Respit från en vän

Jag vaknade med femton kilo dynamit i hatten. Av drömmen att döma hade Alfred Nobel själv lagt dit dem. Och inte fick jag något pris för det, bara fyra ilskna snutar som ryckte och slet i mig så att jag skulle vakna. På kåken är alla oskyldiga, det vet var och en som har umgåtts med dem. Och varje helg får polisen in ett ständigt växande antal anmälningar från personer som har fått knark i drinken på krogen, domnat bort och utsatts för vidriga övergrepp. De känner sig kränkta och kräver naturligtvis upprättelse. Frågan är bara vem som har kränkt dem. I studier i länder som Storbritannien och Australien har man vid undersökningar av personer som påstår sig ha blivit drogade med narkotikaliknande preparat i flertalet fall bara lyckats finna spår av stora mängder alkohol i blodet. Innebär detta därmed att nästan alla som anmäler sådana brott är lögnare? Absolut inte. Det betyder bara att vår bild av oss själva inte alltid stämmer överens med vilka vi är, eller snarare kan vara i en given situation. Denna oförmåga att känna sig själv i varje ögonblick kan rätt utnyttjad vara en tillgång. Men många människor vill inte veta av andra sidor av sig själva än dem de själva understödjer och accepterar. Inför sig själva och andra. Faran för människan ligger emellertid inte i att erkänna att hon kan vara olika saker, utan i att inte kännas vid de saker hon kan vara. Jag tror inte att Radovan Karadic hade en aning om vart ödet skulle föra honom för tjugo år sedan. Och han var ändå psykiater! Nåväl, självdiagnos är farligt, det är jag den förste att erkänna. Men faktum kvarstår att vi är på väg att skapa ett samhälle där minsta kränkning mot vår integritet måste beivras, också dem vi själva står för och inte vill kännas vid. Och orsak kräver verkan, brott kräver straff. Någon måste sona våra egna skulder. Och vi fortsätter att tro att allt är under kontroll så länge det inte är vi. Dante skrev om helvetet, vi skapar det.

Jag satt i soffan i rum 237 på Mornington Hotel och kände mig skitdum. Jo, skall ni veta, och detta är helt sant: jag var fullständigt oskyldig och någon hade faktiskt lagt något i min whisky kvällen innan. Jag visste rent av vem det var: Sarah Mellow, den snygga kulturstrategen från Manchester. Det var bara det att någon sådan person aldrig hade bott på hotellet. Rum 237 stod ledigt den natten, och till mina övriga brott lades nu också egenmäktigt förfarande och en dryg nota för rumshyra, skadegörelse och det faktum att jag tydligen hade tömt minibaren. Det där kunde jag i och för sig strunta i. Då var det värre att jag hade påträffats sovande i soffan med en stekpanna bredvid mig. Den stekpanna som polisen trodde hade krossat Turtomtens skalle. Det är märkligt, men i det ögoblicket tänkte jag bara att det var skönt att någon brydde sig om den stackaren. Han som alltid tog ansvar för sina egna handlingar och som aldrig skyllde ifrån sig när han gjorde bort sig på fyllan. ”Så du har alltså ingen aning om varför du sitter här och sover i soffan?!” sade den ene polisen irriterat. Han var övertygad om att jag ljög för honom. Men vad skulle jag svara? Jag såg bara mörker. Mörker och glimtar av rävar och myror, begravningsentreprenörer, Homeros, Darth Vader, Rodgers&Hart, Mata Hari och Sarah Mellow’s brinnande sköte. ”Delirium”, ropade en kollega inifrån toaletten. ”Befordran!” skrockade en annan som stod borta vid dörren och som verkade hålla i trådarna. ”Min förste mördare”, fortsatte han. ”Nu blir det span för mig!” Killen på toaletten slog en sjua så det ekade i kaklet. Jag kände igen hans röst, han hade jobbat med Björk. Vaken kille, det var nog han som borde bli befordrad. Den förste snuten tog tag i mig och drog upp mig ur soffan. Jag förstod att han ville imponera på chefen. ”Upp med dig!” skrek han och knuffade in mig i väggen. ”Sära på benen, sära på benen! Händerna över huvudet, för fan!” Jag har aldrig förstått varför poliser skall vara så satans otrevliga. Raka besked, säger de som tror sig veta. Poliser har inte tid att dalta med petitesser när de har att göra med livsfarligt folk. Men de flesta människor är inte livsfarliga, inte ens de som grips av polisen. Och jag är inte säker på att könsord och svordomar är det bästa sättet att vinna respekt och förståelse från någon. Jag sträckte ut mig mot väggen och kände den gapige snutens nervösa händer treva utefter min kropp.

