Djävulen som gav mig bibeln

Det var Fyrbåkens stekpanna, ingen tvekan om saken. Jag hade lagt märke till det speciella handtaget redan på Sveagatan några dagar tidigare. Men jag hade inte sett Turtomtens blod, hudrester och hårtestar som klamrade sig fast vid undersidan som en osalig ande. Så Fyrbåken hade alltså mördat Turtomten. Var det verkligen möjligt? Fyrbåken hade suttit ett år för narkotikabrott, men att han skulle vara våldsam förnekades både av dem som kände honom och de många polisrapporter han figurerade i. Tvärtom talade flera poliser om honom som medgörlig, både vid gripanden och under förhör. Med tanke på det sista föreföll det rimligare att någon skulle ha velat mörda Fyrbåken. Men det var utan tvekan hans stekpanna. Jag vandrade bort till Sveagatan vid tiotiden på morgonen. Fyrbåken kom sällan ur sängen förrän sent på eftermiddagen, så vi den tiden skulle han säkert vara hemma. Dessutom vet jag av erfarenhet att det är lättare att få människor att prata när man bokstavligt talat tar dem på sängen. Oklädda och yrvakna känner de sig utlämnade och då är det lättare att få dem att snacka. Nu bodde Fyrbåken hos sin flickvän, och hon hade ju kastat ut honom. Men det hade hon gjort hur många gånger som helst och det dröjde aldrig mer än ett par timmar innan hon och Fyrbåken låg i sängen igen. Biktbåset, som han kallade den. Där bekände han sina synder för Linda och hon gav honom sin förlåtelse. Det var som om dessa uppträden var en nödvändig förutsättning för deras relation. Javisst, folk tänder på de mest underliga saker…

Jag tittade upp mot tredje våningen och såg de båda sjuarmade ljusstakarna lysa i fönstret. De stod där året om och vittnade om Lindas judiska arv. Det begrep dock inte Fyrbåkens pundarkompisar. De brukade skratta åt att han och Linda aldrig fick undan julskyltningen. Porten stod öppen så det var bara för mig att gå in och ta hissen till trean. Jag ringde på och efter en liten stund öppnades dörren av en distingerad herre i övre medelåldern. Han var mycket lång, så lång faktiskt att plommonstopet som han bar på huvudet nästan rörde vid taket när han sträckte ut sig i sin fulla längd. Utöver hatten och ett par svarta strumpor var han alldeles naken. Jag kände mig onekligen litet ställd. ”Ja?” undrade mannen uppfordrande. Han snöpte munnen när han talade, men i gapet kunde jag ändå skymta ett par sylvassa huggtänder. Och den vaxade mustaschen påminde mest om morrhåren på en katt. Först brast jag nästan i skratt vid åsynen av den egendomlige mannen, men när han förde handen till mustaschen och blottade naglar som snarare liknade rovdjursklor kände jag blodet stelna i mina ådror. Jag blir sällan riktigt rädd, men den här karlen skrämde livet ur mig. ”Jag söker…” började jag trevande. Den märklige mannen spände sina små gulaktiga ögon i mig: ”Ja?!” ”Fyrbåken”, lyckades jag till sist klämma ur mig. ”Vad är det för dumheter?!” utbrast mannen ilsket. ”Här finns ingen med det namnet. Faktum är”, fortsatte han efter en liten paus, som för att tänka efter, ”att det inte längre finns någon i hela världen med ett sådant eländigt namn!” Under hela tiden hade han stått lutad mot dörrposten samtidigt som han vickade på rumpan, vilket mitt i all skräck nästan fick mig att falla ihop av skratt från tid till annan. ”Vad står på därute?!” undrade plötsligt en pipig röst inifrån vardagsrummet. ”Det är någon som söker en fyrbåk!”, röt mannen med plommonstopet och vickade på rumpan igen. ”Har du sett någon i närheten?” ”Men du vet ju att det inte finns några sådana norr om Stuttgart!” utbrast den pipiga rösten som om det var den mest självklara sak i världen. ”Ge honom en present och skicka hem honom!” ”Vänta här!” sade plommonstopet lika uppfordrande som vanligt och försvann in i vardagsrummet. Efter någon minut kom han tillbaka med en tjock, våt papperslunta i handen. ”Varsågod!” sade han hövligt och gjorde en lätt bugning. ”Vad är det här?” undrade jag försiktigt. ”Det där, min bäste herre”, svarade han litet förnärmad över min okunskap, ”är sanningen! Se så, ge er iväg nu. Ni har fått allt vi kan ge er.” ”Men…” mumlade jag och fick dörren i ansiktet. Förbryllad ramlade jag in i hissen och ut på gatan. Jag kastade ett sista öga upp mot Lindas och Fyrbåkens fönster. I vart och ett av dem brann sju stora pålar där ljusstakarna brukade stå. Lågorna slickade taket.

