En ärgad hustrus lidanden

I över sjuttio år har hon stått där och väntat på sin sockel, den trogna, längtansfulla, oroliga Sjömanshustrun. Högst upp på kampanilen vid Sjöfartsmuseet nedanför Stigbergstorget håller hon vakt över havet, följer de sjöfarandes kamp mot väldiga vågor, minor och havsvidunder, och ber för sina söner och män med en ängslande moders och hustrus villkorslösa kärlek. Hon känner havets många ansikten, dess böjelser och later, dess ständiga ombytlighet, lättretlighet och skoningslösa makt att när som helst förvandla en skimrande spegel till ett kokande helvete. Hon känner varje gravplats, hon vet var varje sjöman vilar som utgjutit sitt liv i den mångtusenåriga kampen mellan människan och de väldiga, våta vidder som kan förena älskade men också skilja dem åt för alltid. Blott marken under henne vet hur många tårar hon har gråtit under dessa år, inte bara över dem som förolyckats i hennes närhet, utan också över dem som överraskats av cykloner i Kinesiska sjön, mördats av sjörövare i Andanamhavet, slitits sönder av rovgiriga vågor utanför Kap Horn, skjutits i sank av slagskepp i Korallhavet, eller torpederats av u-båtar utanför Irlands västkust. En suck för varje namn, en tår för varje ansikte, omsorgsfullt ingraverade i det väldiga stenfundamentet som reser sig utefter Oscarsleden. Det sägs att man i trapphuset som leder upp till kampanilen från Gamla Varvsgatan under stormnätter kan höra hur den vinande vinden avlägger rapport till henne om nya illdåd, nya offer, och hur hon, när vinden har dragit sig tillbaka, suckar, gnyr, begråter dessa nya döda med knappt hörbara viskningar som smyger runt kolonnerna, nedför trapporna, och smiter ut på leden och försvinner med vår samlade glömska. Det är ett ruskigt skådespel, men så är det också ett ruskigt faktum att vi med sådan lätthet gräver ned och glömmer bort dem som har givit sina liv för att vi andra skall få leva. ”Vad skönt!”, utbrister vi och drar en suck av lättnad. ”Det var inte vi den här gången heller.”

I midnattstimmen gick jag uppför hennes trappor, för jag ville veta om hon såg vad jag såg, om hon visste vad jag började förstå, om hon kunde höra larmet i väster som jag hörde, om hon kunde känna elden som sprutade ur Leviathans mun och som om bara en dryg vecka skulle sluka oss alla. Vinden rev i skinnet på mig och etsade med iskristaller in namnen på ännu en skara offerlamm, män, kvinnor, barn, som lagts till handlingarna, som om varje människas liv var ett papper som kunde arkiveras och glömmas bort när helst det hade spelat ut sin roll. Visst hade det nu blivit dags att öppna arkiven, tänkte jag. Att låta solljus och frisk luft undantränga mörkret och den unkenhet som omgav dem som inte fick rum i vår historia. Det var som om den stackars Sjömanshustrun kunde läsa mina tankar, för rätt vad det var fann jag mig omgiven av hennes viskningar. Tretusenfemtiotvå i Indonesien, snyftade hon. Och ett hundratal till i Nepal, tusen i Filippinerna, trettonhundratjugo i Malawi, en handfull minst i Guyana, bortåt tjugosju i Eritrea – uppgifterna var osäkra, det hade börjat mojna – men säkert hundratrettiofyra i Amerika, och några tiotal till i det Europa som öppnade sig bortom horisonten. ”Och hur många i Göteborg?” undrade jag så att stensalen ekade. Det gick en rysning genom fundamentet, de mäktiga stenarna skakade till och kampanilen vred på sig i ett förtvinat ögonblick, som om den värjde sig för ett obehag som låg allt för nära. ”Det kan jag inte se, det vill jag inte veta…” bräkte vinden, om och om igen, tills jag drog mig tillbaka ut i parken framför museet med dess flaggstänger, statyer och kanoner. Jag tänkte att Sjömanshustrun inte var helt olik andra mödrar och makar som drar sig för att veta sanningen om deras söner och män. Hon ville inte se, sade hon, hon ville inte veta. Och därmed gav hon mig bekräftelse på att hon såg och att hon visste. Men skräcken var för stor för att den sanningen skulle välta kampanilen över ända och göra henne själv till mat för hatets och indignationens hungriga smältugnar.

