Räddaren i nöden

”Vad är det nu då?!” undrade Kalle på Hörnet och såg ut som om han ville sjunka genom jorden och dyka upp pånyttfödd någonstans i närheten av Nya Zeeland. Kalle brukade sälja tidningen Faktum runt om i staden, och han stod alltid på hörnet eftersom han hade fått för sig att affärerna gick bättre då. ”Titta på 7-eleven!” brukade han säga. ”De ligger alltid på hörnet. Det har med exponering att göra, ser du.” Kalle rynkade pannan och kliade sig i skägget och såg viktig ut: ”Det gäller att synas, förstår du. Annars gör man inga affärer!” Och visst syntes Kalle! Så bra till och med att han gång efter annan fick bjudresor till Skånegatan. Kalle sålde nämligen inte bara Faktum. Han kunde fixa både digitalkameror och dvd-spelare, och han hade alltid en rökbit att undvara. Kalle visste det mesta om vad som rörde sig på gatorna, och vanligtvis delade han gärna med sig av sina kunskaper. Idag var han emellertid märkligt stingslig och tillknäppt. ”Har du en tidning över?” undrade jag oskuldsfullt. Kalle tittade misstroget på mig. Motvilligt räckte han mig en blaska. Jag stack till honom ett par tjugor. ”Behåll växeln!” skrockade jag generöst. Jag bläddrade litet i tidningen medan Kalle blev alltmer nervös. ”Har det vart något annars då?” frågade jag efter en liten stund. ”Du är död!” väste Kalle och såg sig om över axeln. ”Och jag pratar inte med döingar!” fortsatte han med ett lätt högdraget tonfall. ”Vad menar du?!” utbrast jag och lät uppriktigt orolig. ”Du har ett pris på ditt huvud”, pep Kalle med sin raspiga röst. Den var inte helt olik en gammal stenkaka med Louis Armstrong. ”Det kommer att gå för dig som det gjorde för Filosofen.” Kalle flackade med ögonen: ”Åt helvete!” ”Men Filosofen brann ju redan innan han kom dit!” skojade jag. Sedan rullade jag ihop tidningen och stack den i skägget på Kalle. Jag hade skojat färdigt för den här gången. ”Och hur fan vet du att det var Filosofen som blev grillad i förrgår?” undrade jag och gav honom min svartaste blick. Kalle hoppade någon meter in i själva hörnet på fasaden. ”För fan Slieve, de slår ihjäl mig om jag säger något!” ”De kommer att slå ihjäl dig ändå”, förklarade jag. ”De har ju redan knackat Turtomten och Fyrbåken och Filosofen. Vad får dig att tro att de skulle skona dig? Alla vet att du läcker som ett såll!”

Kalle vred på sig och letade med blicken efter det stora lyftet, det som skulle ta honom ur allt elände, bort från de olyckliga omständigheter han alltid hamnade i. Bort från sig själv, helt enkelt. Som vanligt syntes det inte till någonstans. Ett par snobbiga killar i seglarjackor svängde förbi och gav Kalle fingret. Jag fick lust att sparka dem i arslet, men jag hade inte tid att läxa upp barnungar. Jag viftade med tidningen i ansiktet på Kalle så att han dansade runt på tåspetsarna, trängd som han var mellan mig och fasaden. ”Polisen tror att det var Julbocken som blev grillkol”, pep han till sist. ”Säg något jag inte vet!” väste jag och körde tidningen i bröstet på honom. ”De har visst något ställe nere i hamnen”, suckade Kalle uppgivet. ”En barack bakom Amerikahuset, tror jag. Det är Julbocken som håller i det…” ”Håller i vad?!” undrade jag ilsket. Kalle tittade i marken: ”Tjejer, tror jag…” Jag drog undan tidningen. Jag hade fått reda på tillräckligt, och jag ville inte plåga den stackars saten i onödan. Han hade det svårt nog som det var. Men människor dog på löpande band, och om det var någon som redan var dömd så var det Kalle. Alla visste som sagt att han var en sladdertacka. ”Har du någonstans att ta vägen?” undrade jag innan jag gick därifrån. ”Annars kan vi kanske hjälpas åt att fixa en lya på Skånegatan.” Kalle tittade förskräckt på mig: ”Men jag har ju sagt allt jag vet!” ”Just därför”, suckade jag. ”Polisen lär åtminstone inte klubba ihjäl dig med en stekpanna eller spetsa dig på staketet till Trädgårdsföreningen.” Kalle blev kritvit i ansiktet. ”Tänk på saken”, sade jag och gick därifrån. Jag ville bara hans bästa. Det lät hårt, men så hade vi också med hårda gubbar att göra.

