Rentvådd i halvtid

Den morgonen inträffade något osannolikt. I gryningen vandrade en naken man i plommonstop och svarta strumpor, med kloliknande naglar och en mustasch som mest påminde om morrhåren på en katt, in på Sahlgrenska sjukhuset och erkände mordet på Fyrbåken. När man frågade honom var han bodde svarade han utan vidare att han brukade residera på Mornington Hotel på Avenyn vid sina besök i staden. Därefter slog han sig ned på en bänk i väntrummet på akuten och begynte recitera dikter på olika slaviska språk. Mannens agerande var alltigenom lugnt och han ställde inte till några bekymmer för vare sig personal eller andra patienter under tiden som man väntade på polisen. Han verkade fullständigt obesvärad av sin nakenhet, föreföll inte frysa eller bry sig om fukt och väta, och han skämdes uppenbarligen inte alls. När två uniformerade poliser äntligen anlände för att ta in honom gick han dem till mötes och krävde med självklar auktoritet: ”För mig till er ledare!” Björk ringde mig vid åttatiden. Då hade den märklige mannen redan hunnit lämna sådana uppgifter att det stod utom allt tvivel att han verkligen var mördaren. Han kunde till exempel beskriva stekpannan så detaljerat att han måste ha studerat den utförligare än vad som egentligen är normalt. När Björk ifrågasatte att han kunde ha bott på Mornington Hotel den aktuella natten (alltså den natten då Sarah Mellow satte dit mig) presenterade han raskt en nyckel och bad Björk ringa hotellet och kontrollera saken. Och visst, i liggaren återfanns mycket riktigt ett namn och en anteckning om att full betalning hade erlagts i förskott. ”Vad var namnet?” undrade jag. ”Levi A. B. Free”, muttrade Björk i luren. ”Någon du känner, eller?” Han var fortfarande litet sur eftersom jag uppenbarligen hade befunnit mig på samma hotellrum som hyrdes av mördaren. Med mordvapnet bredvid mig. Mest tror jag att han kände sig utanför. Han förstod att jag var något på spåren, och varje gång det hände brukade jag genast blanda in honom. ”Vad är det du håller på med, Slieve?” fräste han till sist. ”Den här killen har visserligen erkänt, men du rör dig fortfarande alldeles för nära två brutala mord. Gör inget på egen hand, för fan. Det här är min avdelning.” ”Du skall snart få veta allt”, sade jag urskuldande. Jag kände mig inte alls tillfreds med att inte kunna berätta vad jag visste för min bäste vän. Men om jag förklarade för honom att Leviathan stod vid Brännö och att mannen som just hade erkänt mordet på Fyrbåken var djävulen själv, ja då skulle han inte ha mycket annat val än att låta psykvården ta hand om mig. Och då var det slut med världen till jul. Jovisst, det lät skitkorkat, det tyckte jag också. Det var bara det att det var sant.

Om det var en bra dag för mig, var den desto sämre för Stefansson. Jag sprang på honom vid Lilla Torget när jag var på väg till arbetarfiket på Smedjegatan för att äta frukost. Han berättade att ”Pinnen” hade sålt sig på auktion dagen innan. ”Pinnen” kände tydligen inte till John Stuart Mills resonemang om varför en människa inte kan sälja sig själv som slav. Tänk vad de okunniga kan åstadkomma! ”Hur mycket gick han för?” frågade jag nyfiket. ”En halv bumling”, grymtade Stefansson. ”Och jag får bara tio procent! Femtio spänn för allt jobb vi har lagt ned. Jävla skojare!” Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. ”Vem köpte honom?” flinade jag. ”En kompis till Ernst”, pep Stefansson. ”Han skulle visst hänga honom på dass…” Han tittade ut över Stora Hamnkanalen och skrek: ”Femtio sketna spänn för allt jobb vi har lagt ned!” Det hördes nog ända till Kulturförvaltningen på andra sidan. ”Ring doktorn och få dig något lugnande”, föreslog jag innan vi skildes men Stefansson lyssnade inte. Jag lämnade honom huttrande i kylan vid Jonas Ahlströmers staty där han ställde sig och rabblade det märkliga mantrat ”…och mjölken är slut, och mjölken är slut…” tills jag varken kunde se eller höra honom längre. Stackars sate. På andra sidan Kämpebron kastade jag en blick nedför Norra Hamngatan mot Packhuskajen, och för ett ögonblick stod hon där igen, Sarah Mellow, den snygga kulturstrategen från Manchester som hade lagt knark i min whisky på Mornington Hotel. Hon kom ut från Kulturförvaltningen, på väg till en väntande bil. Innan hon steg in i bilen vände hon sig om och gav mig en slängkyss och ett blixtrande leende. Men munnen fick huggtänder, händerna klor och ögonen lyste brandgula. Med glödande bröst och brinnande sköte försvann hon sedan in i den vinröda Volvon och lämnade mig lika villrådig som Stefansson. En papperskasse som stod ensam i entrén till nummer åtta tilldrog sig mitt intresse. Den visade sig innehålla en liten halmbock av det slag folk brukar ställa under julgranen. Jag tog med mig kassen till fiket och köpte mig en stor mugg svart kaffe. Matlusten var som bortblåst. Jag drack en mun och plockade sedan fram den lilla bocken och ställde den på bordet. Efter att ha betraktat den i någon minut var det som om bocken fick liv. Den började röra på lemmarna, lade huvudet på sne och malde med munnen som getter gör när de äter. Plötsligt gick det upp för mig att den åt av sin egen halm. Jag sträckte mig för att plocka ned den igen, men då spände bocken ögonen i mig och begynte tala med tordönsröst: ”Lämna mig, Donard, mitt liv är att brinna, jag är född att brinna, skapt att brinna, har levt för att brinna, skall leva tills jag har förgjort mig själv. Jag är Leviathan, jag lever för alltid. Också när jag är död!” Sedan brast bocken ut i ett fruktansvärt skratt innan den tog eld och på en liten stund förvandlades till en askhög på bordet. Dörren öppnades för ett ögonblick och vinden smet in, fångade upp askan och försvann ut med den igen. Jag tittade på de andra gästerna, ryckte på axlarna och gjorde miner som för att få deras reaktioner på detta märkliga som vi just hade bevittnat. De såg på mig som om jag var galen. Tingstadhästen hade rätt, det var bara jag som hade ögonen i behåll. Antingen det eller så hade jag verkligen förlorat förståndet.

