Tanda endast mot ladans plan

Middagen stod på bordet när jag kom hem den kvällen. Och i köket stod en kvinna mycket varmare än någonsin glöggen på spisen, som kärleksfullt förebrådde mig att jag hade hållit mig undan hela dagen utan att säga ett ord. Och där fanns ljus på borden, och i hjärtat, tro och hopp i själen; kärlek i dem båda. Och där fanns liv. På riktigt, äkta liv, av kött och blod, i glädje, med glädje – inte bara överlevnad, existens, ett vara för blott varats skull. Nej, där och då – just då – i mitt kök, fanns för en gångs skull inte ett spår av Leviathan, allas krig mot alla, självförverkligandets falska lockrop med sin ensliga stämma, individens sönderfall i tiden för sin största framgång, tomheten när hoppet står blott till sig själv och ingen annan. Där och då – just då – fanns bara verkligheten. Jag och Ogallala Hoppsan. Tillsammans. I mitt kök. ”Chicken Cheyenne!” utbrast Ogallala och ställde en stekhet gryta på bordet. ”Och vad sjutton är det?!” skrattade jag. ”Kyckling som de gamla indianerna gjorde den!” svarade hon näsvist och gav mig en kärleksfull smäll på huvudet. ”Och vin, förstås…” Ogallala langade fram ett par flaskor italienskt i hundrakronorsklassen. En kyckling hade jag haft liggande någonstans, det visste jag. Men definitivt inga viner av den kalibern. ”Vad har du fått tag i de där godsakerna?” undrade jag försynt. ”I Italien, fattar du väl!” skojade Ogallala. ”Nej dummer, på bolaget här nere förstås!” ”Har du varit där själv?” frågade jag och blev allvarlig. ”Ja det är klart!” svarade Ogallala som om det inte var något med det. ”Vem skulle annars ha varit där? Gubben i Månen?” Jag tog henne i armen och drog henne till mig. ”Du får inte gå ut på egen hand”, sade jag förebrående. ”Jag trodde att du fattade det. Du är för sjutton här för att du är i fara!” Ogallala slet sig lös och gick bort till spisen. ”Vem fan tror du att du är egentligen?!” fräste hon. ”Någon jävla patriark i Bibeln, eller? En sådan som vill hålla sina kvinnor inlåsta bara för att känna att han äger dem?” Hon slängde förklädet på golvet. ”Nej tack, då får det vara!” skrek hon och rusade ut i vardagsrummet. ”Du kan laga din jävla mat själv!”

Glöggen kokade bort på spisen, så jag hällde det som var kvar i en mugg och dödade det återstående tomrummet med Paddy’s. Jag och Ogallala Hoppsan är som Semtex, tänkte jag: vi kan krama varandra stenhårt, men tändhatten sitter alltid på och världen är full av elektriska impulser. Det är lika långt till nästa explosion som det är till nästa ögonblick. En hopplös framtid, förvisso. Och ändå älskade jag henne. Förmodligen just därför. Jag hörde Ogallala snyfta inifrån vardagsrummet, så jag tog glöggmuggen och flaskan och gick ut och slog mig ned i soffan bredvid henne. Vi satt tysta i flera minuter och lyssnade till varandras gråtfärdiga andetag. ”Jag skall flytta härifrån”, sade Ogallala till sist och gömde min hand i sin. ”Vad menar du?” undrade jag uppbragt. ”Nu, på en gång? Men vart då? Din lägenhet är inte säker!” ”Nej, dummer”, viskade Ogallala kärleksfullt. ”När allt det här är över skall jag flytta hem till prärien igen. Där är jag född och där vill jag vara. Jag insåg det när jag tog hand om alla barnen därute på det hemska stället i skogen. Jag vill slå mig ned på reservatet och sprida liv och glädje, kanske till och med litet kunskap till barnen där. Det är min uppgift i livet.” Och jag trodde henne, fast och fullt. Det var hennes uppgift i livet. Jag kramade den varma, spröda handen och hoppades att vi inte skulle explodera igen. ”Kom så äter vi”, sade jag och drog försiktigt upp henne ur soffan. Chicken Cheyenne var riktigt gott, Ogallala var en bra kock. En sådan kanske de också behövde på reservatet, tänkte jag och log för mig själv. Vinet var minst lika bra, till både kropp och själ. Klockan åtta på kvällen drog vi oss tillbaka till sängkammaren. Tio på morgonen ringde Björk. Jag fick inte många timmars sömn den natten.

