Ännu ett genombrott

Klockan var närmare två när jag var hemma igen. Jag hade just satt nyckeln i låset när jag hörde någon viska i bakgrunden. En gammal klassiker: ”Psst! Psst!” Jag vände mig om och såg två skuggor som hukande närmade sig bortifrån lekparken. Det var Ogallala Hoppsan och Tarik, den väldige mannen med Saddammustaschen från Johnny Bråttoms skitcamping. ”Slieve! Slieve!” ropade Ogallala med ömklig röst, och jag såg skräcken jaga utmed fårorna i hennes ansikte när månen och en gatlykta kastade sitt ihåliga ljus över det. Hon slängde sig i mina armar och snyftade. Tarik kom strax efter. ”Vad har hänt?” undrade jag. ”Det var så hemskt…” började Ogallala och hulkade. ”En man…” flämtade Tarik. ”Det kom en man till camping som hon känna igen. Elak man. Göra henne illa… Jag fly och ta med henne hit!” ”Vad var det för en snubbe?” frågade jag. Ogallala snyftade och lyfte huvudet så att tårarna glittrade i månskenet: ”Det var mannen som försökte våldta mig. Han som inte fick upp den!” Jag vred om nyckeln i låset och sköt upp porten med axeln. ”In i värmen, bort från gatan!” sade jag och föste skyndsamt in det trötta paret på gården. Snart satt vi runt köksbordet och jag värmde på en panna glögg som jag spädde ut med några klunkar Paddy’s. Mina kylslagna gäster lät sig väl smaka. Flera stora muggar. ”Jag har sett han ofta”, sade Tarik efter en stund. ”Vem då?” undrade jag. ”Han som gjorde henne rädd”, svarade Tarik. ”Liten kille. Som – vad heter det? – liten människa…” ”Som en dvärg, menar du!” utbrast jag. Tarik tittade på Ogallala som nickade intensivt. ”Just det”, fyllde hon i. ”Som en dvärg!” Det ringde några klockor innanför pannbenet. ”Har du hört honom prata någon gång?” undrade jag varsamt. ”Han babblade hela tiden när han låg där och försökte trycka ned mig”, svarade Ogallala och lät märkligt road när hon tänkte tillbaka på den ruskiga episoden. ”Faktum är att jag var mycket räddare för häxan som stod bredvid än den där mesen!” ”Hur lät han då?” fortsatte jag otåligt. ”Som en kråka”, konstaterade Ogallala och fnissade. ”Konstig med fågel”, sade Tarik plötsligt. ”Han har sådan där färgrann fågel i bilen.” ”En papegoja?!” frågade jag. Tarik nickade och fortsatte: ”Han komma en gång i vecka eller annan vecka och hämta nya flicka.” ”Hur länge har du bott ute hos Johnny?” undrade jag. ”Ända sedan vi få avslag från Migrationsverk”, svarade Tarik och ryckte uppgivet på de väldiga axlarna. ”Tre månader, nästan…” ”Och denne killen har kommit och hämtat flickor hos Johnny ända sedan dess?” frågade jag. Tarik nickade förtänksamt: ”Nästan från början. Jag aldrig tycka om han. Jag vet vad han göra med flicka!” Tarik tittade i bordet. Ogallala snyftade försiktigt. Hon begrep också vad han gjorde med flicka. Det gjorde jag med. ”Det är bäst att ni stannar här över natten”, sade jag och slog upp den sista glöggen i muggarna. ”Imorgon skall jag tala med min vän vid polisen. Han får ordna med något slags beskydd tills det här är över.” Tarik tömde muggen och reste sig. ”Jag måste åka till fru”, sade han beslutsamt. ”Hon inte säker därute ensam.” Jag förstod att det inte var någon mening med att argumentera om saken. ”Allright”, sade jag. ”Men ta det försiktigt.” Jag gav Tarik mina telefonnummer med en uppmaning att ringa närhelst det behövdes. Sedan skildes vi åt och önskade varandra lycka till i den avgörandets stund som närmade sig i överljudsfart.

Jag stoppade om den utmattade Ogallala och värmde sedan på en ny panna glögg som jag delade med Paddy. På bordet låg dagens julkortsskörd: Burggrevens blaska och ett reklamutskick som något geni hade döpt till Sverigehäftet. Jag satte mig till bords och började bläddra bland annonserna. När jag på en sida i mitten av häftet blev erbjuden att köpa en indiankvinna i glas fick jag nästan lust att väcka Ogallala. För en halvbumling kunde jag få den prisbelönta skapelsen ”Sökande Indiankvinna” (Best indian doll of the year!), en åttio (!) centimeters glasskulptur i form av en bronsfärgad skönhet iförd höftskynke och topp av mocka, med turkosa band och glaspärlor, båge, pilar och koger. Den ädla vilden med en kropp som skulle göra vilken toppmodell som helst galen av avvund. Och allt sannolikt ett resultat av svälten på reservaten. Tänk så enkelt det kan vara, och så fel det kan bli. Bakom det hela stod ett företag i Vällingby som kallade sig The Bradford Group. Själv undrade jag mest hur många indiankvinnor från ett par hundra år tillbaka i tiden som verkligen var släta som barnrumpor under armarna. Vildarna kanske inte hade lika välutvecklad hårväxt som européer, tänkte jag, men slog snart det argumentet ur hågen. Nåväl, vissa saker är inte ämnade för oss vanliga dödliga att begripa. Det kan vi med förlov överlåta åt The Bradford Group. De har ju idéer, stora idéer. Affärsidéer! Litet längre fram erbjöds jag att köpa barnleksaker till starkt reducerade priser, och på sidan därefter sexiga damunderkläder. Borde det inte vara tvärtom, tänkte jag. Orsak först och verkan sedan? Sanning eller konsekvens, om ni så vill. Helt klart både och i det här fallet. Nu väntade jag bara på rabattkupongerna till abortkliniken! Men i stället hittade jag på sista sidan en härlig flicka insvept i en härlig pläd. Den var rent av så härlig att den härliga flickan därunder (knappt!) med blicken skvallrade om att hon genast skulle gå med på vad som helst. Sådan är kommersialismen – when you wish upon a star, your dreams come true! Jo, jo, för den som nöjer sig med en handtralla i duschen, kanske… Jag somnade till i ett par timmar och vaknade först när tidningsbudet körde ned ett nytt nummer av Burggrevens blaska i brevinkastet. Glöggen var kall, men det gjorde mig inget. Jag drack en mun och ögnade igenom tv-bilagan. Kalle och hans vänner önskade god jul som vanligt, och sedan protesterade Karl-Bertil mot alltsammans, och det tyckte alla var så bra, bara de slapp att själva göra något åt det. