Flickan från vidderna finner ett hem

En sak fick man lov att säga om Johnny Bråttom: han hade sinne för både organisation och det storslagna. I skogarna söder om Landvettersjön hade han just dragit igång sitt senaste projekt: en ”förläggning” för bortåt tvåhundra av samhällets olycksbarn bestående av fyra järnvägsvagnar som Johnny via ett bortglömt stickspår hade lyckats baxa in i en glänta i skogen. Marken hade han köpt för en spottstyver av ett dödsbo. SJ, som inte visste vad de annars skulle göra med dem, hade låtit honom hyra vagnarna på obestämd tid för en löjligt liten summa. De hade till och med hängt dem på ett godståg på väg till Borås, lossat dem och sedan rangerat in dem på det bortglömda stickspåret. Därefter bröt man upp rälsen; vagnarna skulle tydligen aldrig återlämnas. Den som frågade fick genast veta att Johnny planerade en annorlunda konferensanläggning därute i skogen. Kanske rent av en retreat i pittoresk och avslappnande järnvägsmiljö! Men det var naturligtvis aldrig tanken. Istället skaffade Johnny ett par kranbilar, lyfte vagnarna av rälsen, ställde upp dem i en fyrkant, blåste ur dem och fyllde dem med så många tältsängar som bara fick plats. I skogsbrynet placerade han ett antal bajamajor och en dusch som faktiskt fungerade ibland. Kapaciteten var trots detta ändå begränsad, och de flesta ”hyresgästerna” fick hålla till godo med att tvätta sig i bäcken som ringlade sig fram ett stycke från lägerplatsen. Priset låg på femhundra kronor natten för en koj. Större familjer kunde få en blygsam rabatt, och det gick att sova billigare för den som till exempel åtog sig att sköta bajamajorna och köksdetaljen. När ”förläggningen” väl stod färdig kostade den inte särskilt mycket i underhåll (”hyresgästerna” fick naturligtvis betala extra för sådant som sängkläder och dasspapper) och man kan lugnt räkna med att Johnny drog in femtiotusen kronor i veckan på verksamheten. Kolsvart. Dyrt? Jovisst, men vad var alternativet? Ohederligt? Äh, vad fan – han gjorde ju samhället en välgärning!

Det första som mötte oss var stanken. Latrinerna räckte uppenbarligen inte till, och när jag tittade in i skogen såg jag flera människor som hukade bakom granar och buskar för att uträtta sina behov. Sedan kom barnen, några blyga med stora betraktande ögon och ett finger i munnen, andra glada och utåtriktade, pigga och nyfikna och, tro det eller ej, trygga. Åtminstone gav de ett sådant intryck. De vuxna däremot höll sig på sin kant och följde misstänksamt varje steg och rörelse med oroliga blickar. Johnny höll till i en barack bakom en av vagnarna, så långt som möjligt från bajamajorna. ”Hej på dig du!” utbrast han glatt när vi knackade på dörren. ”Vad tycker du om mitt nya ställe?!” ”Tja, det är väl bättre än att bo i en bombkrater”, suckade jag. ”Det kan du ge dig på!” skrockade Johnny. ”Här finns rinnande vatten, el till spisen och tvättmaskinen (ja, han talade i singularis!) och två kaminer i varje vagn. Ved finns det gott om i skogen. Vi har till och med ett pingisbord i tältet där borta!” Han pekade stolt in i skogen med hela handen. ”Skall vi ta en runda, eller?” fortsatte han och var redan ute genom dörren innan jag han svara. Johnny hälsade muntert på alla vi träffade, och de bemötte honom med avmätta, forcerade leenden. ”Tjänare Tarik!” utbrast han plötsligt och dunkade en karl i fyrtioårsåldern så hårt i ryggen att cigaretten nästan flög ur mungipan på honom. ”Det här är min kompis från Göteborg som jag snackade om. Han som behöver någon som tar hand om hans kvinna!” Han vände sig mot Ogallala som han inte verkade ha tagit notis om tidigare: ”Och det här är den lilla damen, förstår jag!” Johnny skrattade hest, som Zeke varg när han drömde om griskultingarna. Jag tog Ogallala i handen. Hon var alldeles kall. ”Ta du och låt henne hälsa på din fru medan jag och gubben här snackar affärer!” sade Johnny till Tarik. Sade och sade, förresten. Beordrade är nog ett bättre ord. Jag tittade på Ogallala. ”Det är ok”, viskade hon och sköt försiktigt bort mig. Tarik gjorde en mycket hövlig gest med armen och visade bort Ogallala i riktning mot en grupp damer som stod och pratade utanför vad som förmodligen var tvättstugan. Johnny dunkade även mig i ryggen så att jag hostade till och fortsatte i sin vanliga bulldozerstil: ”Nu tar vi ett järn och kommer överens om något!”

I varje vagn stod rader av tältsängar med en halvmeters mellanrum. Personliga tillhörigheter förvarades i det knappa utrymmet under sängen. ”Det har nästan inget ändå!” som Johnny uttryckte det. Stora draperier delade av vagnarna i avdelningar för män och kvinnor, men familjer med barn kunde tjata sig till en egen avdelning. I herravdelningen mötte jag hopplösa blickar, utmärglade själar, människor som förvandlats till vålnader av skoningslösa omständigheter. De låg på sängarna eller satt på kanten med krökta ryggar och rökte billiga cigaretter. Några spelade kort, andra tittade upp i taket med tomma ögon. Johnny gick fram till en man i tjugoårsåldern, tog tag i nacken på honom och höll upp huvudet som om han var en trofé och Johnny en vit frälsare från kolonialismens glada dagar. ”Reza här är från Iran!” skrockade han. ”Migrationsverket tycker att han skall åka hem igen, men det vill inte Reza. Han är bög, förstår du. Och du vet ju vad de gör med sådana därnere!” Han skrattade som Zeke varg igen. ”Han har inte mycket pengar”, fortsatte Johnny. ”Men jag tycker synd om pojken så jag låter honom bo här om han städar toaletterna.” Han klappade mannen på huvudet. Vämjelsen sprängde fram i ögonen, men det såg inte Johnny. Han var inte den känsliga typen. De flesta kvinnorna var i köket eller tvättstugan eller tog hand om barnen som rörde sig fritt på området. Undantaget var ett tiotal unga flickor som tycktes dela en avdelning för sig. De var alla mycket vackra och späda och skilde sig därvid från de flesta andra unga kvinnor som jag hade stött på i lägret. En obehaglig ingivelse sade mig att någon ansträngde sig för att hålla just dessa flickor fräscha. De gav mig förskrämda, oroliga blickar när Johnny utan att meddela sig drog isär draperiet. En av dem granskade mig nyfiket och gav mig ett försiktigt leende. När de förstod att jag inte var den som skulle ta dem därifrån slappnade de av. Några av dem suckade, som om de hade hoppats att jag var räddarriddaren i nöden med den vita hingsten utanför. Den nyfikna log mot mig. Jag såg väl kanske trevligare ut än de flesta karlar hon hade träffat den senaste tiden. Hon såg också trevlig ut, men det hade hon tyvärr ingen glädje av.

”Ja, då har du sett hela härligheten!” utbrast Johnny när vi steg ut ur den sista vagnen. ”Vad säger du? Är det något för din pingla, eller?” Jag tittade misstroget på honom. ”Är detta allt du har att erbjuda?” undrade jag spydigt. ”En tältsäng bland sönderslagna själar och blivande sexslavar?!” ”Tja”, svarade Johnny förvånat och petade med foten i marken. ”Vi har ju Anne Franksviten, förstås…” ”Och vad i helvete är det?!” utbrast jag och spottade fram obehaget mellan tänderna. ”Fem kvadrat med egen ingång”, svarade Johnny rappt. ”Men den kostar förstås ett par tusen om dagen…” Jag fick syn på en stackare som just fick dasspapper levererat till sig bakom en tall. ”Nej du, dundrade jag. ”Vi ser oss nog om efter något annat!” Johnny ryckte på axlarna. ”Ja, passar inte galoscherna så…” gnällde han och spelade sårad. Jag kände mig inte särskilt elak – hur kan man vara det mot någon som saknar samvete? Jag vände mig om och gick bort mot tvättstugan för att hämta Ogallala. När jag kom runt hörnet fick jag se henne sitta mitt i vagnborgen omgiven av lägrets alla ungar. Hon sjöng sånger och berättade historier för dem, och barnen sjöng med, och till sist även deras mödrar. Efter ett tag började till och med några av karlarna strömma ut från vagnarna för att delta i glädjen. Jag gick fram och ställde mig i ringen bredvid Tarik som genast dunkade mig i ryggen, bjöd på cigaretter och log mot mig bakom den väldiga mustaschen. Män och kvinnor som helt nyss hade verkat förlorade för sig själva och resten av mänskligheten, sken plötsligt upp, sjöng och dansade, ja rent av skrattade från tid till annan. Ogallala reste sig och började dansa, några män begynte slå på olika föremål, en vitskäggig gubbe tog upp ett munspel och kvinnorna klappade takten med händerna. Några gav sig själva in i dansen. Barnen gjorde alltsammans på en gång. För ett ögonblick fick jag kontakt med Ogallala och tecknade åt henne att det var dags att gå, men hon dansade leende vidare och skakade på huvudet. Och när jag betraktade all glädje, munterhet, kärleksfullhet, ja, till och med hoppfullhet som plötsligt omgav mig, begrep jag att Ogallala Hoppsan hade hittat hem till meningen med tillvaron. Inte ens ett sexspann av hennes älsklingshästar skulle kunna släpa henne därifrån. Jag log tillbaka mot henne och gick bort till Johnny. ”Jaså, har du ändrat dig?!” undrade han spydigt. ”Jag vill ha Anne Franksviten”, sade jag iskallt. ”Och det skall finnas bajamajor så det räcker åt alla nästa gång jag kommer hit. Och duschar!” Johnny flinade mot mig: ”Och hur skall du ha råd med det då?” ”Jag har kredit hos Björk”, flinade jag tillbaka och fortsatte: ”Det skulle inte förvåna mig om han vill följa med någon gång och se vad han betalar för!” Johnny mörknade. ”Du skulle aldrig våga!” fräste han. ”Varför inte?” undrade jag och skrattade till. Det var naturligtvis ett desperat påstående. Det var Johnny som hade gjort bort sig genom att bjuda dit mig överhuvudtaget. ”Ta det inte så hårt”, sade jag och lekte tröstare. ”Med Ogallala på det här humöret kanske du slipper att få ett uppror på halsen.” Jag tittade honom stenhårt i ögonen: ”Kanske!” Johnny muttrade något om djävlar och svin och manliga könsdelar, men i slutändan hade han inget annat val än att gå med på mina villkor. Vi kom överens om detaljerna och skildes som ovänner. ”Flickorna får vi prata om nästa gång!” skrek jag efter Johnny när han lommade bort mot baracken. Jag betraktade skådespelet i mitten av vagnborgen. Ogallala Hoppsan var alltför upptagen för att ägna mig en tanke. Nåväl, jag var van vid att stå för tankearbetet. Egentligen kände jag mig ganska väl till mods. Johnny hade fått sig en känga och Ogallala hade hittat hem. Det var i båda avseenden på tiden.