Nattsvart

”Staden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och Stortomtens vind svepte fram över vattnet. Stortomten sade: ’Ljus, bli till!’ Och ljuset blev till. Stortomten såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Stortomten kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.” Ty Stortomten, som hade tumme med alla, hade fått tag i några strejkande elektriker och plötsligt badade Götaplatsen i ljus. Vitt och blått, som röntgenkameran på en cancerklinik. Och massan fylldes av häpnad och beundran och tackade mumlande Stortomten för stadsarkitekternas visdom. Göteborg hade nu officiellt blivit Nordens Julstad. ”En sådan fantastisk idé!” utbrast en engelskspråkig kvinna bredvid mig. ”Tänk om vi hade något liknande i Manchester.” Jo, jo, i Penniska bergen finns gott om pittoreska byar och mysiga julkortsvyer. Men julbockar i Manchester? Jag drog mig till minnes den gamla historien om när Friedrich Engels gästade staden i mitten av 1800- talet. Guidad av en av de lokala kapitalisterna förfasade han sig över den misär han såg omkring sig. Till sist blev mogulen förtretad och avslutade samtalet: ”Och lik förbannat tjänar vi en massa pengar här! Adjö, min bäste herre.” En stad som klippt och skuren således för det moderna julfirandet där en riktigt from högtid värderas efter storleken på hålet i plånboken. En jul i Manchester ja, varför inte? Det finns naturligtvis skäl till att Göteborg ständigt skickar ut emissarier till denna metropol i Lancashire. De båda städerna har ett förflutet som knutpunkter för både handel och industri. I snart tvåhundra år har de starka köpmanna- och arbetarklasserna där levt i symbios med varandra, inte sällan i opposition mot den politiska makten långt därifrån. Det offentliga inflytandet över samhällslivet har varit ringa, finansieringen av annan nödtorft i livet än produktion och distribution av varor har huvudsakligen skötts av privata intressen. Ämbetsmän och bildat folk behövdes inte där. Den som kunde räkna procent eller valsa plåtar hade all kunskap han behövde för att leva gott i både Manchester och Göteborg.

”Ni har det så romantiskt här i er lilla stad!” fortsatte kvinnan bredvid mig. ”Ja, jag menar inte att den är liten på det viset, men den är så julig, så gullig, så full av tomtar! Och alla ljusen! Hur många var de där nere på nöjesfältet?” ”Fyra miljoner”, svarade jag ointresserat. Hon var förvisso en mycket attraktiv kvinna, men hennes ständiga gullande med Göteborg drev mig till vansinne. ”Och den där granen, sedan!” Hon skrattade som en liten flicka i en Hollywoodmusikal från mitten av förra seklet. ”Med julstjärnan i toppen! Så grymt retro! Precis som Oasis. Ni måste vara bra stolta över Göran.” Där gick gränsen för vad jag stod ut med. ”Stöter du på mig?” frågade jag i ett försök att bli av med henne. ”Kanske det”, svarade kvinnan okynnigt och blinkade med ögonen. ”Bekymrar det dig?” Jag kände efter i underlivet. Det skrek åt mig att skita i vad hon tyckte om Stortomten. Och jag var inte särskilt svår att övertala. ”Nej då, inte alls!” svarade jag och strax var vi på väg till Jameson’s för ett glas. Skönheten hette Sarah Mellow och arbetade som kulturstrateg på konsultbasis för Manchester, Newcastle och andra brittiska industristäder som ville genomgå förvandlingen till upplevelsemetropoler. ”Det är ett så spännande jobb!” utbrast hon plötsligt utanför Park’s bar och skrattade som barnen i Sound of Music igen. ”Att få vara med och lyfta människor ur misären i välfärdsstatens betonggetton, att ge dem tillbaka tron på sig själva och kraften att skapa sin egen tillvaro. Det är en gudagåva!” Hon suckade tungt och lyckligt, och jag såg hur hon log med hela ansiket i det blåkalla ljuset som spreds från träden omkring oss. ”Och vad sysslar du med?” undrade Sarah när vi hade slagit oss ned i baren på Jameson’s. Jag sade till om ett par Guinness och fortsatte att titta in i barspegeln. ”Jag letar efter Leviathan”, svarade jag med samma självklarhet som om jag hade varit banktjänsteman eller möbelsnickare. ”Leviathan?!” utbrast Sarah och lät äcklad. ”Det låter otäckt, det vill jag inte veta av.” ”Allt är inte tomtar och jesusbarn i märkeskläder, julstjärnor och fyra miljoner lampor som påstås fördriva mörkret när de egentligen skymmer ljuset”, sade jag stillsamt. ”Det finns en annan verklighet bortom vackra stadsplaner och kulturstrategier.” ”Nej då, inte alls!” fnissade hon och var plötsligt på gott humör igen. ”Det är bara du som känner dig litet vissen!” Hon tog min hand i sin och bearbetade den med sina mjuka fingertoppar. Sedan lutade hon sig fram och viskade förföriskt i örat på mig: ”Jag tror att du behöver litet uppmuntran. Jag har ett rum nere på Mornington. Vad säger du om att ta en drink där istället?” Jag svepte min Guinness, hon lämnade sin, och strax var vi på väg igen.

