Engagerad till döds

”FLERA DÖDA I GÄNGKRIG!” skrek Burggrevens löpsedlar ut morgonen efter grillfesten i Gathenhielmska parken. Och vilket gäng sedan: en hemlös alkoholist som bodde under en klippa i Skansberget (tämligen oförarglig), en oförbätterlig haschpundare som visserligen pratade bredvid mun, men som å andra sidan inte visste särskilt mycket om något (fullständigt oförarglig), och en halvtaskig akademiker vars största brott torde vara att han ständigt missuppfattade Kants kategoriska imperativ (nog så farligt, i och för sig). Min enda slutsats var fortfarande att dessa herrar inte utgjorde någon fara för några andra än sig själva. Ändå hade någon gjort sig omaket att ta livet av dem på det mest brutala vis. Jag läste vidare i blaskan. ”Ett gängkrig rasar i Göteborgs undre värld”, började den självsäkre litteratören. (Jag tycker inte att man skall kalla författare av fiktion för journalister.) ”Flera personer har den senaste tiden mördats i de kriminella ligornas kamp om makten i staden. Anonyma källor hävdar att det rör sig om organiserade syndikat från Östeuropa och Sydostasien som försöker slå sig in i Göteborg. De har tagit infödda kriminella på sängen med sin extrema brutalitet där mord, tortyr och våldtäkter används som självklara medel för att lägga under sig nya ’marknader’. Dessa nya ligor är främst inriktade på trafficking och smuggling av narkotika. Även alkohol och cigaretter ingår i deras verksamhet. Polisen står maktlös inför det nya hotet. ’Vi har inte de resurser som krävs för att möta den här typen av halvmilitär verksamhet’, säger kriminalkommissarie Johan Björk vid polisens våldsrotel. Och vi som medborgare måste alltså än en gång ställa oss frågan: har vi verkligen det skydd vi behöver och förtjänar?” Jag slutade läsa när litteratören började blanda ihop tidningens redaktionella och opinionsbildande funktioner. Innehållet var i allt väsentligt skräp eftersom de mördade inte på långt när var kriminella i den meningen som åsyftades. Icke desto mindre hade artikeln vissa poänger. Det måste onekligen finnas ett samband mellan morden på Turtomten, Fyrbåken och Filosofen, om inte annat – ja, kanske främst – av det skälet att det var så osannolikt att någon skulle vilja ta livet av dem överhuvudtaget. De måste alla tre således ha utgjort en fara för någon, och den faran måste rimligtvis ha legat i att de visste för mycket.

Jag lade blaskan åt sidan och började lägga pussel med det lilla jag visste. Där fanns Sarah Mellow, den engelska kulturstrategen som hade lagt knark i min whisky på Mornington Hotel och sedan lämnat mig utslagen på soffan bredvid stekpannan som hade tagit livet av Fyrbåken. Några dagar senare sprang jag på henne utanför Kulturförvaltningen där hon lämnade mig en kasse med en självförgörande halmbock. Och så var det djävulen – den märklige mannen i plommonstop och svarta strumpor (och inget mer!) med mustasch som morrhåren på en katt, naglar som rovdjursklor och en ständigt vickande rumpa. Han hade givit mig en bibel som ådrog mig himlens vrede när jag slog upp den på toppen av berget i Slottsskogen. Ett par dagar senare hade han promenerat in på akuten på Sahlgrenska och erkänt mordet på Fyrbåken och därmed också rentvått mig. Nu var han på fri fot igen efter att ha brutit nacken på nattvakten på häktet och skrivit ut sig i receptionen klädd som vilken advokat som helst. Där fanns också den lille mannen med den pipiga rösten, han som hade sagt åt figuren i plommonstop och svarta strumpor att ge mig bibeln. Några dagar senare stod han på Ogallala Hoppsans balkong i Masthugget med en papegoja på axeln och skrek ut ord som nästan fick Tingstadhästen att tappa flygförmågan. Båda dessa herrar hade jag träffat första gången i Fyrbåkens lägenhet. Så vad hade då hänt med Linda, Fyrbåkens hetlevrade flickvän, hon som hade slängt ut stekpannan (mordvapnet), telefonen, termosen (utan lock), de svarta strumporna (som djävulen bar) och bibeln (den som han sedan gav mig) den där dagen då vi hittade Turtomten död i sovsäcken? Med sju pålar i varje fönster i vardagsrummet som brann så att lågorna slickade taket var hon knappast oskyldig. Och så fanns ju förstås Johnny Bråttom, mannen som visste allt om hur man blåste andra och kom undan med det. Men honom betraktade jag som en gren på ett helt annat träd, även om rötterna kanske var lika ruttna och bittra. Åtminstone gjorde jag det tills jag kom att tänka på den vidlyftiga artikeln i Burggrevens blaska som låg bredvid mig. Där stod något om trafficking, och de där förskrämda utländska flickorna på Johnny Bråttoms camping var definitivt inte i staden för Läkarmässan eller ett besök på Rondo. Var trafficking möjligen det som låg bakom den senaste tidens fruktansvärda händelser? Och vad hade det i så fall med Leviathan att göra? Tingstadhästen kunde flyga igen. Han sade att det berodde på goda nyheter som hade blåst in med vinden från söder. Så vad hände i söder som skapade sådana uppvindar?

