Hästen med vingar

”Det finns en ö utanför Lofoten där vita hingstar löper över de grönskande ängarna om dagarna, och sover djupt och vackert i skydd av prunkande azaleaskogar om nätterna”, sade Tingstadhästen och kastade längtansfulla blickar mot mörkret och kylan i norr. ”Hingstarna är de enda varelser som lever på ön. De bär väldiga vingar, men kan egentligen inte flyga. En gång om året, på natten för sommarsolståndet, vaknar alla emellertid ur sin dvala i skogen, galopperar till öns högsta punkt där de slår med vingarna tills de plötsligt lyfter och ger sig av över branten. De gör en mäktig och märkvärdig syn där de flyger mot solen i grupp, för en natt, denna enda av nätter, och försvinner bland molnen, tysta, stolta, oövervinneliga. För dem som kan se, vill säga. Men det kan bara hingstarna själva göra, och de har blott molnen och solen för ögonen. De syns därför aldrig.” Tingstadhästen kratsade vemodigt med vänsterhoven i leran på ängen när han drog sig till minnes dessa äventyr i ungdomen. Plötsligt gnäggade han till, ängsligt, oroligt, som om han för ett ögonblick såg framför sig smärtsamma bilder ur ett annars lyckligt förflutet. ”Begrunda skymningstimmen, den som inte finns!” mässade han olycksbådande på sin märkliga, djuriska brytning. ”Där, i landet högt bland molnen, finns en plats där gräset växer högre och är grönare och saftigare än någonstans på jorden. Det är också där som stona bor. Hingstarna har till skymningen på sig att äta sig mätta och finna lämpliga ston att para sig med. Sedan måste de skynda sig tillbaka till ön innan de förlorar flygförmågan och faller och krossas mot havsytan. Men hur skall man hålla reda på skymningstimmen vid tiden för sommarsolståndet, när ingen kan skilja på dag och natt? Många är de hingstar som blivit föda åt fisken i havet. Stona lägger ut sig för dem, ger sig åt dem, gör allt för att hålla dem kvar tills långt efter skymningstimmen. Så att de går under och lämnar ön öde för de nya hingstar som stona snart skall föda. De lever för evigt, och de föder bara hingstar. Också de hingstar som kommer för att betäcka dem var en gång deras föl. Men minnet är kort, hästminne är blott skitsnack. Varje år en ny hingst, varje år ett annat föl.”

Jag betraktade det vackra riddjuret med sina vita, värdelösa vingar. ”Jag har aldrig hört om någon sådan ö”, sade jag misstroget. ”Och det växer inte azaleor på Lofoten.” ”Människor kan inte se den ön”, svarade Tingstadhästen frånvarande. ”Men den finns där, liksom hingstarna som spränger fram över himlavalvet vid midsommartid. Dina ögon sätter gränsen för vad du begriper, inte för vad som existerar.” ”Jag har sett Leviathan, och jag såg Turtomten slaktad i sin sovsäck!” utbrast jag. ”Vad mer tycker du att jag måste se?!” Tingstadhästen stegrade sig och gnäggade hotfullt: ”Skyll inte mig för vad du inte förstår! Leviathans minne är evigt, men han saknar samvete. Vi andra glömmer, liksom alla mina mödrar där bland molnen, de som hade lockat mig i döden om jag en gång i min ungdom inte hade flugit fel och hamnat här istället. Och Leviathan, som känner varje händelse i det förflutna, utnyttjar skoningslöst det faktum att vi andra inte minns något. En mor som inte känner igen sin egen son och därför låter sig lägras av honom innan hon dräper honom? Har du hört något så fruktansvärt!” Tingstadhästen satte ned framkroppen igen, slängde med huvudet och stirrade på mig med sina stora, härjade ögon. ”Vi kan alltså inte se vår egen ö”, muttrade jag. ”Och vi glömmer bort oss själva och varandra, söker nytt bland det vi glömt och som är gammalt, och försvarar sådant vi kan se men förnekar det som narrar våra ögon! Turtomten förstod det, därför är han död. Och Leviathan skall snart skratta hela vägen uppför Rivöfjorden!”

Tingstadhästen slog med vingarna som inte skulle bära honom någonstans. Jag tyckte synd om honom, strandsatt här på ängarna i Göta Älvdalen, fjärran från den gröna ön med prunkande azaleaskogar, mitt i den nordatlantiska kylan. Här fick han visserligen leva, fredad från sina försåtliga mödrar och älskarinnor. Men vad var det för liv? Hans öde låg i döden i havet utanför Nordnorge. ”Hur kan vi stoppa Leviathan?” sporde jag till sist. Tingstadhästen lade det stora huvudet på sned och tänkte efter. ”Få världen att minnas!” utbrast han efter en stund. ”Få världen att se. Minnas att det en gång fanns någonting att vårda, se allt som den glömskan gömmer undan våra sinnen. Alltför många tror att de har något att försvara. Och om de kunde minnas, och om de kunde se, skulle det förvisso vara sant. Men de kan inte minnas, och de kan inte se; de bygger bara murar kring förgängligheten. De skyddar avskrädet och prisger allt beständigt. Det som finns i hjärtat, det som finns i själen. Det som lever vidare långt efter att de själva blir till mull i sina gravar. Människan förstår blott det som går att ta på. Det vet Leviathan, och det gör honom oövervinnelig!” Tingstadhästen tittade ut över de gulnade strandängarna, älven och den gamla kolerakyrkogården på andra sidan. ”Tror du, Donard, att du kan vara människornas minne, deras ögon?” frågade han avslutningsvis. ”Då kan du kanske stoppa Leviathan innan han hinner till Älvsborgsbron. Du har till julafton, sedan slukar han illusionen. Och då är det slut med världen som vi känner den!” Han stegrade sig igen, slog med vingarna, vände sig om och satte gnäggande av i sporrsträck mot norr. Och jag stod kvar, med kunskap om allt och inget på samma gång. Jag visste vad jag borde minnas, jag visste vad jag borde se. Men kunde jag minnas, och kunde jag se? Vem mördade Turtomten, undrade jag när jag gick nedför Exportgatan på jakt efter en busshållplats. Vem kände sig hotad av vad bara han kunde se? Leviathan var inte här ännu, så vem var i så fall i maskopi med honom? Vem kunde minnas, och vem kunde se på samma sätt som Leviathan mindes och såg? ”Djävulen!” utbrast jag plötsligt och satte skräck i några män och kvinnor som stod och rökte utanför entrén till en speditionsfirma. ”Ett barn är fött på denna dag…” nynnade jag för mig själv. Ja, så var det förstås. Leviathan och djävulen, samma figur fast i olika skepnader, skyndade fram för att på själva julafton en gång för alla krossa illusionen om vår frälsning. Den frälsning som vi själva sedan länge hade givit upp genom att inte minnas, genom att inte se. Än fanns den där, som en hastig förnimmelse en enda gång om året. Men icke mer, inte efter den jul som kom allt närmare. Så vad skulle jag göra? Gå till polisen och min vän Björk? Och säga vad? Jag vet åtminstone vad Björk skulle svara: ”Delirium!” Ja, djävulen gick lös därute, tänkte jag. Men om jag bara kunde se guds ansikte… Och plötsligt förstod jag vad Tingstadhästen egentligen menade.