Jag slog mig ned i den stela soffan och lät Sarah Mellow servera mig en rejäl whisky, alltmedan hon fortsatte att prisa Göteborgs egenskaper som julstad och evenemangsstad, kulturmetropol och allt vad det var. ”Du kan det här med att snacka omkull kunder”, skrockade jag när hon kom med glaset. ”Jag skulle köpa vad som helst bara för att få tyst på dig!” ”Jag pratar åtminstone inte strunt om Nilkrokodiler och havsvidunder”, kontrade Sarah skämtsamt förebrående. ”Vad får dig att tro att flickor vill lyssna på sådant?” Jag drack en stadig klunk och drog ned henne i soffan: ”Flickor älskar historier om ruskiga monster!” Sarah fnissade och kilade in huvudet mellan min axel och mitt öra. ”Nåväl, berätta för mig om Leviathan…” viskade hon. Jag tömde glaset och rannsakade minnet efter gamla skrönor, och plötsligt klippte sanningen till mig i huvudet med en stekpanna: Hur satan visste Sarah Mellow så mycket om Leviathan? Jag hade aldrig pratat med henne om vare sig havsvidunder eller Nilkrokodilen. Var hon verkligen en sådan auktoritet på Jobs bok? Knappast! Jag såg hur Sarahs fingrar vandrade utmed min hals och kind, och för ett ögonblick kunde jag känna dem, men sedan var det som om känseln försvann bort ifrån mig, trots att jag kunde se hur fingrarna fortsatte att bearbeta mitt ansikte.

Rummet begynte kränga, och rätt vad det var stod taket på ända, och in genom dörren någonstans uppe vid golvlisten strömmade tre trippande rävar som satte sig ned alla tre i fåtöljen vid bordsändan, trippade vitt och blev galna och flög ut genom ventilationstrumman på sina väldiga svansar. Myror i brallan åt upp underlivet, jag sprang för att resa mig, benen var borta, blott väldiga myror fanns kvar av det som en gång varit min kropp. ”Sjysst syra!” hojtade en jättemyra uppmuntrande till rävarna innan de gick in i väggen. ”Hot pants or no pants!” ropade rävarna tillbaka, och dem såg jag aldrig mer. Tre begravningsentreprenörer i pingvinkläder och höga hattar samlades runt resterna av min myrsura kropp. ”Den där får vi allt stoppa i avfallskvarnen!” sade den ene. ”Varför det?” undrade den andra. Den tredje drog på munnen. Jovisst, det är helt sant: han hade ett långt snöre och hela tiden drog han munnen efter sig. ”Därför att!” sade han till sist med benen, och alla tre böjde sig fram för att betrakta kanelbullen i soffan. ”Kommande varder den dag då det heliga Ilion skall göra i byxan på Hector!” skrek Homeros från hamburgerbaren bredvid. Darth Vader tittade in på en drink och ett par dagars skitsnack, alltmedan Rodgers&Hart blev till bunny valentines som skuttade runt den stackars Mata Hari som från det nu återställda taket tittade ned på exekutionsplutonen som muntert slet sönder hennes hjärta med långt mer än någonsin ett tum stål. Och plötsligt stod Sarah Mellow naken framför mig med glödande bröst och blixtrande sköte. Wagner drog ned rullgardinen med hjälp av ett hammarslag och en stekpanna. ”Låt honom vara, det räcker nu”, hörde jag i ett lika kort som obegripligt ögonblick av klarhet innan jag till sist försvann ut i tomrummet. Det var slutet på den nionde dagen och jag låg ganska pyrt till.