Ett brännande ämne

Bockbränning är en underskattad hobby som gärna fick spridas till våra trakter. Den är som bekant populär i Gävle, men tydligen också i Visby och Söderköping. Så vad har då dessa metropoler gemensamt? Förmodligen ingenting. Slumpen föder villigt vår längtan efter skenbara samband. Men sug på saken för ett ögonblick, tänk er världens största julbock på Liseberg, kanske på den öppna platsen mellan Cirkusexpressen, Slänggungan, Farfarsbilarna och Kaninresan, nogsamt pyntad med tusentals lampor och krönt med en illgrön kaninskalp. Och tänk er vidare ett par tiotal pepparkaksgubbar och tomtenissar beväpnade med långbågar och gott humör och hyfsat god precisionsförmåga, som stående i barkbåtar avlossar brandpilar mot den värnlösa halmbocken från toppen av Flume-Ride. Och bocken tar eld, det sprakar och gnistrar av halm och smältande kretsar, och snart återstår bara det förkolnade skelettet av ett uråldrigt brännoffer i midvintertid. En enastående tanke i dessa yttersta dagar! Och bågskyttarna försvinner nedför backen i sina skorvar i en grande finale värdig den sanna Göteborgsandan. Världens största tomtebloss får kasta ljus över bassängen där Sankta Lucia och Staffan Stalledräng möter Esther Williams i avslutningsnumret. Ingvar Oldsberg får vara tomte. På lyran och på spåret, precis som vanligt, Visst är det väl en bra idé?! Jag skall ta upp den med Stortomten nästa gång jag springer på honom. Och jag vet vem som skall regissera!

Nåväl, Rom byggdes inte på en dag och jag förväntar mig inte ett liknande spektakel på många jular än. Men Julbocken finns, också i Göteborg. Han bor i Thailand större delen av året där han lever gott på sin förtidspension. Den fick han efter att ha ådragit sig en arbetsskada när han jobbade svart i byggbranschen. Fråga mig inte hur det gick till, men fråga gärna handläggaren på Försäkringskassan som utredde ärendet. Hon var så grundlig att hon till och med gick i säng med honom! Ja, Julbocken är en sådan där figur som trots att han är en nedsupen förlorare ändå lyckas dupera till synes stabila och välordnade kvinnor på löpande band. En gång gick han emellertid på pumpen. Det var i våras när han försökte dryga ut kassan med några slantar ur fonden för tsunamins offer. Och detta när alla vet att Julbocken raggar sina småflickor på barerna i Pattaya på östkusten. Det tog också handläggaren reda på, och bara den överväldigande arbetsbördan hindrade henne från att driva saken till domstol. Varje år vid juletid kommer Julbocken till Sverige för att besöka sin sjuka mor. Då går ryktet på stadens gator, gäster och krögare laddar sig med tålamod, och mödrar håller sina döttrar hemma för att slippa konkurrensen. Ja, Julbocken gör både djur och offer av människor. Män som kvinnor. Män är också djur, så även kvinnor. För Julbocken är alla andra kött; själv vet han inte vad han är. Ett monster, visst, vars hunger inte känner några gränser. Kanske Leviathan, även om hans pansar inte var till någon hjälp när handen fastnade i bandsågen. Som han själv påstår. Rastlös är han, hal och listig, slinker smidigt ur repet liksom Houdini, alla sina hundratio kilo fläsk till trots. Det går inte att komma åt Julbocken; det går inte att komma undan. Det går bara att ge sig åt honom, på ett eller annat sätt. Ja, Julbocken är faktiskt Leviathan.

Ogallala Hoppsan blev Julbockens första offer, precis som vanligt. De hade träffats dagen före uppträdet på Sejdeln. Natten blev hård och fallet tungt. Precis som vanligt. Och nu kom det an på mig att samla ihop spillrorna och sätta ihop dem igen. Precis som vanligt. Ogallala ringde mig vid tvåtiden på eftermiddagen. Hon hade sovit i närmare tolv timmar, men yrade fortfarande som en drucken. ”Har du sett honom, Slieve?!” sluddrade hon och stänkte ned luren med saliv. ”Har du sett Leviathan? Han var hos mig igår. Han är väldig, fruktansvärd, allsmäktig, som hos Job!” Hon gjorde en paus och andades tungt. ”Han är oemotståndlig!” Sedan föll luren till golvet och strax därefter Ogallala. Jag kastade på mig rocken, rusade nedför trappan och började jogga den dryga kilometern från Kungshöjd till hennes lägenhet på Skepparegången i Masthugget. Det var naturligtvis en huvudlös idé, vilket jag insåg redan i backen ned mot Esperantoplatsen. Jag svor över tunnelbygget som aldrig blev färdigt när jag som vanligt försent insåg att det inte fanns någon rak väg till Järntorget. Jag satte mig på stenmuren vid entrén till gymet och ringde till Ogallala. Signalerna gick fram, en och en, elva till en början, sedan elva till. Jag ringde upp igen, och två gånger tio blev till uppgivenhet. Jag skrattade åt min egen dumhet när jag letade efter mobilnumret i telefonboken. Ogalla Hoppsan var inte den som betalade räkningar i onödan, och likväl insisterade hon på att hålla sig med ett abonnemang istället för att skaffa sig kontantkort. ”Någon jävla stil får man väl ha!” snäste hon när jag förde saken på tal. Att betala sina räkningar i tid ingick tydligen inte i den stilen. Jag tryckte på luren och signalerna gick fram. Och tro mig eller ej, men jag trillade nästan av muren när Ogallala svarade i andra ändan. Hon hade plötsligt överväldigats av hemska syner, förklarade hon. Det var därför som hon hade fallit ihop när vi talades vid. Nu var hon på väg till Röda Rummet där hon ville träffa mig snarast. Och det passade väl alldeles utmärkt, jag var ju nästan där.

