Bekräftelse!

Filosofen höll hov som vanligt, den här kvällen på Pelles bakficka på Djupedalsgatan. Mitt emot garaget där de knep Fabian Bengtsson för något år sedan. Det var också en historia. Jag stormade in i lokalen, härjad av gårdagens syner och alltför mycket irländsk whisky. ”Leviathan står vid Vinga!” utbrast jag och ådrog mig församlingens besvärade blickar. Runken lyfte huvudet från glaset och fusklappen med Shakespearcitat. ”Vad äv det däv föv en USEL skådespelave?!” undrade han nedlåtande. ”Delirium”, mumlade en av halvfylleristerna i baren som tillhörde hovstaten. ”Tremens”, konstaterade kollegan bredvid allvarligt, som för att visa att han också kunde några svåra ord. ”Håll käften, dumskallar!” snäste jag, Filosofen tittade på mig. Han var en avmagrad typ i trettiofemårsåldern som vårdade sitt ovårdade yttre med samma tvångsmässiga omtanke som en hemmafru i Beverly Hills. Rökförbudet på krogen hade inneburit ett stort avbräck för filosofen som helst inte visade sig offentligt utan en filterlös Gauloise i mungipan. Påpekandet att det var samma för alla gjorde inte alls saken bättre. ”Värst vad du ser ut!” skrockade han och log mot de fnissande ungflickorna som omgav honom. ”Har du tappat bort Vergilius i nionde cirkeln, eller?” Ungdomarna blev alldeles rusiga av sådan kunskap och kvickhet. ”Skenbav är fävgen, skenbav sötman, skenbav det bittva; vevkliga äv blott atomev och det tomma!” utbrast Runken i förhoppning om att lite av kungens ljus skulle falla även på honom. Det gjorde det inte. ”Cogito ergo sum!” kvittrade en av flickorna precis som en näktergal. Filosofen log uppskattande mot henne och smekte henne faderligt på axeln. ”För fan, Donard”, fortsatte han och vände sig åter mot mig. ”Du kommer till mig som en vän, och visst – jag är din vän. Jag är allas vän. Eller hur?” Han löpte uppfordrande med blicken runt bordet. ”Du är störst!” hördes från hovstaten vid baren. ”Vi älskar dig”, fnissade några av tjejerna i mun på varandra. ”Cogito ergo sum!” kvittrade näktergalen. Runken hade somnat med huvudet på bordet. ”Vad har du på hjärtat?” undrade filosofen, väl medveten om att han kunde svaret på alla frågor. Jag spände mina rödsprängda ögon i honom: ”Vad vet du om Leviathan?”

Det blev väl inte den bästa kvällen i filosofens liv, för han visste inte särskilt mycket om vare sig Thomas Hobbes eller hans filosofi. Inte heller var han någon störrre bibelläsare, även om han gärna tolkade skriften när den kom på tal. Om Leviathan visste han egentligen ingenting. Stämningen blev snart fientlig, församlingen valde att skjuta på budbäraren. Precis som jag hade hoppats och räknat med när jag först såg filosofen skryta med sina okunskaper genom fönstret. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att knäppa honom på näsan! Flickorna vred på sig när jag slutligen flydde fältet. De skulle inte längre söka filosofens sällskap. Visst hade han mäktiga vänner, men jag var både gammal och ensam nog för att skita i sådant. Härligt!

