Burggrevens tårar

I Nordstan var det kaos som vanligt. På torget mötte jag en blind man som irrade runt med armarna i vädret samtidigt som han skrek: ”Min hund har ätit upp min hatt! Min hund har ätit upp min hatt!” Massan brydde sig inte om honom, bortsett från irriterade blickar när han kom i vägen för någon, och en yngling som måttade en spark mot käppen som han understundom stödde sig på. Jag tog pojken i nacken och klämde till, och genast hade jag gjort mig ännu en fiende. På hörnet till Femmanhuset stod en indian och rev av gamla Victor Jaralåtar med samma överdrivna patos som när en Skandiadirektör försvarar sig mot bonusavtal eller mutanklagelser. Efter varje låt tutade han högt i munspelet som hängde runt halsen och ropade ”Viva la revolucion!” till den lilla publikens oförställda glädje. En av entusiasterna skyndade varje gång fram och erbjöd indianen en klunk ur en halvböj, och varje gång tackade indianen nej. Han gav förvisso ett gediget intryck, han menade vad han sjöng och vad han sade. Och han ville göra det nykter. Tomtarna som flamsade runt kring den stora granen mitt på torget med glögg och pepparkakor ingav inte samma förtroende. De kändes helt enkelt inte äkta. Visst sjöng de rent, och visst kunde de texten, men jag tror inte att de förstod ett enda av orden i alla de julsånger på svenska, engelska, franska, spanska, italienska och latin som de levererade med näst intill mekanisk precision. ”All makt åt sovjeterna!” ropade plötsligt mannen med halvböjen efter att indianen rivit av ännu en sjuttiotalsklassiker. Tomtarna kastade ilskna blickar mot honom, och inte blev det bättre när en hund med en halväten hatt i käften plötsligt sprang rakt in i verkstaden och rev ned både glöggen och pepparkakorna. Svordomar hördes istället för muntra tomterop, och någon måttade en spark efter det stackars djuret. ”Metusalem!” utbrast den blinde mannen, och snart satt han på marken bland tomtarna, lycklig, med hunden i famnen och resterna av hatten på huvudet. ”Din odåga!” gnällde han muntert. ”Nu får jag köpa mig en ny hatt igen!” ”All makt åt sovjeterna!” ropade mannen med flaskan och gick fram till den blinde och bjöd på en sup. Indianen tutade i munspelet och tomtetaskspelarnas återtåg var fullständigt. Ännu en seger för julfriden, tänkte jag och skyndade bort mot gångtunneln till Centralen. Ja, för en kort stund kändes livet riktigt bra.

Jag var på väg till stationen för att köpa mig en biljett till huvudstaden där jag skulle få mig några kilovin (kVn) till livs innan Dynamitfesten och andra nobla tillställningar väntade. Men biljettautomaten spottade ut mina pengar, och flickan bakom disken förklarade att alla tåg till Stockholm de närmaste dagarna var inställda. Varför, undrade jag, men det kunde hon inte svara på. Istället gav hon mig numret till ett call center i Bangalore där de skulle veta på besked. Men jag begrep tillräckligt för att slänga lappen i papperskorgen. Leviathan ville inte att jag skulle knyta an till mina vänner i Stockholm. Så mycket munterhet, förstånd och sensibilitet skulle med lätthet sätta honom på grund vid den bortsprängda Hunnebådan! Ensam och avskuren lommade jag bort mot Amsterdammertje på Odinsgatan för att sänka några nederländska pilsner. Det blåste friskt, det snöade och regnade på samma gång, och vädret i december gjorde åter skäl för namnen ”bus” och ”skit”. Utanför palatset på Polhemsplatsen sprang jag på Burggreven. Burggreven ägde den största blaskan i staden, och den enda som var något att räkna med enligt de flesta. Så hade det inte alltid varit, men Burggrevens farfar (den förste Burggreven) hade sopat mattan med konkurrenterna i sina dagar, och även om alla inte genast dog sotdöden var det bara en fråga om tid innan palatset vid Polhemsplatsen skulle styra göteborgarnas hjärnor och vanor. Nu var den tiden sedan länge för handen, det fanns inga fler slag att vinna, bara ett monopol att försvara. Nej, det var nog inte bara kul att vara Burggreven idag. ”Hej du!” ropade jag över gatan från refugen där Sura-Pelles mack en gång hade legat. Burggreven fick något härjat i blicken och skyndade på stegen. Han var på väg mot entrén till Scandic Hotel där han väl hoppades kunna försvinna, men jag kastade mig ut i gatan och tvingade en BMW att tvärnita så att de efterföljande bilarna nästan for in i baken på lyxtysken. Föraren var kvinna, men hon svor som en hel karl och hade en röst som skulle gjort all världens operabasar gröna av avund. Världen var minsann på väg mot jämlikhet! Det vill säga, alla var på väg att bli karlar. Vilken snilleblixt, vem kom på den? Jag skulle gärna ge den fan ett slag i mellangärdet!