”Känner du ’Kalle på hörnet’?” frågade Björk uppfordrande. ”Hurså?” gäspade jag och smekte Ogallala över pannan så att hon inte skulle vakna. Hon vred på sig, suckade, fnissade till och lade sig till rätta vid min axel. ”Vi har hittat honom i Trädgårdsföreningen”, svarade Björk. ”På staketet. Med en järnribba i arslet!” ”Blödningar i hemorrojderna…” mumlade jag, nyvaken och omtumlad av den fruktansvärda nyheten. ”Vad fan snackar du om?” fräste Björk. Han var inte på humör den här morgonen heller. ”Inget”, svarade jag frånvarande. ”Jag bara tänkte på något jag läste häromdagen. När den ryske tsaren Peter III mördades skyllde Katarina den stora på ’blödningar i hemorrojderna’. Ryssarna var för övrigt också rätt bra på att köra pålar i röven på folk.” ”Du borde sluta leka deckare och bli lärare istället!” snäste Björk och hostade i luren. ”Han hade tejp över munnen med något slags klotter på”, fortsatte han. ”När vi drog bort tejpen vällde blodet fram över min nya rock. Den är förstörd, frugan kommer att slå ihjäl mig. Sådant slipper du, Bogart!” Björk lät verkligen sur, och jag förstod honom. Det såg ut att vara en dyr rock. ”Vad stod det på lappen?” undrade jag. Björk ropade till en kollega så att trumhinnan vibrerade. ”Gallimatias…” kom det stönande svaret några sekunder senare. ”S-M-E-R-S-J. Säger det dig något, skolläraren?” Jag behövde inte göra honom besviken. ”Smert’ sjpionam”, mumlade jag. ”Vad?!” skrek Björk i luren. ”Död åt spionerna”, fortsatte jag. ”Det är ryska. Ser du aldrig Bondfilmer?” ”Sådant lämnar jag åt civilister”, muttrade Björk. Jag hörde att han var litet imponerad, även om han aldrig skulle erkänna det. ”Men vem spionerade Kalle för?” undrade Björk. ”Allt och alla”, suckade jag. ”Det var han som berättade för mig om stället bakom Amerikahuset. Stackars sate. Jag sade att ni säkert skulle kunna skydda honom, men han avböjde. Kalle dog för att han golade, det är inte mer med det. Fick du reda på något annat i går?” ”Jag fick fram fingeravtrycken på det där restaurangkvittot”, svarade Björk motvilligt. ”Två uppsättningar: Fyrbåkens mördare (om det nu är han och inte flickvännen!) och vår gamle vän Filosofen. Vilket inte nödvändigtvis bevisar att Filosofen lever och Julbocken är död. Det kan lika gärna vara tvärtom!” ”Det kan det absolut”, konstaterade jag. ”Men det är knappast troligt. Eller vad säger du?” Björk stönade i luren. Det kunde bara betyda ’ja’. Han avskydde att veta att jag hade rätt.

