Vitt och svart i gryningen

Det var kallt när jag steg ur taxin på Bangatan den morgonen, nästan lika kallt som när jag hade vandrat hem kvällen innan efter mitt midnattsmöte med Sjömanshustrun en liten bit därifrån. De spröda solstrålarna slogs sönder när de konfronterades med iskristallerna på fönster, lyktstolpar och väntkurer och kastades ut igen i form av tusentals färggranna strålar som understundom träffade ögat och bländade mig. Snön låg som ett fint pulver över gräs, grus, stenar, träd och buskar i Gathenhielmska parken, och den som nyligen hade anlänt till planeten jorden och hamnat just på denna plats kunde mycket väl förledas att tro att detta var sakernas normala tillstånd, att världen var precis så vit och ren och oskuldsfull som det orörda snötäcket gav sken av. Men under snön gömde sig hundbajs, cigarettfimpar, urdruckna vinflaskor och ölburkar, glasspinnar, begagnade blöjor, sprutor, smörpaket, dagstidningar, snabbmatskartonger, trosor, tändstickor, snusdosor och förbrukade kondomer. Och litet längre in i parken öppnade sig en svart, utbränd cirkel som ett gapande sår i den vita, aningslösa omgivningen. En av polismännen från veckan innan försökte hindra mig att ta mig förbi avspärrningen, men Björk såg mig och ropade till honom att det var okej. Tacka fan för det, det var han själv som hade ringt mig! Björk stod intill det svarta hålet i paradiset och vinkade åt mig att komma dit. Några meter in i parken såg jag konturerna av ett avlångt, ännu svartare föremål i mitten av cirkeln. Jag gick närmare och föremålet växte och fick ben och armar, händer och fötter, och när jag till sist nådde utkanten av cirkeln insåg jag vad det var: det förkolnade skelettet av det som en gång hade varit Julbocken, stirrande på mig med svartnade ögonhålor, krossat näsben och frakturer i skallen som täcktes av svart kött som hade bränts in i benet. Underkäken hade fallit ned, och Julbocken låg där med gapande mun och flinade med sina ännu vita tänder. De thailändska lagningarna av guld och amalgam hade smält i den fruktansvärda hettan och runnit ut i munnen och gav nu ett lätt komiskt intryck där de hade stelnat på de mest underliga ställen. Det var nu också den enda gnutta humor som situationen kunde erbjuda; Julbocken gjorde i övrigt en både tragisk och motbjudande syn.

”Rättsläkaren säger att han var död innan de satte eld på honom”, sade Björk och lät oberörd. Han pekade med en lång pinne på frakturerna i den utbrända skallen. ”En spark eller ett slag krossade benet här vid örat”, fortsatte han. ”Ett annat spräckte skallen från pannan ända till bakhuvudet. Det var förmodligen det som dödade honom.” ”Stackars jävel”, muttrade jag. ”Jag kan väl inte påstå att jag gillade honom. Det känner jag ingen som gjorde. Men det där förtjänade han absolut inte!” Jag undvek att nämna det faktum att Ogallala Hoppsan faktiskt tyckte om Julbocken, även om hon knappt erkände det för sig själv. ”Men varför ringer du mig?” fortsatte jag och vände mig mot Björk. ”Jag vet inget om varför han är död. Är ni förresten säkra på att det är Julbocken?” Jag gjorde en svepande gest med armen över de vämjeliga resterna. ”Vem som helst kan ju se ut så där efter att ha lekt för nära elden.” ”Vi fick ett anonymt tips från någon som kallade sig Hämnaren”, svarade Björk. ”Han påstod att det var han som hade slagit ihjäl honom och tänt på eftersom Julbocken knullade runt med hans fru. Dessutom hittade vi den här under buskarna där borta.” Björk räckte mig en förbjuden plånbok i fridlyst alligatorläder. Jag öppnade den och letade fram Julbockens legitimation. Sven-Arne Fredlund, det var tydligen hans rätta namn. Det lät som vilken parkeringsvakt, metallarbetare eller bibliotekarie som helst, inte som en sol-och-vårare och förförare av barnungar från Sydostasiens soldränkta köttmarknader. Bakom varje svin döljer sig alltid en till synes oförarglig kulting. Jag stoppade tillbaka legitimationen i plånboken och gav den till Björk. ”Om det där verkligen är Julbocken så hänger mordet ihop med dem på Turtomten och Fyrbåken”, sade jag utan tillstymmelse till darr på läppen. Björk kisade mot mig i den ihåliga vintersolen. ”Hur kan du vara så säker på det?” undrade han misstroget. Jag berättade för honom om hällristningarna i Skansberget – en julbock och en sjuarmad ljusstake. ”Det har du aldrig sagt”, gnällde Björk. ”Jag trodde inte att det betydde något”, svarade jag urskuldande. Jag tyckte inte om att ljuga för min bäste vän. ”Nåväl”, konstaterade Björk som om jobbet var klart och bara skulle paketeras. ”Fyrbåkens mördare har vi ju bakom lås och bom. Finns det ett samband borde vi kunna få reda på det genom honom. Han kan åtminstone inte vara skyldig till det här.” Vi vände oss bort från de skräckinjagande kvarlevorna och började gå mot entrén. ”Ni kan plocka ihop honom och köra honom till Rättsmedicinska!” ropade Björk till några kollegor i uniform som grimaserade inför den motbjudande uppgiften. Jag förstod dem; det luktade bränt kött även på avstånd. Plötsligt ringde Björks telefon. Han svarade, och de var sedan med stort intresse som jag följde skiftningarna i hans ansikte under samtalets gång. När han hade avslutat var han nästan lika vit som de snötäckta omgivningarna. ”Fyrbåkens mördare rymde i natt”, sade han till sist. ”Det var som fan!” utbrast jag. ”Hur gick det till?” ”Han mördade nattvakten och skrev ut sig i receptionen”, svarade Björk frånvarande. ”Namnet stod redan i boken! Hur fan gick det till?” ”Du sade att han var naken när han togs in”, påpekade jag. ”Han lämnade väl knappast i den utstyrseln?” ”Nej, han såg visst ut som en advokat…” svarade Björk. ”Jag måste ned dit nu, vi får talas vid senare” fortsatte han. ”Och ja, nu håller jag med dig: det borde finnas ett samband mellan morden.” Han spände ögonen i mig: ”Och jag tror att du vet mycket mer om den saken än du säger! Så fort jag är färdig på stationen skall vi ha ett samtal.” Björk vände på klacken och skyndade bort till en radiobil som stod och väntade med motorn igång. Jag tänkte att jag inget hellre ville än att tala med honom. Frågan var bara om han skulle klara av att lyssna. Förutsättningslöst.

