Stortomtens vrede

Johnny Bråttom var en riktig skojare. Han hade sysslat med det mesta i sina dagar och fått sitt namn tack vare sin benägenhet att snabbt avsluta en affär innan motparten insåg hur dålig den var. Johnny hade en sjusärdeles svada. Det fanns inte många som han inte kunde snacka omkull. Jag hörde till undantagen, och så länge Johnny kom ihåg det kunde det vara riktigt underhållande att snacka bort några timmar med honom. Sist jag hörde av honom sysslade han med att hyra ut lägenheter till socialtjänsten till hutlösa priser. När affärerna gick som bäst för Johnny och som sämst för kommunen, kunde han få ända upp till fyrtiotusen kronor i månaden för en etta på tjugo kvadrat. ”Det är så det funkar”, sade Johnny och ryckte på axlarna när folk kallade honom tjyvaktig. ”Ingen annan vill ha dem. Jag gör samhället en välgärning!” Johnny hade också en mörkare sida. Han hyrde ut svart till kriminella på rymmen, missbrukare, psykiskt sjuka, illegala invandrare och asylsökande på flykt undan orättvisan – alla personer som av någon anledning inte ville ha kontakt med samhället. Med den mixen kunde det understundom gå vilt till på Johnnys containerförläggningar och husvagnsbyar. En gång hade till exempel en psykiskt störd man löpt amok med ett baseballträ och nästan slagit ihjäl en treårig flicka. Det hade också förekommit konflikter mellan tjackpundare, prostituerade och religiösa extremister, och vid något tillfälle hade en svart man från Eritrea kommit ihop sig med en motorcykelbumling om något så banalt som hudfärg. Det slutade med att bumlingen dumpades utanför akuten på Sahlgrenska med tre brutna revben, en krossad knäskål och svåra skallfrakturer. Nej, en god natts sömn var inget Johnny garanterade för de tretusen kronor natten som han tog för en sängplats i containern.

Jag ägnade luciamorgonen åt att leta upp Johnny Bråttom eftersom jag kvällen innan äntligen hade fått tag i Ogallala Hoppsan. Hon ringde mig från Il Contro, takbaren på Gothia Towers, där hon satt vettskrämd och gömde sig bland cocktailglas och tvålfagra barpianister. ”Du måste komma och hämta mig”, gnydde hon i telefonen. ”Jag vågar inte gå härifrån ensam.” Jag hörde en påstruken karl undslippa sig några ekivoka komplimanger i bakgrunden. ”Det låter som om du har sällskap så det räcker där borta”, tyckte jag sarkastiskt. ”Lägg av, Slieve, han är full”, sluddrade Ogallala. ”Än du då?” muttrade jag. ”Ok, jag har väl tagit några glas jag också”, erkände Ogallala och försökte skärpa sig. ”Men det är bara för att jag är så jävla rädd!” Jag mumlade något om att hon tydligen var rädd jämt, men sedan lovade jag trots allt att komma över. Jag oroade mig faktiskt för henne för egen del, oavsett vad Ogallala begrep eller inte. Jag fick tag på en minibil och var där på en kvart. I hissen på väg upp till taket sprang jag på Stortomten och två biffar som agerade livvakter. Stortomten glodde på mig en stund innan han stannade hissen mellan två våningar och tryckte upp mig mot vägen. ”Du skall veta att vi inte gillar dig i den här staden!” röt han. ”Du är en skitstövel till utböling som inte har här att göra.” Biffarna flinade pojkaktigt mot mig. ”Jag känner varenda jävel som är något att ha i Göteborg, och jag skall fan i mig göra allt för att sätta dit dig för allt du har ställt till med!” Jag stirrade tillbaka i de stora ögonen som hade blivit glansiga av den plötsliga upphetsningen. ”Och vad har jag någonsin gjort dig?” undrade jag oskuldsfullt. ”Du finns!” skrek Stortomten och slog näven i väggen bredvid mig. Smärtan sprängde fram i hans fläckiga ansikte. ”Ge fan i att snacka skit om min stad”, väste han mellan tänderna. ”Ge fan i att snacka skit om Burggreven. Åk hem till Amerika eller Irland eller vilket skethål du nu kommer ifrån. Annars skickar jag dig till Stockholm!” Det var tydligen det värsta han kunde tänka ut, och jag kunde inte låta bli att dra på munnen. Stortomten släppte greppet och lämnade plats för en av biffarna som gav mig ett slag i magen så att jag vek ihop mig. Sedan tryckte han igång hissen. Två våningar senare klev sällskapet av. Stormtomten vände sig om och väste: ”Stockholm!” Biffen gav mig ännu ett slag i magen och sedan försvann de ut i korridoren. ”Jävla utlänningar…” hörde jag Stortomten raljera inför biffarna. ”De borde interneras i Angered allihopa! Tillsammans med stockholmarna.” Biffarna skrockade instämmande. Jag kastade upp litet surt från magen och lyckades sedan trycka på översta våningen igen. Jag hade vetat det hela tiden, och nu fick jag reda på det igen: Det var inte lätt att bli populär i den här staden!