Jag träffade Doktorn på vägen hem. Han hade gjort en tavla, sade han, och nu ville han ställa den till rätta. ”Var då någonstans?” undrade jag. ”Tja, det får väl bli på ett galleri”, bräkte Doktorn på sitt alldeles speciella sätt. ”Jaha”, sade jag. ”Har du något på gång, eller?” ”Nej”, svarade Doktorn. ”Men du vet, gallerister är så nerviga så det går alltid att muta dem med några burkar Valium. Funkar störtskönt på kontinenten!” Jag skrattade åt Doktorns optimism inför sin egen begåvning. En konstnär med självförtroende, det är i sanning en motsägelse. Just det. Men det fattade inte Doktorn. ”Nej du, jag får kila”, sade jag till slut men Doktorn hörde mig inte. Han stod och tittade på en person långt borta vid Billhälls på andra sidan Rosenlundskanalen. ”Är det inte Cecilia Edefalk som står där borta?” bräkte han till sist. ”Nej”, sade jag, ”jag tycker det ser ut som Fingal Olsson.” ”Men han är ju död!” utbrast Doktorn. Och verkligen, efter en stund såg jag den döda schäferhunden som låg där på rygg mitt i gatan, och allting föll på plats. Jag skrattade till och dunkade Doktorn i ryggen: ”Det är ju Annika von Hausswolff!” Doktorn skrattade också, och så gav han mig några piller mot litet av varje. Sedan skildes vi åt. Jag gled förbi bolaget på Kungsgatan för att skaffa mig en flaska Paddy’s att skölja ned pillren med. Sedan gick jag hem och korkade upp flaskan och slängde mig i bingen. Det skulle bli en tuff natt.

Sent på kvällen smög jag mig ned till de luggslitna kvarteren mellan Första Långgatan och vattnet. När jag vek av nedåt älven vid Kommersen fick jag se en märklig syn: ur en skåpbil som svängde in på en bakgård vid Amerikahuset strömmade ett stort antal dvärgar utklädda till tomtenissar. Jag skyndade efter och gömde mig bakom ett par tunnor medan det lustiga sällskapet försvann in i en barack som såg ut som en gammal bilverkstad. Efter några minuter smög jag fram till byggnaden på jakt efter ett fönster eller en glugg där jag kunde följa vad som pågick därinne. Men alla fönster var igensatta med plankor, och dörren på gaveln var låst. I stället klättrade jag upp på ett garage som låg intill för att nå upp till en glugg som jag hade lagt märke till strax under taket på baracken. Jag krängde mig uppför stuprännan med hjälp av några lårar och gamla oljefat som stod utmed väggen, och efter en liten stund ålade jag fram över den försåtliga tjärpappen som täckte garagetaket. Jag satte mig på huk vid gluggen och kikade in i den slitna lokalen. Den såg ut som gamla bilverkstäder brukar göra: färgflagorna hängde i stora sjok från väggarna, taket var fullt av fuktfläckar som gjorde det mer vått än torrt, utmed väggarna stod rostiga stänkskydd, dörrar och motorhuvar till olika bilmodeller, och jämte de obligatoriska gasoltuberna låg en gammal hora och väntade förgäves på att bli inrullad under en bil. Men den konventionella inredningen i den yttre halvan av lokalen kontrasterades effektivt av en helt annan stil längre in. Där var dvärgarna, i röda och vita dräkter med bjällror i grenen. Och där var ett tiotal unga flickor klädda som änglar, Lucior, nunnor och jungfrur Marior. Och där var en jättelik säng i mitten med himmelstak och sidenlakan och palmträd och röda tapeter och piskor och läder och latex, kondomer och glidmedel, dildos, massagestavar, tyll och en vit schäferhund. Scenen lystes upp av ett par rejäla ljuskäglor som hängde på stora ställningar. En bit ifrån sängen stod fotografen och hängde över kameran, likgiltigt tuggande på en cigarettfimp som inte längre brann. Jag undrade vad de skulle ha hunden till.