Jag sökte ett samband, så jag började i den ända som jag omedelbart hade tillgång till: internet. Jag tänkte att en akademiker som filosofen förmodligen hade en blogg eller två ute för egen del, och säkert också en massa artiklar i andra sammanhang. Och mycket riktigt, efter bara en kort tids surfande begynte en helt ny bild av filosofen att växa fram inför mina ögon. Det visade sig att han sedan en lång tid tillbaka hade tillhört förgrundsgestalterna i en för mig okänd organisation som bekämpade människohandel. I otaliga bloggar och artiklar och på organisationens egen hemsida vräkte han galla över fega och aningslösa politiker, oengagerade mansgrisar till poliser, flata tidningsmän, bekymrade akademiker, livrädda konstnärer och moralistiska socialsekreterare som mest påminde om sekulariserade kyrktanter. Filosofen målade upp en bild av ett samhälle som varken ville eller vågade se de missförhållanden som med allt större kraft och oförvägenhet åt sig in i dess hjärta. Han kallade denna ovilja för ”det självtillräcklighetens monster som skapas när människor tror sig ha något att försvara”. Filosofen växte hela tiden i mina ögon, och riktigt lyrisk blev jag när jag kom till följande analys: ”Den förre franske socialistledaren Michel Rocard sade vid något tillfälle att arbetarklassen idag står inför möjligheten att förverkliga hundrafemtioåriga drömmar. Kampen för politiska, fackliga och materiella rättigheter är sedan länge avslutad. Nu kan vi i stället ägna oss att fylla det socialistiska projektet med innehåll: maskinerna ger människor tid att läsa och studera, att ta del av konst, filosofi och vetenskap, att vederkvicka sina hjärtan, kroppar och själar till ingen annan nytta än den egna förkovran, den egna självförståelsen. Men icke! I stället har vi med vidöppna ögon kastat oss in i den nyliberala vargens gap där kampen om de resurser som faktiskt finns i överflöd är långt mycket värre än någonsin den kamp som fördes i jordbrukssamhället om dess inte sällan obefintliga tillgångar. Och filosoferna sätts att förklara den enda vägens politik, och konstnärerna görs till illusionister som skall slå blå dunster i ögonen på arbetarna så att de tror att slavandet vid maskin eller på kontoret fyller ett högre syfte och inte bara någon annans plånbok. Och arbetaren har det visserligen bättre än någonsin, men frågan är om relationen mellan honom eller henne och den som stoppar de stora pengarna i plånboken egentligen är nämnvärt annorlunda än vad relationen mellan godsherren och den livegne bonden var på sin tid. Den som säger upp sig i protest belönas med karens, och den som får sparken för att han säger sanningen blir snart sittande med pekpinnen i ögat på kyrktantens kontor.”

