Sic transit gloria mundi

Filosofen höll hov som vanligt, och inte oväntat hos Pelle på Djupedalsgatan. När jag rusade ut genom dörren på La Sombrita efter att ha förstått att de hade kidnappat Ogallala Hoppsan, stod en liten man vid Linnéhallen på andra sidan gatan och viftade med två stora facklor, ungefär som man ser på film när ett flygplan skall landa i mörker. När han fick syn på mig började han springa uppför gatan. Jag följde efter på min sida, och när vi kom fram till korsningen försvann han upp mot Skansberget och parkerade sig själv och facklorna vid entrén till Hos Pelle. Jag sprang över gatan, rasande, bubblande, hatande, älskande, lidande, gråtande. Döende. Jag visste inte om Ogallala fortfarande var vid liv. Jag visste bara att jag hade att göra med människor som inte tog hänsyn till något annat än sin egen tillfredsställelse. Jag hade aldrig gillat Filosofen, men det här var ju löjligt! Jo, han käkade säkert ballar till frukost. I gryningen skulle jag äta hans! Vad tänker jag på, slog det mig mitt i gatan, där bussar och spårvagnar väller fram på en egen refug oberoende av alla trafikregler. Jag beter mig ju som Filosofen! Han lurar mig att hata, han får mig att glömma kärleken till Ogallala. Man kan inte hata av kärlek, för kärlek. Hatet slukar kärleken. Dessutom kan man inte tänka klart. Javisst, så är det: de okänsliga utnyttjar det faktum att de känsliga kan känna. De får dem genom sina vidriga handlingar att hata dem och förvrider därmed sinnet på de känsliga så att de inte längre tänker klart och därför begår överilade handlingar som bara leder ned i graven. Jag bet ihop och kastade mig undan för en buss. Jag skulle inte göra det misstaget. Den lille mannen stack facklorna i varsin hållare som flankerade entrén och drog sig tillbaka till värmen i restaurangen. Genom fönstret såg jag Filosofen vid ett bord omgiven av de fruktansvärda människor jag hade lärt känna den senaste tiden: Plommonstopet/Vickande Rumpan/Erich von Stroheim, eller, som han tydligen kallades, Gussto; Sarah Mellow, kulturstrategen från Manchester som hade lagt knark i min drink på Mornington Hotel; Linda, Fyrbåkens flickvän som förmodligen också hade slagit ihjäl honom; den lille mannen (som just hade slagit sig ned bredvid Gussto), och naturligtvis Filosofen själv, med en halvrökt Gauloise dinglande i mungipan. Rökförbudet var ingenting han brydde sig om en dag som den här, när hela tillvaron stod på spel.

”Donard!” utbrast Filosofen när jag slängde upp dörren. ”Vad förskaffar oss den äran?” Herrarna grymtade som grisar, damerna fnissade som tonårsflickor. Filosofen tuggade flinande på fimpen i mungipan. ”Vad har du gjort med henne?!” skrek jag så att affärsmännen i matsalen satte oxfilén i halsen. ”Hoppsan”, skojade Sarah Mellow på alldeles utmärkt svenska. ”Vad känsliga vi är i dag då!” ”Delirium!” skrockade en av grabbarna i baren som tillhörde hovstaten. ”Cold Turkey”, fyllde hans kompis i. Filosofen gav mig ett överlägset flin som avslöjade hela hans mindervärdeskomplex. ”Är den store Donard litet ut gängorna i dag?” frågade han och tittade menande runt bordet. ”Den fylleristen!” utbrast Linda. ”Jag kan inte minnas att jag har sett honom nykter en enda gång.” ”Jag tänkte väl att det var något sådant”, sade Gussto och tvinnade mustaschen som påminde om morrhåren hos en katt. ”Det hör inte till vanligheterna att folk springer runt hos andra människor och letar efter fyrbåkar! Eller vad säger du, min bäste Rutan?” Den lille mannen sträckte på sig så gott han kunde. ”Absolut inte norr om Stuttgart, i alla fall”, klargjorde han högdraget med sin kraxande stämma. ”Du ser syner, Donard”, fortsatte Filosofen. ”Lyckligtvis är Sarah här en mästare när det gäller att bota vanföreställningar.” Han vände sig mot Sarah Mellow och lade handen på hennes knä: ”Eller hur?” ”Oh ja!” utbrast hon och reste sig, gick runt bordet och bort till mig. ”Den här killen är ett riktigt svårt fall, skall ni veta”, viskade hon förföriskt och drog sina långa, smäckra fingrar genom håret på mig. Kvickt, som en orm, nafsade hon mig i läppen, stack sina naglar i ryggen, körde det smidiga knäet i låret och lätt sina glödande bröst bränna hål i min bringa. Skötet tog eld och brandlarmet gick. Filosofen skrattade, Rutan den lille kraxade, Gussto läste slavisk poesi, och Linda – Linda hon satt och surade vid fönstret och tyckte livet var trist. Kanske saknade hon Fyrbåken. ”Delirium!” gastade hovstaten i baren. ”Dags att runda av den här historien!” sade Filosofen, och plötsligt befann vi oss i en bil på väg västerut.

