ut människor som offer fråntar man dem ansvaret för sin situation, och det passar förvisso alltför många alldeles för bra. Det är betydligt lättare att sluta ögonen och tycka synd om sig själv, än att sätta tändstickor under ögonlocken och tvinga sig att se allt elände och engagera sig i det. Att tänka över det, skall jag säga, för världen saknar verkligen inte tanklöst engagemang. Se där, en annan sak som spelar liberalerna i händerna!”

Jag kände mig illa till mods när jag tänkte på alla gånger som jag hade varit dryg och elak mot filosofen. Han hade uppenbarligen varit en formidabel skådespelare. Aldrig någonsin hade jag kunnat misstänka honom för något djupare engagemang än att snarast ta sig under närmaste kjoltyg. Så småningom blev jag riktigt förbannad. Jag kände mig lurad på en person att samtala med, att debattera och att träta med. Varför hade han inte velat avslöja sig ens för någon som jag, en person som han borde ha förstått hade föga med hyckleriet att göra? Eller var det kanske inte så? Hemska tanke! ”Och med händerna bakbundna av tusentals val”, fortsatte jag att läsa, ”och munnen förseglad av missriktad hänsyn till hänsynslösa dumskallar, flyr vi till våra bilar, stereoapparater, datorer, bostadsrätter, semesterresor, rollspel och kastspön och inbillar oss att detta utgör något som är värt att försvara. Och alltmedan den store uppköraren skinnar oss tills bara benen återstår, ropar vi allt högre på Leviathan. Utan att begripa att det är precis vad den store uppköraren vill. Han lever gott på status quo, liksom Leviathan smörjer kråset med eld och människokött!” Underbara ord, fantastiska tankar! Men det räckte knappast för att någon skulle bry sig om att ta livet av honom. Och var passade i så fall Turtomten och Fyrbåken in i det hela? Jag läste vidare, och till sist hittade jag en artikel om människohandel i vår närhet som slutade med orden: ”Den nazistiska utrotningspolitiken möjliggjordes i stor utsträckning av järnvägarna. Man skulle således kunna tro att järnvägstjänstemän var synnerligen försiktiga med vad de lånade ut sina resurser till. Men icke! I skogarna utanför Göteborg har SJ bidragit med inte mindre än fyra järnvägsvagnar till en ’bostadsförläggning’ som i själva verket är ett förintelseläger, åtminstone för de unga flickor från Östeuropa som hålls inlåsta där i väntan på de män som har köpt dem för att stinna sina plånböcker eller tillfredsställa sina sjuka lustar.” Bingo! utbrast jag för mig själv och slog ut med handen så att glaset bredvid gick i golvet. Där fanns mitt samband: filosofen hade satt blåslampan på Johnny Bråttoms skitcamping i Landvetter. Då var det alltså rent av värre än jag hade trott. Tre mord begår man inte utan vidare. Jag tänkte att nu har det blivit större än jag klarar av på egen hand. Det hade blivit dags att ringa Björk.

Vitt och svart i gryningen

Det var kallt när jag steg ur taxin på Bangatan den morgonen, nästan lika kallt som när jag hade vandrat hem kvällen innan efter mitt midnattsmöte med Sjömanshustrun en liten bit därifrån. De spröda solstrålarna slogs sönder när de konfronterades med iskristallerna på fönster, lyktstolpar och väntkurer och kastades ut igen i form av tusentals färggranna strålar som understundom träffade ögat och bländade mig. Snön låg som ett fint pulver över gräs, grus, stenar, träd och buskar i Gathenhielmska parken, och den som nyligen hade anlänt till planeten jorden och hamnat just på denna plats kunde mycket väl förledas att tro att detta var sakernas normala tillstånd, att världen var precis så vit och ren och oskuldsfull som det orörda snötäcket gav sken av. Men under snön gömde sig hundbajs, cigarettfimpar, urdruckna vinflaskor och ölburkar, glasspinnar, begagnade blöjor, sprutor, smörpaket, dagstidningar, snabbmatskartonger, trosor, tändstickor, snusdosor och förbrukade kondomer. Och litet längre in i parken öppnade sig en svart, utbränd cirkel som ett gapande sår i den vita, aningslösa omgivningen. En av polismännen från veckan innan försökte hindra mig att ta mig förbi avspärrningen, men Björk såg mig och ropade till honom att det var okej. Tacka fan för det, det var han själv som hade ringt mig! Björk stod intill det svarta hålet i paradiset och vinkade åt mig att komma dit. Några meter in i parken såg jag konturerna av ett avlångt, ännu svartare föremål i mitten av cirkeln. Jag gick närmare och föremålet växte och fick ben och armar, händer och fötter, och när jag till sist nådde utkanten av cirkeln insåg jag vad det var: det förkolnade skelettet av det som en gång hade varit Julbocken, stirrande på mig med svartnade ögonhålor, krossat näsben och frakturer i skallen som täcktes av svart kött som hade bränts in i benet. Underkäken hade fallit ned, och Julbocken låg där med gapande mun och flinade med sina ännu vita tänder. De thailändska lagningarna av guld och amalgam hade smält i den fruktansvärda hettan och runnit ut i munnen och gav nu ett lätt komiskt intryck där de hade stelnat på de mest underliga ställen. Det var nu också den enda gnutta humor som situationen kunde erbjuda; Julbocken gjorde i övrigt en både tragisk och motbjudande syn.

