Tre skepp seglade in med helvetet…

Jag gillar människor, särskilt när jag slipper umgås med dem. Den mystiske mannen som jag hade stämt möte med på La Sombrita den eftermiddagen visade sig höra till den kategori som jag älskar förbehållslöst bara de håller sig ifrån mig. Det var en sliskig, lismande orm som ursäktade sig för att stjäla luften varje gång han andades, samtidigt som han sålde sin morsa till fula gubbar bakom ryggen. Han påminde om den där tanige kubanske tjallaren i Miami Vice på sin tid. Izzie, eller vad han nu hette. För mig blev han genast Mr Uschäkta. La Sombrita hade blivit alldeles för trendigt sedan fylleristen som brukade glömma bort notan hade sålt stället för några år sedan. Men ölen var fortfarande billig, och omgivningarna passade alldeles utmärkt för en hal typ som Mr Uschäkta. Jag visste vem han var så fort han kom genom dörren: det smala, skinntorra ansiktet, de härjade, livrädda ögonen, den slitna trenchcoaten och de alldeles för korta byxorna som i och för sig fortfarande var av bra kvalitet. ”Rea på Twins, eller?” skojade jag och blinkade med ögonen. ”Är du Donard?!” undrade Mr Uschäkta nervöst. ”Den samme!” fnissade jag. Mr Uschäkta flackade med blicken. ”Längst in!” flämtade han. ”Vi sätter oss längst in.” Jag ryckte på axlarna, suckade och tog mitt glas, och sedan trängde vi oss in i det nya utrymmet innanför baren. ”Är det här okej eller?” undrade jag sarkastiskt efter att ha letat upp det bord som måste vara längst bort från dörren. Mr Uschäkta muttrade och flackade med blicken igen. ”Det får väl duga…” mumlade han och satte sig med ryggen mot resten av världen. På min tid i gangsterbranschen gjorde vi förstås helt annorlunda, men det var längesen nu, och dessutom i Amerika. Jag lät Mr Uschäkta hållas. Han må ha varit en komisk figur, men det han hade att berätta var inte roligt. Det visade sig att han var en gammal vapendragare till Julbocken. (Det förvånade mig att vi inte hade träffats tidigare.) Julbocken hade länge gjort affärer med Filosofen. De smugglade sprit, cigaretter och understundom narkotika från Öststaterna. När Julbocken flyttade till Thailand hjälpte han till en början Filosofen med att skaffa unga flickor till kunder i Sverige som betalde bra för ’kila-stadigt-horor’ – söta tjejer som erbjöds mat, husrum och understundom ett liv i relativ lyx mot att de uppträdde som männens fruar. För en tid sedan hade Julbocken och Filosofen varit i Estland tillsammans för att utreda möjligheterna att skaffa flickor därifrån. Där fanns vita tjejer, och närheten till Sverige gjorde det lönsamt att ’jobba sönder’ dem, det vill säga sälja dem så ofta som möjligt så länge de fortfarande var något sånär fräscha. Eller överhuvudtaget levde. I Estland hade emellertid något märkligt inträffat. Julbocken hade träffat en ung flicka som han hade förälskat sig i, och denna förälskelse blev till något som påminde om en religiös uppenbarelse för honom. Plötsligt såg han – utifrån sitt trots allt begränsade empatiska perspektiv – flickorna som människor, som varelser som faktiskt kunde lida, som förtjänade riktig kärlek och fullvärdiga liv. När de återvände till staden efter resan sade han åt Filosofen att han inte ville ha med saken att göra.

