Ett annat Götet

Det finns ett annat Göteborg. Det ligger invid Plattefloden i västra Nebraska och skryter med att vara det ena av endast två Göteborg i hela världen. Det är ett påstående som förslår i ett land med ett oöverskådligt antal Paris, London, Hamburg och Moskva. Cairo i Illinois var till exempel en viktig knutpunkt i äldre tider. Gothenburg, Nebraska, grundades på 1880- talet av en Olof Bergström från Hassela. Dessförinnan hade där legat ett skjutshåll för den legendomspunna Ponnyexpressen, ett faktum som inte undgår någon som kommer i kontakt med den lilla staden eller dess inbyggare. Skjutshållet är den främsta turistattraktionen i Gothenburg. Den andra utgörs av tre gravar som innehåller lämningarna av barnen till ett utvandrarpar från Hälsingland. Korsen på gravarna är i smidda i svensk stil och tradition och tillverkade av svenskt stål som särskilt importerades för ändamålet av barnens morfar, stadens smed. Blott Sverige svenskt stål har! Dessutom skall William F. Cody, mer känd som Buffalo Bill, ha tränat sin berömda västerncirkus på trakten. Och golfbanan är visst rankad bland de tjugo bästa i USA. Inte illa för ett samhälle med blott tretusen själar!

Ogallala Hoppsan hette egentligen Ulrika O’Brien och föddes i Gothenburg, Nebraska, för trettionio år sedan. På mödernet var hon släkt på långt håll med berömde Bergström. Fadern var en alkoholiserad oglalasioux/irländare som ingen ville veta av varken förr eller senare. Allting var en fruktansvärd olycka, och som alltid gick den naturligtvis ut över barnet, bastarden, den lilla Ulrika. Fem år gammal flyttade hon med sin mor till den något större staden Ogallala femton mil västerut. Skammen och nesan hade blivit för stor, och dessutom gick det inte att leva i Gothenburg när Ulrikas mamma knappt fick handla på macken längre. I Ogallala återknöt Ulrika kontakten med fadern och i tonåren tillbringade hon en tid tillsammans med honom på Pine Ridgereservatet i South Dakota. Men ingen gillar ett halvblod, och snart nog fick pappa ta sin flicka och fly under hugg och slag och smädelser. Åter i Ogallala började Ulrika på high school, men hoppade av efter bara en halv termin, något som dock inte hindrade henne från att några år senare göra en storstilad entré på examensbalen. Hon anlände alldeles för sent i en väldig limousin tillsammans med ett antal smokingklädda herrar. Själv bar hon en snäv, röd klänning med en uringning som inte längre kunde kallas djup. Den var så kort att man inte sällan såg strumpebanden på de lika röda strumporna, och klackarna på de karmosinfärgade lackskorna var förmodligen de högsta som skådats mellan St Louis och Las Vegas, även om en tidningsredaktör påstod sig ha sett något liknande vid ett besök i Denver. Hur som helst så stod en sak glasklar: Ulrika O’Brien var plötsligt på allas läppar.

Den unga Ulrika ville sjunga och dansa, och kanske var det faktiskt henne som den där redaktören hade sett i Denver, för det var dit hon reste när hon hoppade av skolan. Under en tid tycktes allt gå hennes väg. Hon var en både vacker och begåvad dansare och aktris, och hon agerade med en värme som snart gjorde henne till publikens kelgris. Snart stod hon på varje scen i den stora västernmetropolen. Broadway var inte längre en dröm, bara en fråga om tid. Sedan gick allt åt skogen. Den bräckliga och kantstötta Ulrika hade svårt att hantera den plötsliga berömmelsen, och utan familj och vänner att falla tillbaka på blev hon snart ett busenkelt offer för äldre män av tvivelaktig karaktär med helt andra intressen i Ulrika än hennes konstnärliga talanger. Hon började dricka alldeles för mycket, och det dröjde inte förrän också cannabis, kokain och understundom heroin blev stapelvaror i ett tilltagande blandmissbruk. Ett år efter den bejublade debutantbalen i hemstaden framlevde Ulrika sina dagar som nakendansös på barer och ölsjapp i mellanvästern. Blott tjugo år gammal hade hon under det pikanta namnet Ogallala Oops förmodligen dansat på vartenda nakenhak mellan Omaha i öster och Casper i väster, mellan Rapid City i norr och Wichita i söder. Broadway låg tvåhundrafemtio mil bort. För Ulrika O’Brien kunde det lika gärna ha legat på månen.