”Rättsläkaren säger att han var död innan de satte eld på honom”, sade Björk och lät oberörd. Han pekade med en lång pinne på frakturerna i den utbrända skallen. ”En spark eller ett slag krossade benet här vid örat”, fortsatte han. ”Ett annat spräckte skallen från pannan ända till bakhuvudet. Det var förmodligen det som dödade honom.” ”Stackars jävel”, muttrade jag. ”Jag kan väl inte påstå att jag gillade honom. Det känner jag ingen som gjorde. Men det där förtjänade han absolut inte!” Jag undvek att nämna det faktum att Ogallala Hoppsan faktiskt tyckte om Julbocken, även om hon knappt erkände det för sig själv. ”Men varför ringer du mig?” fortsatte jag och vände mig mot Björk. ”Jag vet inget om varför han är död. Är ni förresten säkra på att det är Julbocken?” Jag gjorde en svepande gest med armen över de vämjeliga resterna. ”Vem som helst kan ju se ut så där efter att ha lekt för nära elden.” ”Vi fick ett anonymt tips från någon som kallade sig Hämnaren”, svarade Björk. ”Han påstod att det var han som hade slagit ihjäl honom och tänt på eftersom Julbocken knullade runt med hans fru. Dessutom hittade vi den här under buskarna där borta.” Björk räckte mig en förbjuden plånbok i fridlyst alligatorläder. Jag öppnade den och letade fram Julbockens legitimation. Sven-Arne Fredlund, det var tydligen hans rätta namn. Det lät som vilken parkeringsvakt, metallarbetare eller bibliotekarie som helst, inte som en sol-och-vårare och förförare av barnungar från Sydostasiens soldränkta köttmarknader. Bakom varje svin döljer sig alltid en till synes oförarglig kulting. Jag stoppade tillbaka legitimationen i plånboken och gav den till Björk. ”Om det där verkligen är Julbocken så hänger mordet ihop med dem på Turtomten och Fyrbåken”, sade jag utan tillstymmelse till darr på läppen. Björk kisade mot mig i den ihåliga vintersolen. ”Hur kan du vara så säker på det?” undrade han misstroget. Jag berättade för honom om hällristningarna i Skansberget – en julbock och en sjuarmad ljusstake. ”Det har du aldrig sagt”, gnällde Björk. ”Jag trodde inte att det betydde något”, svarade jag urskuldande. Jag tyckte inte om att ljuga för min bäste vän. ”Nåväl”, konstaterade Björk som om jobbet var klart och bara skulle paketeras. ”Fyrbåkens mördare har vi ju bakom lås och bom. Finns det ett samband borde vi kunna få reda på det genom honom. Han kan åtminstone inte vara skyldig till det här.” Vi vände oss bort från de skräckinjagande kvarlevorna och började gå mot entrén. ”Ni kan plocka ihop honom och köra honom till Rättsmedicinska!” ropade Björk till några kollegor i uniform som grimaserade inför den motbjudande uppgiften. Jag förstod dem; det luktade bränt kött även på avstånd. Plötsligt ringde Björks telefon. Han svarade, och de var sedan med stort intresse som jag följde skiftningarna i hans ansikte under samtalets gång. När han hade avslutat var han nästan lika vit som de snötäckta omgivningarna. ”Fyrbåkens mördare rymde i natt”, sade han till sist. ”Det var som fan!” utbrast jag. ”Hur gick det till?” ”Han mördade nattvakten och skrev ut sig i receptionen”, svarade Björk frånvarande. ”Namnet stod redan i boken! Hur fan gick det till?” ”Du sade att han var naken när han togs in”, påpekade jag. ”Han lämnade väl knappast i den utstyrseln?” ”Nej, han såg visst ut som en advokat…” svarade Björk. ”Jag måste ned dit nu, vi får talas vid senare” fortsatte han. ”Och ja, nu håller jag med dig: det borde finnas ett samband mellan morden.” Han spände ögonen i mig: ”Och jag tror att du vet mycket mer om den saken än du säger! Så fort jag är färdig på stationen skall vi ha ett samtal.” Björk vände på klacken och skyndade bort till en radiobil som stod och väntade med motorn igång. Jag tänkte att jag inget hellre ville än att tala med honom. Frågan var bara om han skulle klara av att lyssna. Förutsättningslöst.

