Ännu ett genombrott

Klockan var närmare två när jag var hemma igen. Jag hade just satt nyckeln i låset när jag hörde någon viska i bakgrunden. En gammal klassiker: ”Psst! Psst!” Jag vände mig om och såg två skuggor som hukande närmade sig bortifrån lekparken. Det var Ogallala Hoppsan och Tarik, den väldige mannen med Saddammustaschen från Johnny Bråttoms skitcamping. ”Slieve! Slieve!” ropade Ogallala med ömklig röst, och jag såg skräcken jaga utmed fårorna i hennes ansikte när månen och en gatlykta kastade sitt ihåliga ljus över det. Hon slängde sig i mina armar och snyftade. Tarik kom strax efter. ”Vad har hänt?” undrade jag. ”Det var så hemskt…” började Ogallala och hulkade. ”En man…” flämtade Tarik. ”Det kom en man till camping som hon känna igen. Elak man. Göra henne illa… Jag fly och ta med henne hit!” ”Vad var det för en snubbe?” frågade jag. Ogallala snyftade och lyfte huvudet så att tårarna glittrade i månskenet: ”Det var mannen som försökte våldta mig. Han som inte fick upp den!” Jag vred om nyckeln i låset och sköt upp porten med axeln. ”In i värmen, bort från gatan!” sade jag och föste skyndsamt in det trötta paret på gården. Snart satt vi runt köksbordet och jag värmde på en panna glögg som jag spädde ut med några klunkar Paddy’s. Mina kylslagna gäster lät sig väl smaka. Flera stora muggar. ”Jag har sett han ofta”, sade Tarik efter en stund. ”Vem då?” undrade jag. ”Han som gjorde henne rädd”, svarade Tarik. ”Liten kille. Som – vad heter det? – liten människa…” ”Som en dvärg, menar du!” utbrast jag. Tarik tittade på Ogallala som nickade intensivt. ”Just det”, fyllde hon i. ”Som en dvärg!” Det ringde några klockor innanför pannbenet. ”Har du hört honom prata någon gång?” undrade jag varsamt. ”Han babblade hela tiden när han låg där och försökte trycka ned mig”, svarade Ogallala och lät märkligt road när hon tänkte tillbaka på den ruskiga episoden. ”Faktum är att jag var mycket räddare för häxan som stod bredvid än den där mesen!” ”Hur lät han då?” fortsatte jag otåligt. ”Som en kråka”, konstaterade Ogallala och fnissade. ”Konstig med fågel”, sade Tarik plötsligt. ”Han har sådan där färgrann fågel i bilen.” ”En papegoja?!” frågade jag. Tarik nickade och fortsatte: ”Han komma en gång i vecka eller annan vecka och hämta nya flicka.” ”Hur länge har du bott ute hos Johnny?” undrade jag. ”Ända sedan vi få avslag från Migrationsverk”, svarade Tarik och ryckte uppgivet på de väldiga axlarna. ”Tre månader, nästan…” ”Och denne killen har kommit och hämtat flickor hos Johnny ända sedan dess?” frågade jag. Tarik nickade förtänksamt: ”Nästan från början. Jag aldrig tycka om han. Jag vet vad han göra med flicka!” Tarik tittade i bordet. Ogallala snyftade försiktigt. Hon begrep också vad han gjorde med flicka. Det gjorde jag med. ”Det är bäst att ni stannar här över natten”, sade jag och slog upp den sista glöggen i muggarna. ”Imorgon skall jag tala med min vän vid polisen. Han får ordna med något slags beskydd tills det här är över.” Tarik tömde muggen och reste sig. ”Jag måste åka till fru”, sade han beslutsamt. ”Hon inte säker därute ensam.” Jag förstod att det inte var någon mening med att argumentera om saken. ”Allright”, sade jag. ”Men ta det försiktigt.” Jag gav Tarik mina telefonnummer med en uppmaning att ringa närhelst det behövdes. Sedan skildes vi åt och önskade varandra lycka till i den avgörandets stund som närmade sig i överljudsfart.