Livet hade ristat djupa fåror i ansiktet på Ogallala Hoppsan. Det en gång kolsvarta håret blev ständigt gråare, och kroppen bar spår av nålar, olyckor och våldsamma relationer. Ett hjärta av sten och en själ som ett mörkrum är vad man kunde förvänta sig att finna hos en sådan kvinna. Men icke! Ogallala Hoppsan var fortfarande vacker, hon utstrålade glädje och tillförsikt, livslust och en värme som förmodligen bidrog till växthuseffekten. Varje gång jag såg henne återfick jag tron på livet. Det var Ogallalas gåva till alla dem som aldrig gav henne något. Den var villkorslös, och det gjorde den både sorglig och underbar på samma gång. Hon satt i baren när jag klev in genom dörren. När hon såg mig log hon sitt lika blixtrande som oskuldsfulla leende. Tänderna var märkligt nog fortfarande kritvita. ”Tack för igår”, viskade hon urskuldande i örat när hon kramade om mig. Det var allt vi skulle säga om den saken. Hon tecknade åt bartendern efter ett par järn och några pilsner, och snart skålade vi för framtiden eftersom det förflutna var tabu. Där fanns inte heller något att skåla för. Vi smekte varandras händer och kysstes försiktigt i några minuter innan Ogallala blev bekymrad och drog sig undan. Hon tittade ned i glaset där whiskyn ropade efter värmen i magen. ”Har du också sett?” undrade jag till sist. Ogallala förde glaset till munnen och gjorde whiskyn till viljes. ”Du hörde vad jag sade i telefon”, svarade hon nervöst. ”Om Julbocken, ja”, sade jag, väl medveten om att ämnet skulle göra henne på dåligt humör. ”Julbocken ÄR Leviathan, för fan!” snäste hon irriterat. ”Han är som Leviathan: stor, väldig, grym, omättlig, skoningslös. Likgiltig för allt annat än sin egen överlevnad.” ”Det låter som alltför många av oss”, tyckte jag. ”Jovisst, men de flesta vågar inte gå över alla gränser. Åtminstone inte på en gång. Det gör Leviathan. Och det är därför som vi måste ge oss åt honom. Han är helt enkelt värst av oss alla, och därför den ende som kan föra oss samman och skapa fred och endräkt på jorden.” ”Tror du verkligen på det där?” undrade jag misstroget. ”Jag tror vad jag ser” svarade Ogallala. ”Även om jag hoppas på något annat.”

”Jag har alltid hoppats på något annat”, fortsatte hon och beställde in en ny runda. ”Trots att hoppet bara har lett till olycka.” ”Och varför är det så?” undrade jag otåligt. Jag ville bryta sönder hennes argument, visa henne att det finns en annan väg. ”Jag känner bara lust till Leviathan”, svarade hon. Och plötsligt hade jag inte längre något att säga. ”Han är den ende som kan skydda mig”, fortsatte Ogallala. ”Från mig själv. Vi bär alla Leviathan inom oss, var och en på sitt sätt. Somliga förgör andra, andra förgör sig själva. På egen hand skulle jag inte klara mig särskilt länge. Min egen Leviathan skulle dräpa mig på nolltid. Han har nästan lyckats flera gånger. Det är bättre att föda någon annan än att sluka sig själv, eller hur?” Hon tittade på mig med de där varma, mörka ögonen. I helvete att jag skulle ge henne åt Julbocken eller något bibliskt havsvidunder! ”Du pratar strunt!” snäste jag och svepte det andra glaset. ”Jag pratar sant”, sade Ogallala lugnt. ”Själv är jag förlorad, men det finns ännu hopp för andra. Men tiden är knapp, han har passerat Vinga. Jag såg honom helt nyss i mina drömmar, han är helt säkert här till jul. Glöm bort mig Slieve, glöm att jag finns. Jag är inte för dig, jag är för Leviathan. Det är mitt öde, och jag måste bära det med så mycket stolthet som jag bara kan. Tingstadhästen vet på råd, sök upp honom i morgon, i skymningen. Han bär framtiden under sina hovar, han vet vad ingen annan vet. Sök upp honom, Slieve Donard!” Ogallala kysste mig ömt på munnen. ”Min egen Danny Boy!” ”Jag tror inte på Tingstadhästen”, muttrade jag surmulet. ”Det vet du!” ”De otrogna hör till Leviathan”, sade Ogallala profetiskt. ”Vem vill du tillhöra?” Hon drack ur whiskyn, steg av barstolen, tog min hand och smekte den med fingertopparna innan hon kysste mig på pannan och försvann ut i det tilltagande mörkret. På jakt efter Julbocken, tänkte jag. Leviathan. ”Satans horbock!” muttrade jag för mig själv. ”Det är vad han är. Inget annat.” Bartendern såg misstänktsamt på mig. Jag lade ett par slängar på disken och han blev genast lugnare. Tingstadhästen. Skitsnack! Övernaturligt trams. Och ändå visste jag att jag skulle stå där på ängarna invid älven vid samma tid imorgon. Skymningstid. Rusningstid, för övrigt. Men Ogallala vet sådant som vi andra inte har någon aning om. Jag litade på henne, jag trodde på henne också när hon påstod saker som inte hörde hemma i min världsbild. Ett hjärta rent som snö efter så många års misshandel kan inte ljuga. Ogallala Hoppsan visste något som jag inte gjorde. Hon visste sanningen. Och jag älskade henne. Hon var min egen Leviathan.