”Hur skall då den fria människan en gång för alla kuvas?” fortsatte filosofen i en annan artikel. ”Jo, genom de två lögnaktiga honnörsord som genomsyrar det moderna samhället: valfrihet och tolerans. Dag ut och dag in, år efter år, ber man mig göra tusentals val i frågor som jag varken begriper mig på eller är det minsta intresserad av. Det kan gälla pensionsförsäkringar, telefonabonnemang, elleverantör, ekologisk mjölk, biltullar eller tv-kanaler. Tanken är att jag genom att själv få avgöra dessa frågor skall öka min individuella frihet. Det låter vackert, men resultatet blir ett helt annat än det som förespeglas mig: genom att tvinga mig att sätta mig in i alla dessa tusentals spörsmål som jag varken kan eller vill behärska, förhindras jag att ta ställning till verkligt intressanta frågor av politisk, social, ideologisk, religiös eller konstnärlig natur. Det vill säga ämnen som, om jag hade tid att sätta mig in i dem, skulle kunna revolutionera min världsbild och få mig att ifrågasätta den rådande ordningen. Också den förmenta toleransen utnyttjas i detta syfte, men i det här fallet oftare från vänster, eller rättare sagt från den vänster som har låtit sig drivas in i reaktionens kreatursfållor och mest sysslar med att längta efter ett förflutet som aldrig har funnits i stället för att tänka utmanande tankar om framtiden som visst har med Marx men mycket litet med Lars Ohly, Gudrun Schyman eller Tiina Rosenberg att göra. Jag uppmuntras till varje pris att tala illa om George Bush (och tro mig, det är inte särskilt svårt!), den djävul som påstås styra världen och som bara kan göra en sak: fel! Att angripa människor i min närhet som förfäktar småsinta, styvnackade dumheter, det skall jag däremot avhålla mig ifrån. De är nämligen offer, och offer skall man inte jaga. Men en människa är bara ett offer så länge någon annan påstår att hon är det. Genom att måla ut människor som offer fråntar man dem ansvaret för sin situation, och det passar förvisso alltför många alldeles för bra. Det är betydligt lättare att sluta ögonen och tycka synd om sig själv, än att sätta tändstickor under ögonlocken och tvinga sig att se allt elände och engagera sig i det. Att tänka över det, skall jag säga, för världen saknar verkligen inte tanklöst engagemang. Se där, en annan sak som spelar liberalerna i händerna!”

Jag kände mig illa till mods när jag tänkte på alla gånger som jag hade varit dryg och elak mot filosofen. Han hade uppenbarligen varit en formidabel skådespelare. Aldrig någonsin hade jag kunnat misstänka honom för något djupare engagemang än att snarast ta sig under närmaste kjoltyg. Så småningom blev jag riktigt förbannad. Jag kände mig lurad på en person att samtala med, att debattera och att träta med. Varför hade han inte velat avslöja sig ens för någon som jag, en person som han borde ha förstått hade föga med hyckleriet att göra? Eller var det kanske inte så? Hemska tanke! ”Och med händerna bakbundna av tusentals val”, fortsatte jag att läsa, ”och munnen förseglad av missriktad hänsyn till hänsynslösa dumskallar, flyr vi till våra bilar, stereoapparater, datorer, bostadsrätter, semesterresor, rollspel och kastspön och inbillar oss att detta utgör något som är värt att försvara. Och alltmedan den store uppköraren skinnar oss tills bara benen återstår, ropar vi allt högre på Leviathan. Utan att begripa att det är precis vad den store uppköraren vill. Han lever gott på status quo, liksom Leviathan smörjer kråset med eld och människokött!” Underbara ord, fantastiska tankar! Men det räckte knappast för att någon skulle bry sig om att ta livet av honom. Och var passade i så fall Turtomten och Fyrbåken in i det hela? Jag läste vidare, och till sist hittade jag en artikel om människohandel i vår närhet som slutade med orden: ”Den nazistiska utrotningspolitiken möjliggjordes i stor utsträckning av järnvägarna. Man skulle således kunna tro att järnvägstjänstemän var synnerligen försiktiga med vad de lånade ut sina resurser till. Men icke! I skogarna utanför Göteborg har SJ bidragit med inte mindre än fyra järnvägsvagnar till en ’bostadsförläggning’ som i själva verket är ett förintelseläger, åtminstone för de unga flickor från Östeuropa som hålls inlåsta där i väntan på de män som har köpt dem för att stinna sina plånböcker eller tillfredsställa sina sjuka lustar.” Bingo! utbrast jag för mig själv och slog ut med handen så att glaset bredvid gick i golvet. Där fanns mitt samband: filosofen hade satt blåslampan på Johnny Bråttoms skitcamping i Landvetter. Då var det alltså rent av värre än jag hade trott. Tre mord begår man inte utan vidare. Jag tänkte att nu har det blivit större än jag klarar av på egen hand. Det hade blivit dags att ringa Björk.