Björk hade glömt bort att säga varför han släpade upp mig till Gathenhielmska parken när han hade varit övertygad om att det rörde sig om ett vanligt, om än synnerligen brutalt, passionsmord. Jag grubblade över saken medan jag promenerade hem i kylan nedför Stigbergsliden och Första Långgatan. Det spelade i och för sig ingen roll eftersom den välstekta kroppen i parken ändå inte tillhörde Julbocken. Det var helt enkelt för snyggt, för tillrättalagt. Varför överhuvudtaget ringa och göra väsen av ett mord som snart skulle uppdagas ändå? Och varför låta plånbok och legitimation ligga halvt inslängda under en buske, nästan mitt på gångstigen, lika svåra att hitta som en strippa i ett nunnekloster? Någon hade gjort sig stort besvär med att försöka övertyga polisen om att den döde verkligen var Julbocken, tänkte jag. Och jag kunde bara föreställa mig en person som hade intresse av något sådant: Julbocken själv. Ogallala hade berättat att hon inte hade hört av honom på över en vecka, och detta var förmodligen vad Julbockens andra vänner och bekanta på barerna runt om i staden skulle säga när polisen frågade. Och därmed var saken klar: en bedragen äkta man hade kidnappat Julbocken och hållit honom inlåst ett tag innan han slog ihjäl och satte eld på honom. Exit Julbocken, enter – vem då, och varför? Framme vid Järntorget slank jag in på Cigarren och tog en kopp kaffe. Jag samtalade en stund med ägaren som berättade att han just hade dragit igång en förening för rökare och pokerspelare i Folkets Hus, av alla ställen. Han erbjöd mig ett medlemskap på stående fot. Jag tackade nej med motiveringen att jag inte litade på mig själv i kombination med hasardspel, men framhöll att jag gärna tittade in på en flaska Paddy’s och ett paket Lucky Strike någon gång. Tobak, sprit och pokerspel i Folkets Hus? Välfärdsstat betydde verkligen något annat nu för tiden än när jag flyttade hit! Jag drack ur kaffet och tackade för mig. Sedan gick jag tillbaks till brottsplatsen. Polisen höll just på att avsluta när jag kom fram. Jag satte mig och tog ännu en kopp på Bengans i väntan på att de skulle ge sig av. Tjugo minuter senare var den sista uniformen borta. Jag väntade i ytterligare fem minuter innan jag kilade över till parken. Det var lite varmare nu, och på ställen där solen gassade hade snön så sakta börjat smälta undan. I gott och väl en timme letade jag runt i parken utan att hitta något annat än skräp och hundskit, men så till sist, i utkanten av det utbrända område där någon (inte Julbocken, i alla fall!) hade reducerats till grillkol och aska, fann jag några cigarettfimpar som tilldrog sig mitt intresse. De hade förvisso också brunnit, men på åtminstone en av dem gick det fortfarande att läsa tillräckligt av texten för att jag skulle begripa att det rörde sig om en Gauloise. Fimparna låg märkligt samlade, som om de hade fallit ur en ficka eller påse, allihop på samma gång. Och strax intill fann jag snart det avgörande beviset: ett spänne till en basker med ordentlig svettrem. Nu visste jag vem den förkolnade saten var som hade stirrat mig i ögonen på morgonen: det var filosofen. ”Nu börjar jag bli riktigt förbannad!” svor jag för mig själv och satte mig ned på en parkbänk. En gammal dam gick förbi och tittade misstänksamt på mig. Jag hade redan ont om vänner; nu höll jag dessutom på att förlora mina ovänner.