Vi stannade mitt på Älvsborgsbron, strax bakom en annan bil. Någon öppnade bakdörren och den lille mannen som kallades Rutan kraxade åt mig att stiga ur. Snart stod vi alla och huttrade i vinden och kylan på bron. Plötsligt kände jag en fruktansvärd hetta, och vinternatten lystes upp av ett brandgult sken, som om himlen hade fattat eld. Jag vände mig om och där stod han, rakt under bron: Leviathan. Tiden var kommen, allt var försent. ”Vi dör tillsammans”, mumlade jag. ”Goda och onda, män och kvinnor, barn och vuxna, korta och långa… Vi dör alla i kväll. Det är det enda vi förmår att göra tillsammans.” ”Du snackar så mycket skit, Donard”, skrockade Filosofen. ”Du dör i kväll, det är sant. Men kanske att jag låter någon annan leva. Det beror på vad du har att säga.” Han vred huvudet över axeln och skrek mot den andra bilen: ”Ta hit bruden!” Leviathan flämtade igen och i det brinnande ljuset såg jag Johnny Bråttom fösa Ogallala Hoppsan framför sig. ”Ogallala!” utbrast jag förtvivlat. ”Är du okej? Har de gjort dig illa?” ”Jag älskar dig!” viskade Ogallala frånvarande, sjungande, lugnande, ömsint och trösterikt; kärleksfullt. Som om hon redan stod på prärien omgiven av sina barn och hästar. ”Jag älskar dig…” Besten slutade brinna och jag såg henne bara svagt i det gula skenet från gatlyktorna ovanför. ”Vad vill du ha av mig?” skrek jag åt Filosofen. ”Jag gör vad du vill, bara du låter henne gå!” ”Ack om jag kunde få allt vad du äger…” snyftade Filosofen på låtsas. ”Men stackars sate, du har tyvärr inte ett skit som jag vill ha.” Han tog Ogallala i nacken och föste henne mot broräcket. ”Men varför gör du oss detta då?!” undrade jag. Filosofen tittade på mig som man tittar på ett barn som inte förstår: ”Därför att jag kan!” Gussto gick fram till honom med sin vickande rumpa och tillsammans lyfte de upp Ogallala och lät henne balansera på det smala räcket. Jag var fortfarande lealös, oförmögen att röra mig, bedövad av hettan i Sarah Mellows barm. Hjälplös. Det ryckte till i kroppen, och jag trodde för ett ögonblick att jag var på väg att drabbas av kramper, men istället blev jag märkligt klar i tanken.

”Men jag förstår inte…” sade jag med all naivitet jag kunde uppbåda. ”En doktor i filosofi, en språkprofessor (jag nickade mot Gussto)… Och Sarah här är uppenbarligen en framstående kvinna på sitt område. Vad har ni för nytta av att ta livet av förlorare som Turtomten, Fyrbåken, Julbocken, Kalle på Hörnet, Ogallala Hoppsan och mig själv?” Filosofen suckade över min intellektuella oförmåga: ”Därför att det är det ENDA vi kan!” Han släppte taget om Ogallala så att hon halkade till, men Gussto tog tag om midjan på henne. ”Därför att sådana som du och häxan här sätter griller i huvudet på pöbeln, och det lockar hit Leviathan. Får vi inte er ur världen innan han har tagit sig förbi bron, ja då finns det inte längre någon plats för våra kunskaper!” Han spottade i marken. ”Din värld mot min, Donard. Och min kommer alltid att vinna över din. Åtminstone så länge Leviathan håller sig på andra sidan bron.” Himlen lystes åter upp av det mäktiga skenet från Leviathans eld. Jag kände mig alldeles omtumlad. Var besten där under oss egentligen min vän, som Filosofen påstod? Vår vän, alla vi som inte var som Filosofen. De flesta av oss. Det gick runt i huvudet och jag var fortfarande oförmögen att röra mig, men det brann inte längre från Sarah Mellows bröst och sköte. Istället kände jag kylan sprida sig i kroppen på henne. Märkligt. Filosofen såg stressad ut. ”Se så!” skrek han. ”Låt oss få det gjort. Besten är snart förbi oss!” Han tog ett par raska steg mot broräcket, grep tag i Ogallalas jacka och föste undan Gussto. ”Säg hej till din indiantjej, Donard!” skrockade han just som en jättelik eldsflamma kom farande bakifrån. Den träffade Filosofen i ryggen och förvandlade honom till aska som genast spreds för vinden. Samtidigt sprack Sarah Mellow i tusen bitar, förvandlad till is mitt i den fantastiska hettan. Isen smälte och rann ut i rännstenen. Det fräste och bubblade om vätskan, som gjorde djupa fåror i asfalten. Gussto började vicka allt intensivare på rumpan tills han hade skruvat upp sig själv i ett sådant tempo att kroppen slets sönder av centrifugalkraften. En av hans njurar träffade Linda i ansiktet, trängde in i munnen och ned i halsen så att hon kvävdes. De enda som kom undan var Johnny Bråttom och den lille mannen Rutan som genast kastade sig i en bil och försvann över till Hisingen.