Björk hade glömt bort att säga varför han släpade upp mig till Gathenhielmska parken när han hade varit övertygad om att det rörde sig om ett vanligt, om än synnerligen brutalt, passionsmord. Jag grubblade över saken medan jag promenerade hem i kylan nedför Stigbergsliden och Första Långgatan. Det spelade i och för sig ingen roll eftersom den välstekta kroppen i parken ändå inte tillhörde Julbocken. Det var helt enkelt för snyggt, för tillrättalagt. Varför överhuvudtaget ringa och göra väsen av ett mord som snart skulle uppdagas ändå? Och varför låta plånbok och legitimation ligga halvt inslängda under en buske, nästan mitt på gångstigen, lika svåra att hitta som en strippa i ett nunnekloster? Någon hade gjort sig stort besvär med att försöka övertyga polisen om att den döde verkligen var Julbocken, tänkte jag. Och jag kunde bara föreställa mig en person som hade intresse av något sådant: Julbocken själv. Ogallala hade berättat att hon inte hade hört av honom på över en vecka, och detta var förmodligen vad Julbockens andra vänner och bekanta på barerna runt om i staden skulle säga när polisen frågade. Och därmed var saken klar: en bedragen äkta man hade kidnappat Julbocken och hållit honom inlåst ett tag innan han slog ihjäl och satte eld på honom. Exit Julbocken, enter – vem då, och varför? Framme vid Järntorget slank jag in på Cigarren och tog en kopp kaffe. Jag samtalade en stund med ägaren som berättade att han just hade dragit igång en förening för rökare och pokerspelare i Folkets Hus, av alla ställen. Han erbjöd mig ett medlemskap på stående fot. Jag tackade nej med motiveringen att jag inte litade på mig själv i kombination med hasardspel, men framhöll att jag gärna tittade in på en flaska Paddy’s och ett paket Lucky Strike någon gång. Tobak, sprit och pokerspel i Folkets Hus? Välfärdsstat betydde verkligen något annat nu för tiden än när jag flyttade hit! Jag drack ur kaffet och tackade för mig. Sedan gick jag tillbaks till brottsplatsen. Polisen höll just på att avsluta när jag kom fram. Jag satte mig och tog ännu en kopp på Bengans i väntan på att de skulle ge sig av. Tjugo minuter senare var den sista uniformen borta. Jag väntade i ytterligare fem minuter innan jag kilade över till parken. Det var lite varmare nu, och på ställen där solen gassade hade snön så sakta börjat smälta undan. I gott och väl en timme letade jag runt i parken utan att hitta något annat än skräp och hundskit, men så till sist, i utkanten av det utbrända område där någon (inte Julbocken, i alla fall!) hade reducerats till grillkol och aska, fann jag några cigarettfimpar som tilldrog sig mitt intresse. De hade förvisso också brunnit, men på åtminstone en av dem gick det fortfarande att läsa tillräckligt av texten för att jag skulle begripa att det rörde sig om en Gauloise. Fimparna låg märkligt samlade, som om de hade fallit ur en ficka eller påse, allihop på samma gång. Och strax intill fann jag snart det avgörande beviset: ett spänne till en basker med ordentlig svettrem. Nu visste jag vem den förkolnade saten var som hade stirrat mig i ögonen på morgonen: det var filosofen. ”Nu börjar jag bli riktigt förbannad!” svor jag för mig själv och satte mig ned på en parkbänk. En gammal dam gick förbi och tittade misstänksamt på mig. Jag hade redan ont om vänner; nu höll jag dessutom på att förlora mina ovänner.