Till sist var jag tillbaka där allt hade börjat: på mordplatsen i Skansberget. Polisen hade naturligtvis gjort en grundlig undersökning av stället, men jag hoppades ändå att där kunde finnas något ytterligare. Ett budskap kanske som bara jag förstod. Jag var på väg att ge upp när ögonen plötsligt fastnade för några ristningar i betongplattan. Vid närmare betraktande visade det sig vara en tämligen diffus (helt enkelt dålig) avbildning av en – julbock! Någon – sannolikt Turtomten – hade hastigt och förmodligen med stor ansträngning ristat den i plattan med en sten eller spik eller liknande. Två julbockar på en dag, och en av dem hade Turtomten antagligen presterat strax innan han dog. Vad kunde det betyda? Intill bocken var också sju streck ristade. Under dem löpte ett längre streck som inte hade avslutats. Jag minns att just på det stället hade det funnits mycket blod. Förmodligen var det där som mördaren hade utdelat det dödande slaget, kanske efter att först ha trott att Turtomten redan var död. Den stackaren måste ju trots allt ha haft litet tid på sig att förfärdiga sina alster. Alltså en julbock och sju streck på en halv bräda. Förbryllande! Jag sprang på filosofen på väg därifrån. Eller snarare hans hund, som jag nästan trampade ihjäl. Jag såg den inte i det höga gräset. Filosofen hade nyligen köpt sig en chihuahua efter att till sist ha kommit till insikt om några av världens mest profana sanningar, nämligen att hund är ett utmärkt sätt att komma i kontakt med vackra flickor, och att chihuahuan för närvarande är mycket populär bland – just det, vackra flickor. Dessutom var den så liten att han kunde ha den i rockfickan när han gick på krogen och mata den ur handen som en mus. Jag hade emellertid svårt att förstå poängen med det. ”Jag skall sänka dig, Donard!” väste filosofen mellan tänderna och spände sina missunnsamma ögon i mig. Läppen darrade så att den långa askssträngen på Gauloisen trillade av. ”Fan också!” svor filosofen. Jag förstod att han hade jobbat hårt på den strängen. ”Vi är inte färdiga med varandra!” fortsatte han och rättade till baskern med högerhanden. ”Jag är färdig med dig”, sade jag och trängde mig förbi honom. ”Du vet att julbocken knullar din brud, va?” skrek han efter mig. Jag svarade inte. ”Ja, han har visst någon engelsk skönhet också!” skrattade han och försvann upp i berget. Jag hajade till. En engelsk skönhet? Sarah Mellow hade lämnat en brinnande julbock åt mig i entrén till Kulturförvaltningen. Det var alltså ingen slump! Sanningen föll på plats, och jag tackade filosofen för poletten. Sedan tog jag vägen förbi Fyrbåkens lägenhet på Sveagatan. De två sjuarmade ljusstakarna lös som vanligt i fönstret. Pålarna och lågorna som slickade taket var borta. Linda var säkert hemma, tänkte jag. Det som hade hänt mig igår hade väl egentligen aldrig hänt. Åtminstone inte såvitt det angick någon annan. Jag kastade en sista blick mot fönstren och ljusstakarna, och plötsligt visste jag vad Turtomten hade menat med de sju strecken i betongplattan. Den här härvan gick käpprätt åt skogen! Jag slank in på Karlsson’s igen och ringde till Ogallala Hoppsan. Hon svarade inte på något av numren, och eftersom hon alltid brukade vara igång vid den här tiden på eftermiddagen blev jag orolig. Jag kände på mig att hon var på väg att råka illa ut. Det var för övrigt jag också. Det var vi alla.