Jag knäppte bort den blodiga detektiven och vände mig mot Ogallala så att jag kände hennes andedräkt mot mitt ansikte. Den var varm, söt, fuktig, som en fönvind i Alperna, laddad med söderns frukter och dofter. Ogallala sköt mig ifrån sig. ”Gör inte så”, gnällde hon inställsamt. ”Jag stinker i munnen!” ”Inte alls”, försäkrade jag. ”Du luktar underbart!” Hon tredskades i ytterligare några ögonblick innan hon föll till föga och lät mig kyssa henne. ”Smakar underbart också…” muttrade jag så gott jag kunde med munnen upptagen på annat håll. Och sedan några ynka timmars fullständig njutning. Sexuell, javisst, men ack så mycket mer. Ett knull kunde jag väl skaffa på annat håll om jag ville, men Ogallala Hoppsan fanns det bara en av. Och det är när allt kommer omkring det enda som betyder något. Vad skulle jag göra i reservatet, tänkte jag när Ogallala hade somnat om. Jaga bufflar? (Nej, det fick man inte längre.) Gräva guld? (Nej, de hade nog tömt Black Hills för länge sedan.) Dricka sprit? (Det brukade också vara förbjudet på reservaten, åtminstone förr om åren.) Skjuta prick med gamla Winchestergevär? (På vad då? Den där dumskallen till sheriff i grannbyn?) Bygga upp en ridskola? (Jag skulle bara falla av hästen och bryta ryggen och bli en belastning…) Driva ett kasino? (Det gick ju för sig på reservaten, men jag skulle förmodligen spela bort alla pengar för egen del…) Älska Ogallala (och med Ogallala! Mums!)? Jo, förvisso, men hur länge? Kärleken övervinner allt, sägs det. Men vad är kärlek, och vad går att övervinna? Vi levde helt olika liv, jag och Ogallala Hoppsan. Vi kanske verkligen älskade varandra, men vi skulle aldrig stå ut med varandra. Om jag följde med henne till prärien (inga problem, jag har fortfarande mitt amerikanska pass!) skulle någon av oss tre snart vara död: jag, Ogallala eller kärleken. Förmodligen kärleken. Jag föredrog i så fall döden för egen del, men det är ett val man inte kan göra. Jag suckade och tittade på Ogallala som slumrade mot min axel. Det svåraste som finns är att vända sig om och gå bort från den man älskar av det skälet att man älskar henne och inte vill förlora den kärleken. Men det fanns inget annat att göra. Telefonen ringde igen. Ogallala gnydde och vred på sig, men jag smekte henne över pannan och hon lugnade sig. ”Nu skall du höra!” gastade Björk på andra sidan luren. ”När jag försökte tvätta bort blodet från min rock hittade jag ett tändsticksplån som hade klibbat fast i tyget.” ”Vad märkligt!” utbrast jag förvånat. ”Var kom det ifrån?” ”Tja”, fortsatte Björk. ”Vi har tänkt på några olika förklaringar, men rättsläkaren tror att det kommer från magen. Det finns tydligen märken i strupen som visar att det har rört sig den vägen.” ”Vad säger du?” undrade jag. ”Skulle Kalle ha käkat upp ett tändsticksplån?!” ”Tydligen”, svarade Björk och lät viktig. Äntligen hade han något att berätta för mig! ”Men hur hamnade det på din rock?” frågade jag misstroget. ”Doktorn tror att det följde med blodet upp genom halsen. Kanske har han spytt också. Det vet vi inte ännu.” ”Var det något speciellt med det?” undrade jag nyfiket. ”Det stod ett telefonnummer på baksidan”, svarade Björk och lät riktigt uppblåst. ”Kom igen, kom igen, kom igen!” väste jag. ”Jag bjuder på en helkväll när det här är över!” ”Det är visserligen mot reglerna”, började Björk och drog ut på föreställningen. Till sist andades han ut: ”Men i det här fallet kan vi behöva någon som inte är polis på riktigt.” Sedan gav han mig numret. Jag lovade att kyssa hans fötter genast, även om den där omgången kanske fick vänta ett litet tag till. Sedan pussade jag Ogallala på kinden, steg ur sängen, klädde mig och gick ut i köket. Kalle hade svalt ett tändsticksplån. Kanske att det skulle räcka för att tända gnistan som skulle få hela skiten att explodera!