Björks kompis spolade på dass och kom ut i rummet. ”Lägg ned det där…” sade han med en röst som avslöjade hur löjligt han tyckte att det hela var. ”Jag vet vem den här killen är. En alkis som känner Björk. Han har visst hjälp honom ett par gånger. Fan tro’t, men det finns grabbar som kan berätta legender om honom!” Jag kände hur den nervige motvilligt släppte greppet om min rumpa. ”Vad fan säger du?!” utbrast chefen. ”Den här skiten?” Greppet om rumpan hårdnade igen. ”Det sägs att han knäckte den där terroristhärvan på Liseberg för några år sedan”, svarade snuten som just hade slagit en drill. Den nervige visste inte var han skulle göra av händerna när den som kallades chefen plötsligt gick fram till mig. ”Satanistmorden i Johanneskyrkan?” undrade han misstroget. ”Det var jag som vingklippte Glenn”, svarade jag i vad som var mitt första klara ögonblick på mycket länge. ”Jag blev tvungen att skjuta igen”, fortsatte jag sluddrande. ”Han dog på korset.” Den nervige lade handen på pistolkolven; den som kallades chefen sköt undan honom. ”Vad fan gör du här?” undrade han till sist. Besvikelsen slet sönder vart och ett av hans ord och strödde ut dem framför mina fötter. Den efterlängtade befordran flög raskt ut genom fönstret med ett illvilligt leende på läpparna. Och vad skulle jag göra: tacka honom eller spotta honom i ansiktet? Den som hade varit på dass tog mig i armen och ledde ned mig till piketen. Inte ett ord blev sagt på hela vägen till Skånegatan.

”Delirium!” stönade Björk efter att ha lyssnat på min berättelse. ”Och vad tycker du att jag skall göra, Slieve?” fortsatte han. ”De hittade för fan stekpannan bredvid dig i soffan!””Jag kan inte svara på det just nu”, gäspade jag. ”Allt jag kan säga är att jag följde med en snygg brud upp på rummet. Hon bjöd mig på whisky och smekte mig. Sedan minns jag inte mer bortsett från de där hallucinationerna.” Jag gav Björk min bästa cocker spanielblick. ”Hur länge har vi varit vänner?” frågade jag. Björk tittade förbi mig, på tavlorna med blomstermotiv på väggen, ned i linoleummattan och ut genom fönstret på Shellmacken. ”Det spelar ingen roll vad jag tror”, suckade han. ”Det stinker om dig, och ärligt talat är jag inte förvånad. Sedan Anna lämnade dig känns det som om du kan göra vad som helst!” ”Det är möjligt”, sade jag och lät obegripligt saklig. ”Men tror du verkligen att jag skulle mörda Turtomten för en halvböj?” ”Gud vet vad du skulle mörda honom för…” stönade Björk. Han tittade ut över macken igen. ”Du får två dygn på dig att bevisa att alla andra har fel. Fyrtioåtta timmar, Slieve. Sedan släpper jag hundarna på dig!” ”Jag vill se stekpannan”, sade jag. ”Gör dig inte till !” snäste Björk. ”Du skall vara glad att du lever. Andersson är ny här.” Han spände ögonen i mig. Jag svarade med en axelryckning. ”Han slog ihjäl en kille i Linköping.” Jag brydde mig inte. Björk sköt några papper över skrivbordet med pekfingret, och jag kunde urskilja ett fotografi. Jag snoddde åt mig fotot och vände på klacken utan att säga hej. Det var förmodligen så vi båda ville ha det. Rävar och myror, begravningsentreprenörer, Homeros, Darth Vader, Rodgers&Hart, Mata Hari och Sarah Mellow med glödande bröst och brinnande sköte. Nej, jag hade knappast trott på det själv. Nu hade jag två dygn på mig att bevisa att det var sant. Jag förbannade min dumhet; jag föraktade min kåthet. Bakom Gamla Ullevi satte jag mig ned och grät en skvätt. Den ende som skrattade var Leviathan.