Jag ville veta hur långt Leviathan hade hunnit, så jag vandrade upp på berget igen och slog mig ned på bänken intill dovhjortshägnet. Jag tänkte på den nakne mannen i Fyrbåkens lägenhet. Morrhår och huggtänder, kattklor och gula ögon. Var det Leviathan själv eller hans tjänare som jag just hade träffat? Och vem var den pipiga rösten i vardagsrummet? Jag tog fram den våta pappersluntan som jag hade fått av mannen ur fickan och insåg till min förvåning att det var en bibel. Samma bibel som Linda hade kastat ut genom fönstret tillsammans med strumporna, telefonen, termosen utan lock och stekpannan. Den stekpanna med vilken Fyrbåken skulle ha mördat Turtomten. Det slog mig att jag ännu inte hade tittat ut över havet, så jag steg upp på bänken för att se ordentligt. Och kan man tänka sig: där Leviathan hade varit och där han vid det här laget borde vara såg allting ut som vanligt. En Danmarksfärja passerade just det ställe där ögonskölden första gången hade brutit vattenytan tio dagar tidigare. Så vad var jag i detta: dum, delirisk, sinnessjuk? Var allt bara en ond dröm? Skulle jag snart vakna och finna Turtomten vid liv och Fyrbåken i soffan på Sveagatan med en holk som vanligt? Skulle Björk strax ringa och bjuda på ett glas i stället för att hota med hundarna? Jag satte mig ned igen och betraktade bibeln. Långt bak i Nya Testamentet var ett flertal sidor vikta i hörnena på ett sätt som fick dem att sticka ut från alla andra. Jag slog upp den sista av dessa sidor och befann mig plötsligt mitt i Första Petrusbrevet, samma kapitel som hade legat uppslaget i regnet på Sveagatan för en knapp vecka sedan. Vätan och den omilda behandlingen hade i det närmaste suddat ut orden, men ett stycke i tredje kapitlet gick utmärkt att läsa. Det var som om det hade hämtats ur en helt annan bok: ”Den som älskar livet och vill goda dagar, han skall avhålla sin tunga från det som är ont och sina läppar från svekfulla ord. Han skall undvika det onda och göra det goda, han skall sträva efter att hålla fred. Ty Herrens ögon ser de rättfärdiga, och hans öron hör deras bön. Men han vänder sig mot dem som gör det onda.”

Jag läste högt för mig själv, och när jag hade slutat kände jag plötsligt hur vinden tilltog. Väldiga svarta moln rusade in från havet, och dovhjortarna började röra sig oroligt i hägnet. När de första regndropparna slog i marken försvann de bräkande bort mot de skyddande stallarna. Kajorna flög lågt och slog tunga slag med vingarna; odödas vålnader samlades åter på toppen av berget. Och sedan såg jag Leviathan. Han stod nordväst om Brännö, och hela det väldiga huvudet syntes. Näsborrarna drev vinden framför sig, och från hans grågröna kropp såg jag hur ånga steg upp som bildade moln som snabbt rörde sig mot land där de lät sitt vatten i skamlösa skyar. Det smakade svavel och salt. Jorden fräste och bubblade, rök stod ur bergen, blixtar ur träden. Eld sprutade ur odjurets mun och fick vattnet att koka framför honom. Han skulle minsann helt snart stå vid Älvsborgsbron. Kanske rent av före jul. Jag lade igen bibeln och stoppade den i fickan. Sedan skyndade jag nedför berget och snart var ovädret över igen. Vid Plikta ringde telefonen. Det var Björk som berättade att Fyrbåkens stympade kropp just hade fiskats upp ur Rosenlundskanalen. Tungan satt i baken och läpparna i öronen. Jag tänkte på orden i Petrusbrevet som jag just hade läst: ”…han skall avhålla sin tunga från det som är ont och sina läppar från svekfulla ord.” Fyrbåken hade golat en gång för mycket. Nästa chock lät inte vänta på sig: den tekniska analysen av stekpannan visade att blodet, hudresterna och hårtestarna på undersidan inte tillhörde Turtomten utan – Fyrbåken! Nu var det alltså honom som jag förmodades ha mördat och skändat. Och visst, om jag skulle dömas oskyldig för ett mord som jag inte hade begått så kunde jag väl föredra att det påstådda offret var Fyrbåken och inte Turtomten. Men det var trots allt en väldigt klen tröst! Två mord således, och snuten ville säkert sätta dit mig för båda. Vad fanns det för samband mellan dem, undrade jag. Och vem var den nakne mannen i Fyrbåkens lägenhet som hade givit mig bibeln? Kanske djävulen, men honom trodde jag ju inte på! Jag hade i och för sig inte trott på Leviathan innan jag såg honom heller, och Tingstadhästen visade mig att allt är möjligt. Men jag hade fortfarande svårt att föreställa mig att djävulen verkligen existerade. En konspiration, det var vad det var! Men hur, av vem och varför? Och var fanns Linda, Fyrbåkens flickvän? Kvinnan som stod för kontraktet på Sveagatan och vars sjuarmade ljusstakar hade förvandlats till brinnande pålar, Allt var bara en enda stor förvirring. Och jag hade inte mycket mer än tjugofyra timmar på mig att bevisa att jag var oskyldig till två mord. På vägen nedför Linnégatan slank jag in och tog ett par järn på Karlsson’s Garage. Det fick huvudet att kvickna till igen, och snart var jag på väg dit allt hade börjat: platsen för det första mordet. Skansberget.