Så en kväll när Ogallala Oops gjorde sin grej på en sylta i Hot Springs, South Dakota, ramlade pappa O’Brien in genom dörren. Han hade försonats med sina stambröder- och systrar, och nu skulle han följa några av dem på en dansturné i det land som blekansiktena en gång hade kommit ifrån, Europa. Resan skulle bland annat föra dem till Sverige och världens andra (och förvisso största) Göteborg. Nu undrade han om Ulrika ville följa med. Det var som att fråga en heroinist om han vill ha en sil. Ulrika lämnade syltan utan att fullfölja uppträdandet, vilket retade upp både ägaren och publiken så till den milda grad att de försökte hålla henne kvar med våld. Pappa O’Brien hade emellertid i sin irisk-indianska klokskap varit förutseende nog att ta med sig ett försvarligt antal beväpnade stambröder, och sällskapet hann därifrån i god tid innan polisen anlände. (Om man bortser från sheriffen, som hörde till dem i publiken som slet hårdast i Ulrikas trosor.) Incidenten gjorde dock att de alltid ansträngda relationerna mellan siouxerna och världen utanför reservatet förmörkades ytterligare. Och ryktet säger vidare att både sheriffen och barägaren vid flera tillfällen har låtit efterlysa Ogallala Oops genom Interpol. Det är tydligt att förödmjukelsen sitter djupt i byxan! Nåväl, turnén gick bra för siouxerna, men pappa O’Brien gjorde sig återigen omöjlig när han söp ned sig och fastnade på en bordell i Rotterdam. Ulrika fortsatte resan och när de anlände till det andra Göteborg ingick hon sedan en tid tillbaka i dansttruppen. Hon dansade bäst av dem alla.

Ulrika blev genast förälskad i både Göteborg och en ung charmör som visste allt om indianer, och när danstruppen reste tillbaka till Pine Ridgereservatet satt hon inte på planet. Män betydde emellertid bara olycka för Ulrika O’Brien, och efter en kort och intensiv och understundom våldsam historia åkte hon ut ur charmörens liv med fjädrarna före. Snart var hon tillbaka på nya men ändå snarlika nakenbarer som Ogallala Hoppsan, squawn från vidderna. Iklädd endast ett höftskynke, mockasiner, fjäderskrud och ett par kilo glaspärlor, dansade hon framför en wigwam där en nästan naken man kastade possesiva blickar mot henne i skenet av en braskamin. Ögonen trängde tydligen genom skinnet på henne, för efter ett litet tag hade Ulrika gift sig med mannen i tältet. Det slutade som vanligt i katastrof. Bultande Bill (bara Demiurgen vet varför han kallades så!) förbjöd henne att dansa, att dricka, att umgås, att leva. Han förbjöd henne nästan allt, tills han träffade en thailändska och kastade ut henne. Och där kunde historien ha slutat om inte en godhjärtad polisman hade räddat Ulrika från att hoppa från Älvsborgsbron och sedan tagit sig an henne och givit henne en fristad i sitt hem, hos sin familj.

Ett tag såg det riktigt bra ut. Ulrika lärde sig svenska och började läsa på det numera utsålda Komvux. Hon fick ett jobb på polisens hittegodsavdelning, dansade på fritiden och skaffade sig nya vänner. Och så red hon. Ulrika O’Brien hade plötsligt fått en plats i livet. Men så blev allt fel. Igen. Kontakten med polismannen och hans familj spårade ur när Ulrika förälskade sig i honom. Kärleken gick över styr, och när Erik, som han hette, vänligt men bestämt avvisade hennes allt aggressivare närmanden, började hon förfölja både honom, hans fru –ragatan, häxan, trollbinderskan, som hon kallade henne – och till och med deras barn. Till sist kunde Erik inte göra annat än att bryta kontakten med den rabiata Ulrika. Som föll, och föll, och föll tills Ogallala Hoppsan återuppstod som fylledansös på urballade knarkfester runt om i Göteborg. En dag i slutet av nittiotalet hittades hon av en polispatrull på en parkeringsplats i Bergsjön, naken och utslagen och på väg att frysa ihjäl i vinterkylan. Hon tvångsomhändertogs, avgiftades och genomgick rehabilitering varefter hon förtidspensionerades. Sedan var det bara att sätta sig till rätta vid bardsiken i väntan på döden. Och där har hon suttit sedan dess som en utbränd fyrbåk för samhällets stigman. Men Ogallala Hoppsan vet saker som ingen annan vet, hon känner till hemligheter som är dolda för oss andra. Hon kan läsa våra tankar och ta på våra sinnen. Ogallala Hoppsan är en häxa. En välvillig häxa med gott uppsåt, stort hjärta och mycket värme. Trots allt. Hennes lärdom är större än allas vår kunskap. Ändå frågar ingen henne om råd. Ingen utom jag. Det gör jag ofta. När hon är nykter. Det är hon inte ofta. Det gäller att passa på. Jag undrade om hon också hade sett Leviathan. Det borde hon ha gjort. Just nu hade hon tydligen gjort bort sig igen. Improviserad nakendans, antagligen. På Sejdeln. Jag skyndade på stegen. Ogallala satt och sov mot en av de sjutiotalsgula tegelpelarna när jag kom fram. Jag drog upp henne, följde henne hem och såg till att hon kom i säng. Sedan kysste jag henne försiktigt på pannan. I natt ville jag inte ha henne. I morgon ville jag ha hennes kunskap. Också.