Ogallala satt hopsjunken i en jättelik läderfåtölj och flirtade med pianisten när jag kom in. Jag hade fortfarande svårt att gå efter misshandeln, och än värre var att bartendern vägrade servera mig eftersom jag såg ’så sjuk ut’, som han påpekade med illa dolt förakt. Plötsligt förbyttes värken i magen mot ursinne. Jag gav bartendern en mördande blick och viftade med näven så att han slängde sig ned bakom bardisken och trevade efter larmknappen. Sedan gick jag fram till Ogallala och drog upp henne ur fåtöljen. ”Kom nu, baby, dags att gå!” sade jag högt och tydligt så att alla skulle höra. På vägen ut klippte jag till pianisten över den rakade hjässan så att han tappade balansen och spillde ut sin fuskdrink i knät. ”Gossar som du hör hemma i sandlådan!” väste jag och tvingade ut Ogallala i entrén. Vi slapp Stortomten i hissen. Synd, tyckte jag, för jag hade velat ge honom en riktig känga. Jag kunde ta dem alla tre om jag bara var beredd. Jag fick min chans i entrén istället. Två vakter som hade tillkallats av bartendern ställde sig i vägen och försökte hindra oss från att komma ut. Den störste av dem flinade överlägset och fingrade på batongen. ”Det där vill du inte göra…” sade jag olycksbådande innan jag slet åt mig den andra killens batong och slog den store i knävecken så att han sjönk samman under mycket stön och svåra kvidanden. Den andre blev alldeles lamslagen, men för säkerhets skull gav jag honom en örfil och ett slag i magen med batongen så att han kissade på sig. Sedan rusade jag ut till taxin som Ogallala redan hade fixat. ”Vad var allt det där om?” undrade hon när vi hade satt oss tillrätta i baksätet. ”Låt oss säga att det finns folk i den här staden som inte gillar mig”, grinade jag. ”Nu finns det ännu fler. Nåväl, vad är det som skrämmer dig?”

Ogallala satt tyst medan vi rörde oss nedför Sten Sturegatan, utefter Heden. ”En kompis till Julbocken försökte våldta mig igår”, sade hon när vi hade kommit till Katolska kyrkan. ”Det var riktigt obehagligt.” ”Det förstår jag”, sade jag allvarligt. ”Men vad får dig att tro att han skulle vara på jakt efter dig? Du får ursäkta, men jag tror inte att han är särskilt rädd för att du skall gå till polisen.” ”Det har inte med honom att göra”, sade Ogallala irriterat. ”Det var en kvinna med honom också. Hon hetsade honom. Killen hade svårt att få upp den, men tjejen drev på honom. ’Du måste ta kraften ur henne’ skrek hon hela tiden, men killen hade fortfarande problem. Till sist var han tvungen att försöka med handen och då kunde jag slita mig loss och springa därifrån.” Vi satt tysta en stund medan bilen körde Allén bort mot Rosenlund. ”Och var fanns Julbocken i allt det här?” undrade jag till sist. ”Han var inte med”, svarade Ogallala. ”Jag har inte sett honom sedan den dagen när du och jag träffades senast.” ”Men det är ju över en vecka sedan!” utbrast jag. ”Jag trodde att ni var heta på varandra. Din Leviathan och allt det där!” Ogallala tittade litet skamset på mig. ”Jag vet inte riktigt vad jag menade med det”, sade hon och log. ”Men det är sant, just då kände jag så. Och han är ju alltid på humör, så visst är det underligt?!” Ja, det var det onekligen. Julbocken sade aldrig nej till ett skjut, särskilt inte med en snygg och trevlig tjej som Ogallala. Strax därefter var vi framme hos mig på Arsenalsgatan. Eftersom vi var trötta och törstiga hamnade vi snart i soffan med ett par glas. Det dröjde inte förrän Ogallala lade huvudet mot min axel och somnade. Min stackars häxa, viskade jag och smekte henne på kinden. Vem ville suga musten ur dig, och varför? ”Ge henne ljusstaken, ge henne ljusstaken…” mumlade Ogallala plötsligt i sömnen. Jag strök henne över pannan och hon tystnade igen. Ge henne ljusstaken, tänkte jag. Hade den mystiska kvinnan kanske sagt det till killen som inte fick upp den? Jag tänkte på Turtomtens hällristningar i Skansberget. En julbock och en sjuarmad ljusstake. Julbocken själv var försvunnen, men var fanns Linda, salig Fyrbåkens flickvän? Hon som delade lägenhet med djävulen, och dessutom hade två sjuarmade ljusstakar i fönstret. Jag slog i glaset igen. Paddy’s, som vanligt. Den fyller mig med längtan till ett land där jag knappt har satt min fot. Så är det för de flesta irländare. Jag försökte tänka igenom den senaste veckans händelser för att se helheten, men allt jag fann var förvirring. Spriten gjorde mig omtöcknad. Jag svepte en filt om Ogallala och mig själv och lade huvudet intill hennes. Hur mycket jag än ville kunde hon inte stanna hos mig. Det var alltför farligt. Imorgon måste jag få tag i Johnny Bråttom och inkassera några gamla gentjänster. Men först en natt med Ogallala Hoppsan. I soffan, fullt påklädda, dödströtta, kind mot kind. Vad mer kan man önska av livet?!