En ärgad hustrus lidanden

I över sjuttio år har hon stått där och väntat på sin sockel, den trogna, längtansfulla, oroliga Sjömanshustrun. Högst upp på kampanilen vid Sjöfartsmuseet nedanför Stigbergstorget håller hon vakt över havet, följer de sjöfarandes kamp mot väldiga vågor, minor och havsvidunder, och ber för sina söner och män med en ängslande moders och hustrus villkorslösa kärlek. Hon känner havets många ansikten, dess böjelser och later, dess ständiga ombytlighet, lättretlighet och skoningslösa makt att när som helst förvandla en skimrande spegel till ett kokande helvete. Hon känner varje gravplats, hon vet var varje sjöman vilar som utgjutit sitt liv i den mångtusenåriga kampen mellan människan och de väldiga, våta vidder som kan förena älskade men också skilja dem åt för alltid. Blott marken under henne vet hur många tårar hon har gråtit under dessa år, inte bara över dem som förolyckats i hennes närhet, utan också över dem som överraskats av cykloner i Kinesiska sjön, mördats av sjörövare i Andanamhavet, slitits sönder av rovgiriga vågor utanför Kap Horn, skjutits i sank av slagskepp i Korallhavet, eller torpederats av u-båtar utanför Irlands västkust. En suck för varje namn, en tår för varje ansikte, omsorgsfullt ingraverade i det väldiga stenfundamentet som reser sig utefter Oscarsleden. Det sägs att man i trapphuset som leder upp till kampanilen från Gamla Varvsgatan under stormnätter kan höra hur den vinande vinden avlägger rapport till henne om nya illdåd, nya offer, och hur hon, när vinden har dragit sig tillbaka, suckar, gnyr, begråter dessa nya döda med knappt hörbara viskningar som smyger runt kolonnerna, nedför trapporna, och smiter ut på leden och försvinner med vår samlade glömska. Det är ett ruskigt skådespel, men så är det också ett ruskigt faktum att vi med sådan lätthet gräver ned och glömmer bort dem som har givit sina liv för att vi andra skall få leva. ”Vad skönt!”, utbrister vi och drar en suck av lättnad. ”Det var inte vi den här gången heller.”

I midnattstimmen gick jag uppför hennes trappor, för jag ville veta om hon såg vad jag såg, om hon visste vad jag började förstå, om hon kunde höra larmet i väster som jag hörde, om hon kunde känna elden som sprutade ur Leviathans mun och som om bara en dryg vecka skulle sluka oss alla. Vinden rev i skinnet på mig och etsade med iskristaller in namnen på ännu en skara offerlamm, män, kvinnor, barn, som lagts till handlingarna, som om varje människas liv var ett papper som kunde arkiveras och glömmas bort när helst det hade spelat ut sin roll. Visst hade det nu blivit dags att öppna arkiven, tänkte jag. Att låta solljus och frisk luft undantränga mörkret och den unkenhet som omgav dem som inte fick rum i vår historia. Det var som om den stackars Sjömanshustrun kunde läsa mina tankar, för rätt vad det var fann jag mig omgiven av hennes viskningar. Tretusenfemtiotvå i Indonesien, snyftade hon. Och ett hundratal till i Nepal, tusen i Filippinerna, trettonhundratjugo i Malawi, en handfull minst i Guyana, bortåt tjugosju i Eritrea – uppgifterna var osäkra, det hade börjat mojna – men säkert hundratrettiofyra i Amerika, och några tiotal till i det Europa som öppnade sig bortom horisonten. ”Och hur många i Göteborg?” undrade jag så att stensalen ekade. Det gick en rysning genom fundamentet, de mäktiga stenarna skakade till och kampanilen vred på sig i ett förtvinat ögonblick, som om den värjde sig för ett obehag som låg allt för nära. ”Det kan jag inte se, det vill jag inte veta…” bräkte vinden, om och om igen, tills jag drog mig tillbaka ut i parken framför museet med dess flaggstänger, statyer och kanoner. Jag tänkte att Sjömanshustrun inte var helt olik andra mödrar och makar som drar sig för att veta sanningen om deras söner och män. Hon ville inte se, sade hon, hon ville inte veta. Och därmed gav hon mig bekräftelse på att hon såg och att hon visste. Men skräcken var för stor för att den sanningen skulle välta kampanilen över ända och göra henne själv till mat för hatets och indignationens hungriga smältugnar.