”Vad fan vill du, Donard?!” undrade Burggrevcn surt när jag lyckades ta mig fram till entrén före honom. ”God dag på dig med!” sade jag triumferande och log retsamt. ”Du vet väl att Turtomten blev mördad i Skansberget häromdagen?” fortsatte jag utmanande. ”Och?” svarade Burggreven nonchalant. ”Varför har du inte skrivit om det?” frågade jag. ”Du, Donard”, började Burggreven och lät som en vuxen som förklarar hur en sak ligger till för ett barn som vill tro något annat. ”All information vi får in genomgår något som kallas nyhetsvärdering. Du har kanske hört om det någon gång… Vi har ett ansvar mot läsarna, förstår du. Vi FÅR inte ta upp deras tid med sådant de inte har något intresse av.” Burggreven lät så dryg att om han hade varit en dassrulle hade han räckt hur länge som helst. Nåväl, jag torkade mig hellre med hans blaska. ”Och sedan när är ett mord inte en nyhet enligt era värderingar?” undrade jag spydigt. Jag såg stressen i Burggrevens ögon. Han hängde på kroken, han kände sig trängd. ”Ärligt talat”, snäste han. ”Vem bryr sig om en död tomte? Vi lever i den bästa av världar. Vad gagnar det någon om vi skriver om de stackare som inte fattar det?” ”Kanske gagnar det sanningen”, framhöll jag med förment ödmjukhet. ”Vad vet du om sanningen?” undrade Burggreven irriterat. ”Du har väl aldrig gjort ett anständigt handtag i hela ditt liv!” ”Jag har inte ärvt ett miljonimperium, om det är vad du menar”, svarade jag stillsamt och bytte samtalsämne igen. ”Du skrev om ett skitmord häromsistens, vill jag minnas. Varför duger inte mordet på Turtomten att skriva om?” ”Mina journalister skrev om ett mord för ett tag sedan, ja”, fräste Burggreven. ”Det kan väl gå på ett ut!” skrockade jag. ”Men frågan kvarstår: vad är det för skillnad på dessa två händelser? Vem är det som har vridit om tumskruvarna på dig?” Jag begrep att det faktiskt inte var Burggreven själv som höll i trådarna den här gången. ”Du skall passa dig, Donard!” skrek han och hötte åt mig med knytnäven. Han skakade i hela kroppen, svettades ymnigt och gjorde överhuvudtaget ett patetiskt intryck. Jag tyckte nästan synd om honom.

Burggreven sjönk ihop på stenmuren utanför hotellet. Jag satte mig ned bredvid honom. ”Jag kan inget göra, Donard”, sade han efter en stund och snyftade. ”Han har mig i ett järngrepp. Om jag inte gör som han säger kommer han att sluka mig!” ”Vem då?” undrade jag oskuldsfullt. Burggreven stirrade på mig med en blick som skrek av ångest och hopplöshet. ”Omständigheter, makt, position, ansvar, förmögenhet, realiteter, illusionslöshet, livet – djävulen!” utbrast han förtvivlat. ”Han har mina ballar i städet, och repet runt nackarna på mina barn!” Han tystnade i någon minut innan han fortsatte. ”Och det enda folk pratar om är den här skiten med chefsjobbet. Jag förstår inte varför jag inte kan få välja vem fan jag vill att jobba för mig! Som om det angick någon annan…” ”Det har väl också med ansvar mot läsarna att göra”, sade jag med ett visst, om än begränsat, mått av förståelse. ”Men det är ju för sjutton mitt ansvar!” utbrast Burggreven. ”Ja, du vill väl som alla arbetsgivare ha anställda som håller tiden, följer reglerna och är bra på att samarbeta”, kontrade jag sarkastiskt. ”Och vad är det för fel med det?” undrade Burggreven vresigt och spottade i marken. ”Kanske inget alls”, svarade jag sanningsenligt. ”Men ofta nog tyder liknande egenskaper inte på någon större självständighet. Folk tycker väl helt enkelt att en sådan chef som du behöver måste kunna tänka egna tankar.” Burggreven stönade. ”Men fattar du ingenting?” undrade han uppgivet. ”Ingen av oss får längre tänka några egna tankar!” Han tittade på mig som om jag var en bångstyrig tonåring som inte förstod livets realiteter: ”Tror du att jag får det?” Än en gång spottade han i marken. Blod och slem. ”Glöm Turtomten, Donard, glöm den redaktionella friheten. Du har ännu kvar något att försvara. Varför går du inte hem och gömmer dig istället för att reta upp en fiende som ingen av oss kan besegra?” Jag tittade på den hostande, kvidande Burggreven som huttrade i vinden och regnet där han satt på den kalla stenmuren. ”Nej, det är sant”, sade jag med både vemod och ett stänk av förakt i rösten. ”Med den inställningen blir inga segrar vunna. Det visste din farfar också!” Sedan reste jag mig och försvann bort mot Drottningtorget. Det hade mörknat och slutat regna och plötsligt var det vinter igen. Den kvällen var det precis tjugofem år sedan Chapman mördade Lennon, och plötsligt ekade Johns röst i huvudet: ”Instant karma’s gonna get you!” Jo, jag förstod att Burggreven var orolig. Han trodde sig ha något att förlora, och därför hade han sedan länge blivit av med både minnet och synförmågan. Jag tittade upp mot den svarta natthimlen. Månen var halv och kärleken full av falska tenorer. Det hade verkligen blivit dags för en pilsner.