Air Pegasus

Den natten vaknade jag av att det gnäggade på Arsenalsgatan. Jag tittade ut genom fönstret och fick se Tingstadhästen stå på två ben med vingarna i vädret. Han slängde med huvudet och grimaserade när han såg mig. ”Kom ut, kom ut, jag flyger i natt!” ropade han på sitt märkliga mål. Det gick inte att ta miste på entusiasmen. Jag slängde på mig rocken, stoppade pluntan i fickan och skyndade ut till den rastlösa hästen. ”Sitt upp, sitt upp, vi flyger snart!” skrek riddjuret exalterat. Inte utan viss nervositet tog jag tag i manken och svingade mig upp på den vita hästryggen. Väl på plats vidkändes jag emellertid genast ett besynnerligt lugn som jag aldrig har känt varken förr eller senare. En stillhet kom över mig, som om jag visste att jag var trygg så länge jag satt kvar där på pegasens rygg. ”Hur kommer det sig att du plötsligt kan flyga?” undrade jag förvånat. ”Jag trodde att du hade förlorat kraften för länge sedan.” ”En ljummen vind från söder blåste in med goda nyheter och fångade mig när jag slog med vingarna som vanligt!” svarade Tingstadhästen och lät nästan lika överraskad som jag. ”Rätt vad det var befann jag mig i luften och då tyckte jag att det var lika gott att flyga hem till dig.” Han tog sats uppför den lilla grässlänten där mina grannar brukade rasta sina hundar. ”Så du menar att du inte har landat och flugit igen innan du kom hit?” undrade jag oroligt. ”Just det!” svarade Tingstadhästen och kastade sig ut över branten, ned mot Skatteverket. För ett ögonblick trodde jag att vi skulle slå i taket (fast naturligtvis från andra hållet!) men i allra sista stund kom hästen underfund med aerodynamiken, och vi försvann uppåt, bort från jorden. Jag kände fötterna röra vid dräneringsgruset som täckte hela taket. ”Du får förlåta mig”, sade Tingstadhästen, ”men man blir litet ringrostig efter tusen år.” ”Har du inte flugit på tusen år?!” utbrast jag förskräckt. ”Varför sade du inte det från början!” ”Äh”, svarade Tingstadhästen muntert. ”Det sitter i ryggmärgen, jag behöver bara litet träning.”

Vi gled fram över Rosenlundskanalen, Allén och det Bullerbyliknande Haga. Nedanför såg jag hur Nygatan löpte genom den lilla stadsdelen likt en pittoresk ljusslinga kantad med granris, tomtar, bockar och troll. En kvinna föll omkull och slog sig illa sedan hon hade fastnat med klacken mellan kullerstenarna. ”Det där är ett satans påfund!” utbrast Tingstadhästen indignerat. ”Du skall bara veta vad de gör med mina hovar!” Han slog några extra slag med vingarna för att avreagera sig. ”Jag blir nog aldrig klok på människans dumhet”, fortsatte han när han hade lugnat sig något. ”Först lider hon under sand och lera och till sist kullerstenar. Sedan finner hon på den gudabenådade asfalten som revolutionerar all gatubeläggning. Men efter ytterligare en tid får hon plötsligt för sig att den är hemsk och ful, och då börjar hon ersätta asfalten med – kullerstenar!” Han slutade för ett ögonblick att slå med vingarna, vi tappade höjd och jag tappade andan. Sedan utbrast han med uppriktig förvåning: ”Hur kan något djur bete sig så ombytligt, så vankelmodigt, så – idiotiskt?” Han tog oss upp igen alldeles innan hovarna slog i granen framför skolan på torget. ”Sluta med det där!” sade jag irriterat. ”Jag hade tänkt mig att leva några dagar till. Jag har litet att uträtta, som du vet.” ”Oroa dig inte!” gnäggade Tingstadhästen trosvisst. ”Nu vet jag precis hur man göra. Jag har fått tillbaka mitt hästminne!” ”Good for you…” muttrade jag och klamrade mig fast i manen när han gjorde sig beredd att ta oss uppför Skansberget. Ur en lägenhet på Kaponjärgatan strömmade fylleprat och tonerna från en gammal fransk schlager som skandaliserades på åttiotalet av getbräket Mireille Mathieu. Jag höll för öronen och tänkte att hon borde ha hoppat från Eiffeltornet för länge sedan. ”Titta på kronan!” skrek Tingstadhästen genom larmet från festen och den fruktansvärda pekoralen och pekade med mulen mot Skansen Kronan. Jag tittade upp mot den gyllene kronan och såg hur den sken och glittrade och lyste så starkt att man kunde tro att den själv stod i brand. ”Det är Leviathans spegelbild”, förklarade Tingstadhästen ödesmättat. ”Guldet i kronan reflekterar elden som står ur hans mun.” Jag betraktade kronan igen och såg hur skenet flammade upp, flämtade till, nästan dog ut, och flammade upp igen. Gud i himmelen, tänkte jag – det var verkligen Leviathans spegelbild!