Om stadens ömmande moder hade orkat med att bry sig om vad som försiggick nedanför fötterna på henne, och om hon hade kunnat vända huvudet och blicken hundraåttiograder österut, då hade hon kunnat se hur en distingerad herre i övre medelåldern lämnade polishuset på Skånegatan i den sena kvällstimmen iförd paletå och Borsalinohatt och med en alldaglig uppsyn som inte skilde honom nämnvärt från andra advokater som kom och gick på olika klientbesök. Således tog vakterna ingen särskild notis om honom när han skrev ut sig i receptionen. Och varför skulle de det? Hans namn stod redan i boken. Det hade varit konstigare om han hade valt att stanna kvar i byggnaden; de flesta som befinner sig längst upp i våningen under taket vill inget hellre än att lämna den. Alltså gick han ut genom dörren i sin hatt och rock, med sin välansade och vaxade mustasch som påminde om morrhåren på en katt, med sina naglar som liknade rovdjursklor, med sin rumpa som alltjämt vickade fram och tillbaka under rockskörten, och sin spatserkäpp som han understundom svängde med i luften. Det enda han lämnade kvar var nattvakten, som hängde i ett rep från en bjälke i taket, blå i ansiktet, med bruten nacke. Och mödraskapet på sin sockel hade kunnat följa honom som han stannade en taxi utanför Ullevi och bad chauffören köra honom till en sliten bakgård till barackerna som låg insprängda mellan Oscarsleden och Andréegatan, blott ett utdraget stenkast från hennes egen kampanil. Där låg en man utmattad, sönderslagen, hungrig, törstig, halvt förfrusen, på betonggolvet i ett hörn av en nedsliten industrilokal. Han grät och gnydde och gjorde märkliga läten bakom tygstycket som bundits över munnen på honom, men gråt och kvidanden gav ingen annan utdelning än möjligen ännu en spark i huvudet, ryggen eller magen från någon uttråkad fångvaktare som inte längre stod ut med hans klagan. Och mannen vred på sig, rullade runt ett varv och domnade i bästa fall bort för några alltför korta ögonblick. Mannen i hatt och rock steg av vid Masthuggstorget och vickade med rumpan ned till bakgården ett par hundra meter därifrån. Han sköt upp dörren med spatserkäppen, mannen på golvet vaknade och vände sig om och gav till ett skrik som, trots att det dämpades av tygstycket i munnen, fick kampanilen att vrida sig i kramper.