”Och hur tog Filosofen det?” frågade jag. ”Han sade att det var omöjligt”, väste Mr Uschäkta. ”Sådana affärer drar man sig inte ur. Det var glasklart att han hotade Julbocken till livet.” ”Men varför mörda Turtomten och Fyrbåken?” undrade jag. ”Julbocken anförtrodde sig åt Turtomten eftersom han var en sådan man kan lita på. Dessvärre har Filosofen ögon och öron överallt. Förmodligen var det någon bartender som tjallade på honom!” Mr Uschäkta spottade fram de sista orden och blängde ilsket på mustaschen bakom bardisken. ”Är det han?” frågade jag oroligt. ”Äh, jag gillar inte bartenderar bara. De har för stora öron och för små mätglas. Men han är schyst. Annars hade jag väl inte gått hit!” ”Och Fyrbåken?” fortsatte jag. ”En täckmantel…” mumlade Mr Uschäkta samtidigt som han lät ögonen följa en svart paletå utanför fönstret. ”Filosofen har knullat Linda i åratal. Samma skrot och korn, de där två. Och de är allt bra smarta! En filosof och en fyllehora – vem skulle någonsin misstänka dem för smuggling, mord och trafficking? Fler än Fyrbåken har dött i den sängen, skall du veta!” ”Det var som fan!” utbrast jag och gav till en vissling. ”Hur länge har det pågått?” Mr Uschäkta drog fram en cigarett och hann nästan tända den innan jag stoppade honom. Att bryta mot rökförbudet var kanske inte det bästa sättet att hålla sig inkognito. ”Jävla skitförbud!” stönade han, stoppade cigaretten bakom örat och fortsatte: ”Filosofen blev en storspelare för ett par år sedan när han tog över ett par juggars smugglarbusiness genom att helt enkelt slå ihjäl dem. Där satte han skåpet på ett bräde!” ”Men varför naglar ingen fast honom, då?” undrade jag aningslöst. ”Någon måste väl ha ett horn i sidan till en sådan gubbe?” ”Alla vet att det var Filosofen”, väste Mr Uschäkta. ”Men ingen kan bevisa något. Det går historier om hur han och Linda käkade deras kulor till frukost. Sådant inger respekt, skall du veta!” ”Men det är ju inte sant!” skrattade jag. ”Naturligtvis inte”, sade Mr Uschäkta. ”Men det spelar ingen roll så länge folk tror att det är sant!” Förvisso, tänkte jag. Den här killen var faktiskt inte så dum ändå. ”Och killen i plommonstopet?” fortsatte jag. Det började bli riktigt intressant. ”Han som springer runt naken på staden och vickar på rumpan? När han inte klär ut sig till Erich von Stroheim, vill säga.” Mr Uschäkta nickade instämmande. ”Gussto”, svarade han. ”Ett ryskt språkgeni som Filosofen har samarbetat med länge. Han är visst professor eller något i Ryssland. Lika kallblodig som Filosofen, sägs det.” ”Var det han som mördade Fyrbåken?” viskade jag. Mr Uschäkta flackade med blicken igen. Dådkraften hade varit högst tillfällig. ”Hur fan skall jag veta det?” snäste han och sänkte rösten: ”Själv tror jag nog att det var Linda som gjorde det.” Mr Uschäkta reste sig för att gå. ”En sista fråga bara”, sade jag och tog tag i rocken på honom. ”Vem är Sarah Mellow, kvinnan som förgiftade mig på Mornington Hotel?” ”Jag vet inte mer än vad jag har sagt”, mumlade han. Sedan skyndade Mr Uschäkta bort mot dörren och lämnade mig ensam med några ynka svar och alltför många frågor. Jag undrade om det någonsin skulle bli ordning på den här historien. Jo det förstås, suckade jag för mig själv. När Leviathan slukar oss alla på julafton.

Jag satte mig i baren för att avsluta min öl i sällskap med en sup eller två. Jag tänkte på Ogallala Hoppsan och de underbara stunder som vi hade upplevt tillsammans det senaste dygnet. Ett vemodigt leende spred sig över mina läppar. Snart skulle våra vägar skiljas för alltid. Antingen på grund av Leviathan, annars på grund av oss själva. Vad var egentligen skillnaden? Jag hade inte suttit där och grunnat i många minuter när ett märkligt sällskap uppenbarade sig i dörren: tre distingerade herrar i turbanliknande hattar och färgglada kaftaner sökte med bortkomna ögon någon som kunde hjälpa dem till rätta. Till sist hamnade de hos mig, precis som alla andra galningar. ”Hej grabbar!” utbrast jag muntert. ”Halloween var förra månaden. Det är jul som gäller nu!” Den ene av dem tittade på mig med trötta, ledsna ögon. ”Min bäste herre”, började han med ödesmättad röst. ”Skoja inte med oss. Vi har gjort en lång resa, vi är trötta och vi skulle behöva vatten och en bit mat. Vi försökte på ett ställa närmare Stjärnan, men där ville man inte släppa in oss.” ”Tacka fan för det som ni ser ut!” skrockade jag okänsligt. ”Nej då, inte alls”, suckade den stackars mannen. ”Det är för att Balthazar här är svart.” ”Tror du verkligen det?” undrade jag misstroget och synade dem med blicken. ”Balthazar…” muttrade jag och tittade på den svarte mannen. ”Det är du det! Men vilka är ni egentligen?” Den förste mannen (i blå kaftan) tittade mig rakt i ögonen: ”Vi är de tre vise männen!” Jag trillade nästan av stolen. ”Och jag är Jultomten!” utbrast jag och slog händerna på knäna av skratt. ”Nej, skämt å sido, Donard var namnet. Slieve Donard. Och tro mig, jag har hört det mesta!” Och gud vad jag skrattade! ”Donard”, sade den svarte mannen plötsligt. ”Slieve Donard?” Jag tittade oförstående på honom och nickade. ”En liten man bad oss ge er detta. Han sade att vi skulle finna er här.” Den svarte mannen räckte mig en liten pappask som jag betraktade med en nyfikenhet som nästan genast övergick i förskräckelse: på locket stod att läsa ’smert’ sjpionam’ – död åt spionerna. På baksidan återfanns det kryptiska budskapet ’Ugh, ugh – Oops!’ I asken låg en liten blond hårlock. Jag visste genast vad det innebar – de hade tagit Ogallala!