Allt detta hände under loppet av ett omätbart ögonblick. Och likväl insåg jag i just det ögonblicket vad Filosofen hade menat. Naturtillståndet, allas krig mot alla – det var hans värld, liksom Gusstos, Lindas, och Sarah Mellows. Leviathan, det var i själva verket hoppet för oss andra. Besten som kan samla oss, besten som kan tygla våra ondskefulla lustar. Besten som kan skydda oss mot sådana som Filosofen. Jag hörde ett våldsamt rytande bakifrån och vände mig om bara för att se Leviathan styra ut mot Västerhavet igen. ”Nej för helvete!” skrek jag. ”Kom tillbaka, vi behöver dig här!” Men besten brydde sig inte. Han försvann under vattenytan, lugnt och stilla, som om ingenting hade hänt. Som om han aldrig hade varit här. Jag kom att tänka på Ogallala och det fyllde mig med värme. Men värmen förbyttes i svidande kyla när jag vände mig om och insåg att hon inte längre var där. Med Filosofen borta fanns det ju inte längre någon som höll fast henne. Jag rusade fram till broräcket och kastade ur mig ett avgrundsvrål: ”Ogallala!” Allt jag fick tillbaka var mitt eko, kryddat med de sjungande, viskande, smekande orden: ”Jag älskar dig…” Jag böjde mig fram över räcket och fick syn på henne där hon seglade mot vattenytan med armarna utsträckta till ett kors. Hon var helt nära nu, snart skulle hon krossas mot älven och aldrig någonsin se prärien igen. Ett par tårar rullade nedför mina kinder och skyndade efter henne. Allt var förbi och förgäves. Men då hörde jag honom plötsligt i fjärran, den gamle pegasen, den trofaste hästen med vingar – Tingstadhästen. Gnäggande och frustande sprängde han fram över älven, helt nära vattnet, så nära att hovarna nästan rörde vid ytan. ”Kom igen!” skrek jag. ”Kom igen!” Och han kom igen – ett sådant makalöst riddjur! – gled in under kroppen och rätt vad det var satt Ogallala Hoppsan lika säkert i sadeln som alltid. Tillsammans försvann de mot mörkret i väster. Mörkt, javisst, tills Leviathan åter reste sig ur havet för en stund och sprutade ut en eldsflamma som lyste upp himlen för dem hela vägen till prärien. Eller Lofoten. Eller varthän de där två egentligen var på väg! Med sådana vet man aldrig, tänkte jag och log för mig själv. Sedan kände jag solen i ögonen, verkligheten sparkade sig in i huvudet på mig och jag såg samma gamla förbaskade värld ligga lika förbaskat jämntjock utanför fönstret vid mina fötter. Nåväl, muttrade jag, det var väl rätt okej ändå – jag brukade trots allt inte vakna med ett leende på läpparna.

Jag stod på berget igen. Nedanför låg staden vit, rök stod ur skorstenarna och Stefansson drack mjölk mitt på Linnégatan tillsammans med Pinnen. De firade att de just hade tjänat en extra bumlimg på Pinnens slavkneg. Doktorn kom förbi och bjöd på några piller, men Pinnen avböjde. Han sade att han visst kunde sälja sin kropp, men aldrig att han ville förlora huvudet! Vid Polhemsplatsen jobbade Burggrevens lakejer hårt för att finna minsta gemensamma nämnare för alla tidningsläsare. De hittade ingen, så de beslöt sig för att publicera ett sjuttiotal blanka sidor. På så sätt skulle alla läsare åtminstone bli lika förbannade. Se där, äntligen ett uttryck för originalitet! ”Det står ju bara om mig i blaskan i dag!” dundrade Stortomten i verkstaden på Gustav Adolfstorg. Nissarna tittade menande på varandra. De brydde sig inte längre om att försöka göra något åt hans vanföreställningar. ”Delirium!” ropade någon på Andra Långgatan, men ingen brydde sig. Det var ett gängse tillstånd i den delen av staden. Dovhjortarna skrattade muntert i hägnet bakom mig, och på bänken en liten bit bort delade gengångarna på en pava från helvetet. Iskalla, gråblåa och med rimfrost i skägget. Sicka killar! Jag drog på munnen och halade fram pluntan med Paddy’s ur innerfickan. Sedan drack jag en skål med döden. Fast de var ju inte döda, förstås. Jag tittade västerut igen och såg väldiga tallar som krökte rygg för den häftiga vinden, kuvade buskar som gömde sig bakom vittrande bergshällar, tystade huskroppar, luttrade gatstenar, flämtande lågor på tusentals gravar. Snart vore även de utslocknade. Och jag såg mycket som var grått, men inget som var svart och inget som var vitt. Jag såg patienter förvandlas till klienter, medborgare till kunder, tjuvar till hederligheten själv. Sanningen blev lögn, och lögnen besegrade världen. På Bangatan såg jag en vän som hankade sig fram. Ogallala Hoppsan fanns bara i drömmen. Jag önskar att hon hade funnits i verkligheten, även om hon hade dött ifrån mig. Då hade jag åtminstone fått leva en liten stund på jorden.