En ny vändning

Vi stormade in i lägenheten på Sveagatan strax innan skymningen. Det vill säga, först rusade insatsstyrkan in, sedan Björk, och sist av alla jag själv. Andersson (han som hade slagit ihjäl en kille i Linköping, om ni minns) gnällde som vanligt över min närvaro, men den här gången var det inte han som bestämde. Det var det för övrigt nästan aldrig, bortsett från när det gällde att trakassera alkisar och förortsungar. Lägenheten var tom, sånär som på de sjuarmade ljusstakarna i fönstret. Det luktade starkt av färg och lösningsmedel i vardagsrummet, och både tak och väggar avslöjade att de helt nyligen hade målats om. ”Helvete!” svor Björk. ”Få hit labbkillarna fort som fan!” fortsatte han över axeln till Andersson som mödosamt började leta efter telefonen under overallen och skyddsvästen. ”Nu!” skrek Björk så att väggarna skälvde. Andersson lommade ut i hallen. ”Grissom och grabbarna är på väg…” muttrade han förorättat till svar efter någon minut. Björk hörde honom inte. ”Ta det lugnt med killen”, sade jag storsint. (Med tanke på hur Andersson brukade behandla mig!) ”Det är inte hans fel att vi kommer försent.” ”Alltid ett steg efter”, väste Björk. ”Någon ser till att vi ständigt ligger ett steg efter.” ”Frågan är vem…” sade jag frånvarande. Jag hade fått syn på en papperslapp bakom elementet under fönsterbrädan. ”Andersson!” ropade jag till surpuppan i hallen. Snart stod han i vardagsrummet. ”Har du gummihandskar?” ”Jag tar inte order av dig!” fräste Andersson till svar. ”Gör som karlen säger!” insisterade Björk och bet ihop för att inte explodera. ”Varsågod!” sade jag muntert. ”Du får äran att säkra ett möjligt bevis alldeles själv!” Jag pekade ut platsen bakom elementet. Andersson fick på sig gummihandskarna och sträckte sig motvilligt efter papperslappen. Han lade den i fönstret och lös på den med sin ficklampa. Jag hummade fundersamt, grubblade högt och mumlade något som jag själv inte visste vad det var. Det var roligt att reta Björk. Han tittade på mig allt intensivare, med växande irritation tills han inte längre kunde hålla sig: ”Vad är det för jävla speciellt med ett kvitto från Hos Pelle?!” ”Kanske ingenting”, konstaterade jag. ”Men det fick mig att tänka något helt annorlunda.” ”Och vad menar du med annorlunda?” undrade Björk surt. ”Stanna här tills CSI kommer”, sade jag muntert till Andersson och lade armen om Björk: ”Följ med mig skall jag visa dig en sak!” Andersson muttrade något om civilister, men innan han hade hunnit till första svordomen stod vi redan i hissen.