Och ändå ville Sjömanshustrun inte se. Hon slöt de koppartunga ögonlocken när ett slag med käppen krossade den stackars mannens ena öra. Och hon stoppade bomull i sina egna för att slippa höra hans kvidanden när djävulens hantlangare brände sönder hans bröstvårtor med cigaretter och skar upp hans könsorgan med rakblad. Och hon beseglade sitt hjärta med ett lås av järn så att hon inte skulle känna smärtan i det slag som till sist befriade den stackars mannen från hans lidanden. Marken under henne skälvde av de illdåd som begicks helt nära, men Sjömanshustrun ville inte se, hon ville inte veta. Hon ville inte se hur några mörka skuggor bar ut kroppen på gården och stoppade in den i bakluckan på en bil. Hon ville inte veta hur dessa människor överlevde genom att förneka allt det som gör människan mänsklig; hon ville inte veta att det alls är möjligt. Och likväl både såg och hörde och visste hon, och trots att hon kämpade emot rann stora tårar snart nedför de ärgade kinderna och blev hängande i allt längre droppar som till slut brast och föll till marken och gjorde märkligt stora gropar i stenfundamentet. Vinden viskade till henne namnen på de nya offer som just hade förts till listan över de gamla. Ytterligare några betydelselösa papper som skulle gömmas undan i arkiven, liksom alla de miljoner papper som en gång hade vittrat bort i tyska, sovjetiska, franska, brittiska, belgiska, japanska, kinesiska, amerikanska och så många andra arkiv. Några av dem har redan öppnats, och de som förblir låsta än idag skall en gång också öppnas när avståndet har blivit långt nog och glömskan gör att vi kan hänskjuta vår skuld till äldre tider. Vi kan både förnimma och ta på oss skuld och ansvar för sådant som ingen kan skylla oss som individer för. Det är vi bra på. Men det som sker idag, omkring oss, nej, om det vill vi helst inget veta. Och därför kommer Leviathan närmare för varje dag, ända till dess Sjömanshustrun däruppe på sin sockel vågar öppna ögonen och se vad hennes män och söner ägnar nätterna åt även här, i vår stad, och inte bara på avlägsna platser där ”de” begår fruktansvärda brott och illdåd som ”vi” andra på behagligt avstånd kan låta oss förfäras över. Tid och rum är faktorer som vi gärna vill tro skiljer oss från andra, rent av skiljer gott från ont. Men kaos är vad som omger oss, allt sker samtidigt, tid och rum är bara omständigheter som vi har uppfunnit för att slippa ta ansvar för vår egen tillvaro. För våra egna handlingar. Det vet också en kopparkvinna som Sjömanshustrun på sin sockel där hon fortsätter att sörja dem som lider nöd på andra håll, men glömmer dem som dör i hennes sköte.

Air Pegasus

Den natten vaknade jag av att det gnäggade på Arsenalsgatan. Jag tittade ut genom fönstret och fick se Tingstadhästen stå på två ben med vingarna i vädret. Han slängde med huvudet och grimaserade när han såg mig. ”Kom ut, kom ut, jag flyger i natt!” ropade han på sitt märkliga mål. Det gick inte att ta miste på entusiasmen. Jag slängde på mig rocken, stoppade pluntan i fickan och skyndade ut till den rastlösa hästen. ”Sitt upp, sitt upp, vi flyger snart!” skrek riddjuret exalterat. Inte utan viss nervositet tog jag tag i manken och svingade mig upp på den vita hästryggen. Väl på plats vidkändes jag emellertid genast ett besynnerligt lugn som jag aldrig har känt varken förr eller senare. En stillhet kom över mig, som om jag visste att jag var trygg så länge jag satt kvar där på pegasens rygg. ”Hur kommer det sig att du plötsligt kan flyga?” undrade jag förvånat. ”Jag trodde att du hade förlorat kraften för länge sedan.” ”En ljummen vind från söder blåste in med goda nyheter och fångade mig när jag slog med vingarna som vanligt!” svarade Tingstadhästen och lät nästan lika överraskad som jag. ”Rätt vad det var befann jag mig i luften och då tyckte jag att det var lika gott att flyga hem till dig.” Han tog sats uppför den lilla grässlänten där mina grannar brukade rasta sina hundar. ”Så du menar att du inte har landat och flugit igen innan du kom hit?” undrade jag oroligt. ”Just det!” svarade Tingstadhästen och kastade sig ut över branten, ned mot Skatteverket. För ett ögonblick trodde jag att vi skulle slå i taket (fast naturligtvis från andra hållet!) men i allra sista stund kom hästen underfund med aerodynamiken, och vi försvann uppåt, bort från jorden. Jag kände fötterna röra vid dräneringsgruset som täckte hela taket. ”Du får förlåta mig”, sade Tingstadhästen, ”men man blir litet ringrostig efter tusen år.” ”Har du inte flugit på tusen år?!” utbrast jag förskräckt. ”Varför sade du inte det från början!” ”Äh”, svarade Tingstadhästen muntert. ”Det sitter i ryggmärgen, jag behöver bara litet träning.”