Om stadens ömmande moder hade orkat med att bry sig om vad som försiggick nedanför fötterna på henne, och om hon hade kunnat vända huvudet och blicken hundraåttiograder österut, då hade hon kunnat se hur en distingerad herre i övre medelåldern lämnade polishuset på Skånegatan i den sena kvällstimmen iförd paletå och Borsalinohatt och med en alldaglig uppsyn som inte skilde honom nämnvärt från andra advokater som kom och gick på olika klientbesök. Således tog vakterna ingen särskild notis om honom när han skrev ut sig i receptionen. Och varför skulle de det? Hans namn stod redan i boken. Det hade varit konstigare om han hade valt att stanna kvar i byggnaden; de flesta som befinner sig längst upp i våningen under taket vill inget hellre än att lämna den. Alltså gick han ut genom dörren i sin hatt och rock, med sin välansade och vaxade mustasch som påminde om morrhåren på en katt, med sina naglar som liknade rovdjursklor, med sin rumpa som alltjämt vickade fram och tillbaka under rockskörten, och sin spatserkäpp som han understundom svängde med i luften. Det enda han lämnade kvar var nattvakten, som hängde i ett rep från en bjälke i taket, blå i ansiktet, med bruten nacke. Och mödraskapet på sin sockel hade kunnat följa honom som han stannade en taxi utanför Ullevi och bad chauffören köra honom till en sliten bakgård till barackerna som låg insprängda mellan Oscarsleden och Andréegatan, blott ett utdraget stenkast från hennes egen kampanil. Där låg en man utmattad, sönderslagen, hungrig, törstig, halvt förfrusen, på betonggolvet i ett hörn av en nedsliten industrilokal. Han grät och gnydde och gjorde märkliga läten bakom tygstycket som bundits över munnen på honom, men gråt och kvidanden gav ingen annan utdelning än möjligen ännu en spark i huvudet, ryggen eller magen från någon uttråkad fångvaktare som inte längre stod ut med hans klagan. Och mannen vred på sig, rullade runt ett varv och domnade i bästa fall bort för några alltför korta ögonblick. Mannen i hatt och rock steg av vid Masthuggstorget och vickade med rumpan ned till bakgården ett par hundra meter därifrån. Han sköt upp dörren med spatserkäppen, mannen på golvet vaknade och vände sig om och gav till ett skrik som, trots att det dämpades av tygstycket i munnen, fick kampanilen att vrida sig i kramper.

Och ändå ville Sjömanshustrun inte se. Hon slöt de koppartunga ögonlocken när ett slag med käppen krossade den stackars mannens ena öra. Och hon stoppade bomull i sina egna för att slippa höra hans kvidanden när djävulens hantlangare brände sönder hans bröstvårtor med cigaretter och skar upp hans könsorgan med rakblad. Och hon beseglade sitt hjärta med ett lås av järn så att hon inte skulle känna smärtan i det slag som till sist befriade den stackars mannen från hans lidanden. Marken under henne skälvde av de illdåd som begicks helt nära, men Sjömanshustrun ville inte se, hon ville inte veta. Hon ville inte se hur några mörka skuggor bar ut kroppen på gården och stoppade in den i bakluckan på en bil. Hon ville inte veta hur dessa människor överlevde genom att förneka allt det som gör människan mänsklig; hon ville inte veta att det alls är möjligt. Och likväl både såg och hörde och visste hon, och trots att hon kämpade emot rann stora tårar snart nedför de ärgade kinderna och blev hängande i allt längre droppar som till slut brast och föll till marken och gjorde märkligt stora gropar i stenfundamentet. Vinden viskade till henne namnen på de nya offer som just hade förts till listan över de gamla. Ytterligare några betydelselösa papper som skulle gömmas undan i arkiven, liksom alla de miljoner papper som en gång hade vittrat bort i tyska, sovjetiska, franska, brittiska, belgiska, japanska, kinesiska, amerikanska och så många andra arkiv. Några av dem har redan öppnats, och de som förblir låsta än idag skall en gång också öppnas när avståndet har blivit långt nog och glömskan gör att vi kan hänskjuta vår skuld till äldre tider. Vi kan både förnimma och ta på oss skuld och ansvar för sådant som ingen kan skylla oss som individer för. Det är vi bra på. Men det som sker idag, omkring oss, nej, om det vill vi helst inget veta. Och därför kommer Leviathan närmare för varje dag, ända till dess Sjömanshustrun däruppe på sin sockel vågar öppna ögonen och se vad hennes män och söner ägnar nätterna åt även här, i vår stad, och inte bara på avlägsna platser där ”de” begår fruktansvärda brott och illdåd som ”vi” andra på behagligt avstånd kan låta oss förfäras över. Tid och rum är faktorer som vi gärna vill tro skiljer oss från andra, rent av skiljer gott från ont. Men kaos är vad som omger oss, allt sker samtidigt, tid och rum är bara omständigheter som vi har uppfunnit för att slippa ta ansvar för vår egen tillvaro. För våra egna handlingar. Det vet också en kopparkvinna som Sjömanshustrun på sin sockel där hon fortsätter att sörja dem som lider nöd på andra håll, men glömmer dem som dör i hennes sköte.