Jag stoppade om den utmattade Ogallala och värmde sedan på en ny panna glögg som jag delade med Paddy. På bordet låg dagens julkortsskörd: Burggrevens blaska och ett reklamutskick som något geni hade döpt till Sverigehäftet. Jag satte mig till bords och började bläddra bland annonserna. När jag på en sida i mitten av häftet blev erbjuden att köpa en indiankvinna i glas fick jag nästan lust att väcka Ogallala. För en halvbumling kunde jag få den prisbelönta skapelsen ”Sökande Indiankvinna” (Best indian doll of the year!), en åttio (!) centimeters glasskulptur i form av en bronsfärgad skönhet iförd höftskynke och topp av mocka, med turkosa band och glaspärlor, båge, pilar och koger. Den ädla vilden med en kropp som skulle göra vilken toppmodell som helst galen av avvund. Och allt sannolikt ett resultat av svälten på reservaten. Tänk så enkelt det kan vara, och så fel det kan bli. Bakom det hela stod ett företag i Vällingby som kallade sig The Bradford Group. Själv undrade jag mest hur många indiankvinnor från ett par hundra år tillbaka i tiden som verkligen var släta som barnrumpor under armarna. Vildarna kanske inte hade lika välutvecklad hårväxt som européer, tänkte jag, men slog snart det argumentet ur hågen. Nåväl, vissa saker är inte ämnade för oss vanliga dödliga att begripa. Det kan vi med förlov överlåta åt The Bradford Group. De har ju idéer, stora idéer. Affärsidéer! Litet längre fram erbjöds jag att köpa barnleksaker till starkt reducerade priser, och på sidan därefter sexiga damunderkläder. Borde det inte vara tvärtom, tänkte jag. Orsak först och verkan sedan? Sanning eller konsekvens, om ni så vill. Helt klart både och i det här fallet. Nu väntade jag bara på rabattkupongerna till abortkliniken! Men i stället hittade jag på sista sidan en härlig flicka insvept i en härlig pläd. Den var rent av så härlig att den härliga flickan därunder (knappt!) med blicken skvallrade om att hon genast skulle gå med på vad som helst. Sådan är kommersialismen – when you wish upon a star, your dreams come true! Jo, jo, för den som nöjer sig med en handtralla i duschen, kanske… Jag somnade till i ett par timmar och vaknade först när tidningsbudet körde ned ett nytt nummer av Burggrevens blaska i brevinkastet. Glöggen var kall, men det gjorde mig inget. Jag drack en mun och ögnade igenom tv-bilagan. Kalle och hans vänner önskade god jul som vanligt, och sedan protesterade Karl-Bertil mot alltsammans, och det tyckte alla var så bra, bara de slapp att själva göra något åt det. Nej, bättre då att vänta till mellandagarna då Inställsamma Bolmefors åter skulle smörja kungafamiljen med licenspengar. Kanske skulle de sitta till bords och äta av de stekta sparvar som alltjämt frekventerade luftrummet ovanför Drottningholm. Fan tro’t! Klockan var nästan halv åtta och Björk var säkert på väg till jobbet, så jag slog honom en signal på mobilen. Vi bestämde att han skulle bjuda på lunch på Rubinens veranda vid tolvsnåret, vilket gav mig ett par timmar att sova på. Jag drog i mig den sista glöggen och kröp ned i värmen bredvid Ogallala. Ibland är livet underbart!

”Det förvånar mig inte det minsta!” stönade Björk när jag berättade för honom om min inblandning i branden bakom Amerikahuset natten innan. ”Och inte nog med det”, fortsatte jag. ”Du vet, den nakne mannen som tog på sig skulden för mordet på Fyrbåken, han som begick ett nytt mord och rymde häromdagen?” Björk nickade och såg trött ut. ”Det var han som ledde alltihop, utklädd till Erich von Stroheim! Ett sådant pervo, va?!” ”Och kvinnan då?” undrade Björk och petade i sin intorkade pastasallad för en knapp hundring. Jag tog en klunk av min Irish Coffee och spände ögonen i honom: ”Samma fruntimmer som satte dit mig på Mornington!” Vi åt i tysthet i någon minut innan Björk tog till orda. ”Vi har faktiskt span på den där järnvägsförläggningen, skall du veta”, sade han litet snarstucket. ”Vi är inte helt bortkollrade i skallen. Den lille mannen dyker mycket riktigt upp då och då och försvinner med ett par flickor. Alltid nya. Han kör dem till en fabrikslokal i Högsbo industriområde, men vi kan, som du vet, inte gå in där utan skälig misstanke. Till och från lämnar ett flertal lastbilar byggnaden, förmodligen med flickorna. Vi har följt efter några av dem men de har bara visat sig vara lockbeten.” ”Och killen som brann upp i Gathenhielmska parken”, undrade jag. ”För ni vet väl att det inte var Julbocken?” ”Jo tack”, suckade Björk. ”Vi vet nog NÄSTAN lika mycket som du vid det här laget. De utländska tandlagningarna var alltså inte från Thailand, men väl från Estland, vilket ju stämmer bättre överens med var flickorna kommer ifrån. Däremot vet vi inget om var Julbocken själv befinner sig. Har du möjligen någon aning?” Björk stirrade rakt igenom mig, övertygad om att jag visste mer än jag avslöjade. Men det gjorde jag faktiskt inte. Bortsett då från att Leviathan stod vid Älvsborgs fästning, men den informationen var nog fortfarande aningen svårsmält, också för en luttrad kriminalkommissarie som Johan Björk. ”Inte mer än att Linda, Fyrbåkens kvinna, fortfarande är försvunnen”, svarade jag urskuldande. ”Har hon överhuvudtaget med det här att göra?” undrade Björk irriterat. ”Det var hon som kastade ut stekpannan och telefonen och termosen (utan lock) och strumporna (som Vickande Rumpan bar) och Bibeln på Sveagatan”, konstaterade jag muntert. ”Åh fan!” utbrast Björk och sken upp. ”Det förklarar de kvinnliga fingeravtrycken vi fann på stekpannan tillsammans med mördarens och Fyrbåkens egna!” Johan Björks ansikte stelnade till för ett ögonblick och därmed föll det på min lott att säga det vi båda insåg i den stunden: ”Men är du då alldeles säker på att det var Vickande Rumpan som mördade Fyrbåken? Det kan ju lika väl ha varit hans flickvän.” Bingo! Och Björk slet upp telefonen ur kavajfickan, ringde ett par nummer på Skånegatan och utbrast: ”Nu skall det bli razzia på Sveagatan!” Själv jublade jag inombords. Nu skulle jag kanske äntligen få reda på vad det hade blivit av locket till den där snygga termosen!