Björk protesterade och stretade emot när jag ledde honom uppför Skansberget till Turtomtens verkstad och den klippskreva där gamle saten brukade sova och där han också mötte döden. ”Det är något jag har glömt att visa dig”, sade jag mjukt, väl medveten om att Björk snart skulle bli fly förbannad. ”Något som jag tror att dina killar missade när de gick igenom mordplatsen.” ”Du talar i gåtor, Slieve!” stönade Björk. ”Jag har inte tid med det här. Visa mig något vettigt NU, annars går jag härifrån!” Vi hade precis kommit upp till betongplattan där Turtomten hade gjort sina hällristningar i berget. ”Vad tror du om de där?” undrade jag och pekade på de märkliga bilderna i marken. ”Vad i helvete håller du på med?” muttrade Björk. ”Har du släpat upp mig hit bara för att visa mig en massa graffitti? Det där är Anderssons avdelning!” Han vände på klacken, men jag visste precis hur jag skulle ta honom. ”Graffitti som liknar en julbock och en halvfärdig sjuarmad ljusstake?” anmärkte jag med spelad skepsis. ”Jag undrar det, jag…” Björk stannade upp och vände sig om. ”Vad sade du?!” utbrast han. ”Titta själv, så får du se…” svarade jag. Han gick fram till hällristningarna och betraktade dem i några sekunder, böjde sig ned och drog fingret utmed fårorna i betongen. ”Hur i helvete kunde grabbarna missa det här!” fräste han. ”Grissom kanske hade en dålig dag,” skojade jag. Björk surnade till igen. ”Men vad har det med ett restaurangkvitto från Hos Pelle att göra?” muttrade han. ”Det gav mig en idé”, började jag. ”Det fick mig som sagt att tänka helt annorlunda.” Björk gav mig den där blicken som avslöjade att han var på väg att gå i taket igen. ”Filosofen brukade hänga på Hos Pelle”, fortsatte jag. ”Filosofen är död!” snäste Björk. ”Är vi alldeles säkra på det?” invände jag segervisst. Björk höjde på ögonbrynen. ”Jag medger att jag själv har tolkat bilderna som att Julbocken skulle ha mördat Turtomten”, fortsatte jag. ”Och då är det alldeles självklart att tänka sig att han också skulle ha mördat Filosofen. Men tänk om Turtomten ville att vi skulle se ett annat samband? Tänk om han menade att vi skulle söka upp Julbocken för att därigenom komma åt Filosofen? Och var är Linda, Fyrbåkens flickvän? Hon som faktiskt äger de sjuarmade ljusstakarna, och vars fingeravtryck finns på stekpannan som mördade Fyrbåken?” ”Tillsammans med mördarens”, invände Björk. ”Tillsammans med den person som vi hittills har förutsatt mördade Fyrbåken”, rättade jag honom. Björk nickade. ”Du har onekligen en poäng”, sade han fundersamt. ”Men Julbocken skulle också ha kunnat planterat det där kvittot bakom elementet, på samma sätt som vi har blivit körda med hela tiden i det här jäkla fallet!” ”Förvisso”, erkände jag. ”Men jag måste säga att jag nog tyckte att Filosofens filantropiska fasad var litet väl överdriven. Han har skrivit underbara saker på sin hemsida, i sina bloggar, i svar på andras artiklar. Men det är något med alltihop som inte känns riktigt äkta.” ”Och de estniska tandlagningarna?” undrade Björk. ”Vi vet att Filosofen har varit i Estland. Julbocken däremot brukade hålla sig till Thailand.” ”Medges”, svarade jag. ”Men det kanske du kan kontrollera. Och kvittot kan ju faktiskt ha blivit kvar bakom elementet av misstag, för en gångs skull. Jag tycker åtminstone att vi har en intressant ny teori här, med tanke på att ingen av oss har kommit särskilt långt med den gamla. Just nu är det väl inte mycket mer vi kan göra här, så kila du ned och ta hand om CSI så fortsätter jag så gott jag kan på mitt håll.” ”Gör inget dumt nu, Slieve”, muttrade Björk innan vi skildes. ”Du ligger fortfarande inte riktigt bra till. Särskilt inte i Anderssons ögon.” Det där sista sade han med ett skämtsamt sätt som påminde om hur det brukade vara mellan oss. Det värmde i hjärtat, vi hade varit ovänner allt för länge. ”Och du”, tillade han innan han försvann nedför berget. Jag tittade nyfiket på honom. ”Det ÄR en intressant teori!” Och sedan hörde jag honom muttra för sig själv i backen ned: ”Jävligt intressant, faktiskt. Jävligt intressant…”

Och det var en intressant teori, men vi var förstås ljusår ifrån att kunna bevisa den. Jag knetade uppför Skansberget i blåsten och satte mig på en av kanonerna. Nedanför svävade staden i aningslöshet. Leviathan stod mitt i Rivöfjorden, snart skulle han göra oss alla till sin föda. Jag fick syn på en liten flicka som rastade hunden med sin mamma. Hunden sprang runt hörnet (ett av de åtta) på Skansen Kronan, allt under mattes vilda protester, och den rasande kvinnan försvann efter. Flickan stod kvar på grusplanen och tittade på mig med tummen i munnen. Kunde hon se, undrade jag. Det jag såg, alltså: naturtillståndet, allas krig mot alla, Leviathan därute i havet, helt nära? Hon skulle naturligtvis också slukas, förtäras av odjurets eld. De oskyldiga dör först av alla. Det är den nåd som är ett rent hjärta förunnat. De skyldiga kan understundom överleva, men för vad, till vad? Vilka brott måste de själva begå för att skydda sig från bestens lågor? Hunden rusade fram på andra sidan, och strax därpå kom rasande matte. Jag undrade vem av dem som flämtade mest. Flickan tog tummen ur munnen och skrattade. Matte fick tag i den oförstående hunden och läxade upp den. Skulle hon leva eller dö, skulle hon kunna värja sig mot bestens lågor? Och i så fall, till vilket pris? Jag hörde svansen slå mot vattnet, vågorna som sköljde över öarna, och jag såg skenet av elden som reflekterades i den gyllene kronan. Matte skällde på hunden, mamma på flickan. Och flickan tittade upp mot kronan och utbrast: ”Titta mamma, det brinner!” Och matte tog hunden i kopplet, och mamma flickan i handen och drog dem båda över grusplanen, ut genom porten och nedför backen där Karl den tolfte en gång sprängde fram på sin Munte. ”Men mamma, det brinner!” skrek flickan. ”Tyst på dig, dumsnut!” snäste mamma. Och jag tänkte att den där flickan, hon såg. Bara rena hjärtan kan se. Därför dör de först av alla. De vill inte veta av vad det kostar att överleva. Mamma, däremot, skulle inte se hjältekonungen om han så red rakt igenom henne. Därför är hon mamma, tänkte jag. Och därför kan flickan se. Om några år är också hon blind. Jag hörde besten ryta därute. Det for en rysning genom kroppen på mig: om några år skulle den flickan inte längre leva. Hon skulle inte ens leva till julafton.