Tomten är död

Först kom bibeln, sedan ett par strumpor. Svarta strumpor. Fyrbåken satt redan på gatan. Telefonen låg i spillror bredvid bilen, och på motorhuven stod en stekpanna och en ståltermos. Utan lock. Det regnade järnspikar. Jag höll masken nedför Sveagatan tills jag bara var tio meter därifrån. Då bröt jag ihop. ”Är det allt du har?!” frågade jag gapskrattande den stackars Fyrbåken. En bibel, ett par strumpor, en sönderslagen telefon och en stekpanna? (Konstpaus.) Och en termos utan lock?” Fyrbåken tittade moloket på mig. ”Hon har kastat ut mig…” gnydde han. ”Jag ser det”, flinade jag muntert. ”Nej, nej, du förstår inte”, fortsatte Fyrbåken. ”Den här gången är det på riktigt!” Jag tittade på spillrorna av den beiga Diavoxen. ”Ring inte mig, jag ringer dig, eller vaddå?” skojade jag. ”Fåna dig inte, Slieve”, bölade Fyrbåken. ”Hon menar faktiskt allvar.” ”Ja, det förklarar bibeln”, sade jag sarkastiskt och begrundade de vattensjuka sidorna i Petrus och Johannes uppenbarelser. Jag hade just flyttat blicken till en av de svarta strumporna när Linda uppenbarade sig i porten. ”Slieve Donard!” skrek hon så att det hördes ned till Järntorget. ”Se till att få undan den där jävla horbocken innan jag ringer polisen!” Fyrbåken tittade urskuldande på mig. ”Jag rörde henne inte, Slieve”, snyftade han. ”Jag svär!” ”Så vad hände då?” undrade jag avslaget. Fyrbåken tittade på mig som om jag kom från Yttre Plejaderna: ”Hon rörde mig!”

Jag följde honom till Skansberget, där Turtomten säkert skulle bjuda på en sup. På min bekostnad. Det var ju inte långt, och när jag tänkte på saken hade Fyrbåken faktiskt givit mig ett riktigt gott skratt. Det första på mycket länge. Det första sedan Anna lämnade mig. Jag bjöd gärna på en sup. Vi tog höger vid jugendhuset på hörnet och gick sedan halvvägs uppför Risåsgatan innan vi knatade upp i berget över de gamla murverken. Själv sökte jag Turtomtens råd, liksom jag hade sökt Ogallala Hoppsans dagen innan. Jag litade på Ogallala. I vått och torrt, det vet ni. Det har jag sagt. Och likväl denna gnagande osäkerhet! Jag kunde inte tro på Tingstadhästen. Jag ville inte tro på Tingstadhästen. Han hade ingen plats i min materialistiska världsbild. Jag ville höra Turtomtens åsikt. Vi gick till höger uppför slänten som kantas av hägg, haggtorn och blommande syrener på försommaren, genom gult gräs i förgängelse och tusen hundars stinkade lämningar. Genom snårskogen i svängen, kastande – som vanligt – en blick uppför trappan som inte leder någon vart, till vänster några meter genom asp och hassel, tills vi nådde muren och det hål i den som leder in till Turtomtens verkstad. Väl medveten om vägtullen tog jag flaskan ur fickan, slog i den med nycklarna och tändaren och gjorde ett sådant muntert väsen att inte ens Fyrbåken kunde låta bli att dra på munnen. Vi såg nog ganska annorlunda ut, jag musicerande med flaskan, och Fyrbåken bakfull och barfota, med strumporna kvar på Sveagatan. Men vad gör väl det, vi var där för alla och envar. Alla, utom möjligen Turtomten som låg med krossad skalle i sovsäcken i klippskrevan.

Fyrbåken spottade blod, gjorde på sig, spydde gul galla och skakade så att det nästan fick berget att rämna. Synen av Turtomten död i sin sovsäck gjorde plötsligt bakfyllan verklig. Själv ringde jag Björk, och snart var han där med sina kollegor från kriminalpolisen. Det blev inte mycket sagt för min del. Jag kände mig helt enkelt inte särskilt pratsam. Klockan var snart tre och det började skymma. Långt borta hörde jag hur Tingstadhästen gnäggade. Så Ogallala hade alltså rätt. Han fanns, och han var minsann lika verklig som någonsin Leviathan. Vägen tillbaka var stängd, som ett pass i bergen i snöstorm. Ja, Turtomten såg vad de flesta blundade för: det hade börjat, Hobbes naturtillstånd, allas krig mot alla. Leviathan var på väg. Det visste Turtomten, och därför dog han. Nu kom det an på mig att bade sätta stopp för monstret och finna en mördare. Kanske att jag kunde slå två flugor i en smäll. Men först fick det allt bli en tur till Tingstad. Där gör de papper, och där finns ett snickeri. Och där fanns också sanningen.