”Tystnad!” skrek någon plötsligt, och in kom en man som jag kände väl igen, men som tydligen inte tänkte delta i showen den här gången eftersom han till skillnad från tidigare var fullt påklädd. Mannen med den vickande rumpan ville emellertid inte se ut hur som helst, utan hade valt att delta i maskeraden som Erich von Stroheim, komplett med spö, ridstövlar och monokel. Han gick fram och bytte några ord med fotografen och begynte sedan att instruera flickorna. ”Du och du!” gastade han, och tvingade upp en ängel och en Maria i den stora sängen. Jag kände igen ängeln. Det var flickan som hade lett mot mig ute på Johnny Bråttoms skitcamping i Landvetter. De två flickorna rörde litet tafatt vid varandra. Maria började gråta. Erich von Stroheim härsknade till och slog ridspöt i bordet bredvid regissörsstolen: ”Se så, inget trams! Tro mig, det finns värre saker än det här.” Rösten avslöjade att han visste vad han talade om. En kvinna som stod i skugga tolkade hotet till ryska. Ingen tvekan om saken, det där var Sarah Mellow! Hon kryddade hotet med ytterligare instruktioner, och den stackars Maria började efter stund att fumla med fingrarna över ängelns bröst. När de skulle till att kyssas bröt hon emellertid ihop igen, och Erich von Stroheim flög rasande upp ur stolen, slet tag i Maria och slog henne över stjärten och ryggen med ridspöet. Fotografen rusade fram med kameran i högsta hugg och saliven rinnande utmed den gamla fimpen i mungipan. Fiktion i all ära, men det finns inget som slår verkligheten! Det var fart i ängeln som hade lett mot mig den där dagen i Johnnys järnvägsvagn, för rätt vad det var gav hon von Stroheim en örfil så att monokeln flög all världens väg. Det var väl dock inte det mest övertänkta draget att göra just då, och det försatte mig i bryderier. Om jag inte genast handlade kanske den stackars flickan inte skulle överleva den första tagningen. Jag tog fram pluntan ur innerfickan, skruvade bort korken och ersatte den med ordentligt med hushållspapper som jag hade i fickan för att hålla näsan torr. Mästerregissören med den vickande rumpan närmade sig ängeln med både piskan och näven i högsta hugg. Ögonen brann som om han verkligen var djävulen själv, och det var tydligt att detta var den stund i livet som han aktade högst. Den lilla ängeln darrade av fasa, Maria kurade bland kuddarna. Jag satte eld på tidningspapperet, krossade rutan och kastade in flaskan. Och Paddy var minsann en god kamrat, elden tog sig riktigt bra och för ett ögonblick fruktade jag att den skulle söka sig bort till gasoltuberna och ta livet av oss alla. Men den fastnade för ett lager glasfiberväv intill väggen och rörde sig bara sakta ut i lokalen. Det räckte emellertid för att von Stroheim med den vickande rumpan skulle få annat att tänka på, liksom dvärgarna som rusade mot dörren med en väldig fart och gjorde munter musik med kulorna i grenen. Sarah Mellow försökte få kontroll över den gråtande Maria och de andra flickorna som skrek hysteriskt, alltmedan kameramannen glatt filmade alltsammans, väl medveten om att det skulle bli fler tagningar. Hunden skällde förskräckt och nafsade von Stroheim i benet när han trampade honom på svansen. Själv drog jag mig raskt tillbaka över taket, klättrade ned på gården och försvann i mörkret i riktning mot Masthuggstorget. ”Donard!” hörde jag djävulen skrika i bakgrunden, och sedan ett väldigt larm när hela församlingen tog sig ut på gården innan taket rasade in. Jag hade nog förstört material för åtskilliga tusen, myste jag. Och räddat ännu en natt åt de stackars flickorna. Men det skulle knappast passera utan åtgärd från Vickande Rumpans sida. Snart skulle vi ses igen, och då var det kanske jag som skulle bli överraskad.