Vi gled fram över Rosenlundskanalen, Allén och det Bullerbyliknande Haga. Nedanför såg jag hur Nygatan löpte genom den lilla stadsdelen likt en pittoresk ljusslinga kantad med granris, tomtar, bockar och troll. En kvinna föll omkull och slog sig illa sedan hon hade fastnat med klacken mellan kullerstenarna. ”Det där är ett satans påfund!” utbrast Tingstadhästen indignerat. ”Du skall bara veta vad de gör med mina hovar!” Han slog några extra slag med vingarna för att avreagera sig. ”Jag blir nog aldrig klok på människans dumhet”, fortsatte han när han hade lugnat sig något. ”Först lider hon under sand och lera och till sist kullerstenar. Sedan finner hon på den gudabenådade asfalten som revolutionerar all gatubeläggning. Men efter ytterligare en tid får hon plötsligt för sig att den är hemsk och ful, och då börjar hon ersätta asfalten med – kullerstenar!” Han slutade för ett ögonblick att slå med vingarna, vi tappade höjd och jag tappade andan. Sedan utbrast han med uppriktig förvåning: ”Hur kan något djur bete sig så ombytligt, så vankelmodigt, så – idiotiskt?” Han tog oss upp igen alldeles innan hovarna slog i granen framför skolan på torget. ”Sluta med det där!” sade jag irriterat. ”Jag hade tänkt mig att leva några dagar till. Jag har litet att uträtta, som du vet.” ”Oroa dig inte!” gnäggade Tingstadhästen trosvisst. ”Nu vet jag precis hur man göra. Jag har fått tillbaka mitt hästminne!” ”Good for you…” muttrade jag och klamrade mig fast i manen när han gjorde sig beredd att ta oss uppför Skansberget. Ur en lägenhet på Kaponjärgatan strömmade fylleprat och tonerna från en gammal fransk schlager som skandaliserades på åttiotalet av getbräket Mireille Mathieu. Jag höll för öronen och tänkte att hon borde ha hoppat från Eiffeltornet för länge sedan. ”Titta på kronan!” skrek Tingstadhästen genom larmet från festen och den fruktansvärda pekoralen och pekade med mulen mot Skansen Kronan. Jag tittade upp mot den gyllene kronan och såg hur den sken och glittrade och lyste så starkt att man kunde tro att den själv stod i brand. ”Det är Leviathans spegelbild”, förklarade Tingstadhästen ödesmättat. ”Guldet i kronan reflekterar elden som står ur hans mun.” Jag betraktade kronan igen och såg hur skenet flammade upp, flämtade till, nästan dog ut, och flammade upp igen. Gud i himmelen, tänkte jag – det var verkligen Leviathans spegelbild!

Tingstadhästen gjorde en lov utmed nordsidan av Skansberget och tog oss uppför Prinsgatan med sin tindrande julbelysning. Nere vid Järntorget såg jag hur Turtomtens vänner hade lagt sig tillrätta under den stora granen. Jag bestämde mig för att skicka ut dem till Johnny Bråttom. Vem vet, det kanske kunde bli riktigt trevligt därborta i Landvetter med Ogallala Hoppsan på gott humör och Johnny som dansade efter min pipa. Vi flöt fram över taknockarna och passerade Oskar Fredriks tornspira just som klockorna slog fyra. ”Vargtimmen!” gnäggade Tingstadhästen och satte fart uppför Masthuggsberget. Nattvandrare rumlade upp för trappan bakom kyrkan, berusade, nykära, ratade, lämnade, bittra, lyckliga, hungriga, törstiga, röksugna, frusna, påpälsade, påtända, utblottade eller rika som skogstroll; på gott humör eller på dåligt. Alla var de emellertid lika ovetande om den fara som väntade helt nära ute i Älvsborgsfjorden. Strax tornade Masthuggskyrkan upp sig framför oss. Jag slängde ett öga ned mot Ogallalas lägenhet på Skepparegången. En liten rund man med en papegoja på axeln stod på balkongen och vinkade åt oss med en löjligt stor solfjäder. ”Hästar kan inte flyga!” ropade han med hes och pipig röst och log med hela ansiktet. Jag ryckte till och föll nästan av hästen: det var onekligen samma röst som jag hade hört ropa inifrån Fyrbåkens vardagsrum den dagen djävulen var där! ”Hästar kan inte flyga!” ropade maannen igen och skrattade. Han såg ut som den tjocke, elake dvärgen i Mannen med den gyllene pistolen. Nick-Nack, eller vad han nu hette. Ja, ja, namn är för gravstenar, som någon sade i en annan Bondfilm. Plötsligt kände jag hur vi tappade både höjd och fart. Tingstadhästen kämpade med tyngdlagen, vingarna bar inte längre, och husen, gatorna, bilarna, stenarna, människorna därnere på jorden kom allt närmare. ”Hästar kan inte flyga!” skrockade dvärgen. Papegojan upprepade orden med samma pipiga röst som sin husbonde. Jag undrade vem som egentligen hade börjat. Tingstadhästen gnäggade, kämpade desperat, gnäggade, slog med vingarna och slängde fram och tillbaka med huvudet. ”Hästar kan inte flyga!” skrek dvärgen, och papegojan kraxade. Men de hördes knappt längre, och plötsligt bar vingarna litet bättre. Vi var på väg att slå i marken, men Tingstadhästen satte hovarna i asfalten på Kjellmansgatan, och se, ett under stort, vi flög igen! Och rösterna från Skepparegången förlorades i vintermörkret. ”Du skall vara glad att det där inte var kullerstenar!” frustade Tingstadhästen.