Egentligen var jag på väg till Skansberget där Turtomten bodde. Han kallades så därför att han en gång hade vunnit tiotusen när han spelade på hästar hos Uffe på Vindruvan. De räckte i nästan en vecka. Turtomtens residens låg halvvägs uppför berget från Risåsgatan i lämningarna av ett av de gamla husen där som revs på sextiotalet. Det utgjordes av en muromgärdad betongplatta och en skyddad sovplats i bergväggen. Turtomten var nöjd med sitt näste. Så länge sovsäcken höll värmen var det åtminstone bättre än portar och parkbänkar. Fast bostad, kallade han det skämtsamt. Turtomten hade redan gått och lagt sig när jag kom fram, men jag stack en halvflaska Paddy’s under näsan på honom och snart var han på benen igen. ”Slieve Donard, för helvete!” sluddrade han drucken av sömn och folköl. ”Kul att se dig dig!” Han dunkade mig i ryggen och tog ännu en klunk ur flaskan. Sedan fick han något oroligt i blicken. ”Har du sett?!” mumlade han. ”Sett vad då?” undrade jag. Jag ville att han själv skulle säga det. ”Leviathan!” stammade Turtomten. ”Han har passerat Vinga! Jag såg honom i morse.” ”Är du säker?” frågade jag. Han nickade, och jag instämde. ”Vi lever i naturtillståndet, Slieve!” fortsatte Turtomten. ”Allas krig mot alla. Bara Leviathan kan skapa fred och endräkt mellan människorna igen. Leviathan är priset för våra skulder. För vår oförmåga.” Rösten skälvde av desperation. Han tog en klunk till och räckte mig flaskan. Jag förde den till munnen och snart rev spriten i halsen. Väl i magen gjorde den mig oövervinnerlig, ”Och det finns alltså inget annat sätt, ingen annan väg?” undrade jag stillsamt. ”Inte enligt Hobbes”, muttrade Turtomten. ”Och du ser ju själv vad vi har ställt till med. Vi slår ihjäl varandra i parti och minut, solidaritet är ett skällsord och dela med sig till andra är något man bara gör på dass. Jo du, Slieve, det är allt dags – Leviathans timme är slagen!” Jag log mot honom. Turtomten kunde vara riktigt poetisk ibland.

Jag tog farväl av min vän och skyndade ned för berget i riktning mot Linnégatan, genom lämningarna av det som en gång hade bildat italienska kvarteret. I skenet av månen och gatlyktorna gjorde jag mig föreställningar om hur där hade sett ut på den tiden då den store Göteborgsskildraren Fredberg skrev följande om dem som levde där: ”Det är rätt eget med dessa det soliga söderns barn. De ha alltid sökt sig hit upp till vår kalla nord och Göteborg har i långliga tider haft sin kontingent. De söka sig med förkärlek till utkanterna, till fattigkvarteren, eftersom de leva under ringa villkor. De trivas bäst i smuts och armod, men själva eländet får genom dem ett visst pittoreskt behag, ty de älska blommor och brokiga kläder. Att vandra i detta kvarter en solig sommarsöndag var inte så tråkigt. Överallt mötte man bruna ansikten med spelande ögon. Överallt hördes ljud av cittror, guitarrer och tamburiner. Någon gång en fiol. Musik, musik och återigen musik, spel och sprittande sånger, som det hövdes en glad och fri världsåskådnings representanter. Om morgnarna drogo hela horder av dessa mörkhyade varelser ut genom Landsvägsgatan för att översvämma staden. Ty där hade de sin egentliga verksamhetskrets, alldeles som idag. Men de konkurrerade inte med våra egna arbetare. Därtill voro de för lata. De tiggde, musicerade på gårdarna och kaféerna, sålde gipsfigurer och stodo modell åt de få målare och skulptörer, som till äventyrs voro bosatta i Göteborg.”

Vem kan väl häpna över Leviathans återkomst när sådant kunde skrivas och bemötas med glada skratt och uppmuntrande nickar för bara åttio år sedan, tänkte jag i trappan ned förbi Linnéhallen. Kanske har vi faktiskt tjänat ihop till ett odjur som skall styra oss alla med järnhand i tid och evighet. Kanske är det summan av vad vi klarar av. Fan tro’t! Jag gör det inte. Nu var vi två som hade sett monstret, så mycket visste jag. Men alla andra tycktes leva vidare aningslösa (eller likgiltiga) inför det rådande naturtillståndet. Jag svängde ned på Landsvägsgatan och mötte ett par rädda ögon i höjd med färgaffären. Rädslan, mumlade jag för mig själv. Den får oss att söka skydd i Leviathans sköte. På bekostnad av allt annat. Rädsla för vad? Vi skall väl alla dö någon gång! Telefonen vibrerade i bröstfickan. Ett meddelande skvallrade om att Ogallala Hoppsan just hade börjat sitt uppträde på Sejdeln. Gud i London, suckade jag och sneddade över Linnégatan. Inte nu igen!