Tingstadhästen gjorde en lov utmed nordsidan av Skansberget och tog oss uppför Prinsgatan med sin tindrande julbelysning. Nere vid Järntorget såg jag hur Turtomtens vänner hade lagt sig tillrätta under den stora granen. Jag bestämde mig för att skicka ut dem till Johnny Bråttom. Vem vet, det kanske kunde bli riktigt trevligt därborta i Landvetter med Ogallala Hoppsan på gott humör och Johnny som dansade efter min pipa. Vi flöt fram över taknockarna och passerade Oskar Fredriks tornspira just som klockorna slog fyra. ”Vargtimmen!” gnäggade Tingstadhästen och satte fart uppför Masthuggsberget. Nattvandrare rumlade upp för trappan bakom kyrkan, berusade, nykära, ratade, lämnade, bittra, lyckliga, hungriga, törstiga, röksugna, frusna, påpälsade, påtända, utblottade eller rika som skogstroll; på gott humör eller på dåligt. Alla var de emellertid lika ovetande om den fara som väntade helt nära ute i Älvsborgsfjorden. Strax tornade Masthuggskyrkan upp sig framför oss. Jag slängde ett öga ned mot Ogallalas lägenhet på Skepparegången. En liten rund man med en papegoja på axeln stod på balkongen och vinkade åt oss med en löjligt stor solfjäder. ”Hästar kan inte flyga!” ropade han med hes och pipig röst och log med hela ansiktet. Jag ryckte till och föll nästan av hästen: det var onekligen samma röst som jag hade hört ropa inifrån Fyrbåkens vardagsrum den dagen djävulen var där! ”Hästar kan inte flyga!” ropade maannen igen och skrattade. Han såg ut som den tjocke, elake dvärgen i Mannen med den gyllene pistolen. Nick-Nack, eller vad han nu hette. Ja, ja, namn är för gravstenar, som någon sade i en annan Bondfilm. Plötsligt kände jag hur vi tappade både höjd och fart. Tingstadhästen kämpade med tyngdlagen, vingarna bar inte längre, och husen, gatorna, bilarna, stenarna, människorna därnere på jorden kom allt närmare. ”Hästar kan inte flyga!” skrockade dvärgen. Papegojan upprepade orden med samma pipiga röst som sin husbonde. Jag undrade vem som egentligen hade börjat. Tingstadhästen gnäggade, kämpade desperat, gnäggade, slog med vingarna och slängde fram och tillbaka med huvudet. ”Hästar kan inte flyga!” skrek dvärgen, och papegojan kraxade. Men de hördes knappt längre, och plötsligt bar vingarna litet bättre. Vi var på väg att slå i marken, men Tingstadhästen satte hovarna i asfalten på Kjellmansgatan, och se, ett under stort, vi flög igen! Och rösterna från Skepparegången förlorades i vintermörkret. ”Du skall vara glad att det där inte var kullerstenar!” frustade Tingstadhästen.

Vi slickade taken på Storebackegatan och for rakt mot kyrktornet, gjorde en tvär sväng och kastade oss utför Stigberget. Majorna långt framför oss, ända bort till Sjöbergen, och därefter Nya Varvet, Käringberget, havet. Strax hitom Brännö stod vattnet i lågor, det fräste och kokade, bubblade, kastades tiotals meter upp liksom isländska geisrar. Och bakom den brinnande sjön såg vi honom, den fruktade, världsaltets baneman, allt levandes fiende: Leviathan. Han sträckte på halsen och blåste upp en storm med näsborrarna, slog med svansen så att väldiga vågor sköljde in över öarna, kastade iskalla blickar med ögonen… ”Titta inte!” skrek Tingstadhästen förfärat. Jag vände bort huvudet. ”Du får aldrig titta djävulen i ögonen”, förklarade han när han hade lugnat sig. ”Varför inte det?” undrade jag. ”Då ser du dig själv!” svarade riddjuret. ”Och den som har sett sig själv kan inte leva vidare.” Jag funderade en stund medan Leviathan satte eld på himlen framför oss. ”Men kan jag då döda mig själv och ändå leva?” undrade jag till sist. ”Kan man skära bort en böld eller en fot som har drabbats av kallbrand utan att dö?” undrade Tingstadhästen retoriskt. ”Det måste man ju för att överleva”, instämde jag när jag förstod vad han menade. ”Jag har sett nog, orkar du ta mig hem igen?” fortsatte jag trött och lealös efter nattens påfrestningar. ”Jag klarar nog ytterligare ett par mil”, svarade det trofasta riddjuret, och så vände vi in över staden igen, förbi gulliga granar med skimrande lampor, tomtar som rörde sig sakta, mekaniskt, i bomullsinslagna fönster, stjärnor, adventsstakar, tusentals lyktor på tusentals gravar. Kransar och granris, rimfrostvita höstlöv, vinterhyacinter och, ve för den stackars hästen, i ett fönster en hel skog av blommande azaleor. Till sist gick vi ned för landning på Arsenalsgatan. ”Tack för en omtumlande och lärorik flygtur”, sade jag till det märkliga djuret och strök honom över mulen med handen. ”Kommer du att flyga igen?” ”Om nyheterna från söder fortsätter att vara goda, och djävulen får sig en näsknäpp till jul, ja, då kan väl allt hända till och med för en gammal pegas som jag!” svarade Tingstadhästen, gnäggade farväl och kastade sig ut över Skatteverket igen. Jag såg honom spränga bort över himlen mot Tingstad med molnen och månen framför sig. Precis som Disney på julafton, tänkte jag och halade fram pluntan ur fickan. Med tanke på vad jag just hade sett visste jag inte om mänskligheten kunde räkna med ännu en julafton. En fyllerist drog förbi och skrek något åt mig. Han visste inget. En jäktad kvinna med en alltför pigg hund blängde surt på mig när jag satte flaskan till munnen. Hon såg mig men inte Leviathan. Nej, det verkade inte finnas något vidare hopp för världen. Jag tömde flaskan och slängde liket på Skatteverkets tak. Sedan gick jag hem och drog täcket över huvudet.