Vi slickade taken på Storebackegatan och for rakt mot kyrktornet, gjorde en tvär sväng och kastade oss utför Stigberget. Majorna långt framför oss, ända bort till Sjöbergen, och därefter Nya Varvet, Käringberget, havet. Strax hitom Brännö stod vattnet i lågor, det fräste och kokade, bubblade, kastades tiotals meter upp liksom isländska geisrar. Och bakom den brinnande sjön såg vi honom, den fruktade, världsaltets baneman, allt levandes fiende: Leviathan. Han sträckte på halsen och blåste upp en storm med näsborrarna, slog med svansen så att väldiga vågor sköljde in över öarna, kastade iskalla blickar med ögonen… ”Titta inte!” skrek Tingstadhästen förfärat. Jag vände bort huvudet. ”Du får aldrig titta djävulen i ögonen”, förklarade han när han hade lugnat sig. ”Varför inte det?” undrade jag. ”Då ser du dig själv!” svarade riddjuret. ”Och den som har sett sig själv kan inte leva vidare.” Jag funderade en stund medan Leviathan satte eld på himlen framför oss. ”Men kan jag då döda mig själv och ändå leva?” undrade jag till sist. ”Kan man skära bort en böld eller en fot som har drabbats av kallbrand utan att dö?” undrade Tingstadhästen retoriskt. ”Det måste man ju för att överleva”, instämde jag när jag förstod vad han menade. ”Jag har sett nog, orkar du ta mig hem igen?” fortsatte jag trött och lealös efter nattens påfrestningar. ”Jag klarar nog ytterligare ett par mil”, svarade det trofasta riddjuret, och så vände vi in över staden igen, förbi gulliga granar med skimrande lampor, tomtar som rörde sig sakta, mekaniskt, i bomullsinslagna fönster, stjärnor, adventsstakar, tusentals lyktor på tusentals gravar. Kransar och granris, rimfrostvita höstlöv, vinterhyacinter och, ve för den stackars hästen, i ett fönster en hel skog av blommande azaleor. Till sist gick vi ned för landning på Arsenalsgatan. ”Tack för en omtumlande och lärorik flygtur”, sade jag till det märkliga djuret och strök honom över mulen med handen. ”Kommer du att flyga igen?” ”Om nyheterna från söder fortsätter att vara goda, och djävulen får sig en näsknäpp till jul, ja, då kan väl allt hända till och med för en gammal pegas som jag!” svarade Tingstadhästen, gnäggade farväl och kastade sig ut över Skatteverket igen. Jag såg honom spränga bort över himlen mot Tingstad med molnen och månen framför sig. Precis som Disney på julafton, tänkte jag och halade fram pluntan ur fickan. Med tanke på vad jag just hade sett visste jag inte om mänskligheten kunde räkna med ännu en julafton. En fyllerist drog förbi och skrek något åt mig. Han visste inget. En jäktad kvinna med en alltför pigg hund blängde surt på mig när jag satte flaskan till munnen. Hon såg mig men inte Leviathan. Nej, det verkade inte finnas något vidare hopp för världen. Jag tömde flaskan och slängde liket på Skatteverkets tak. Sedan gick jag hem och drog täcket över huvudet.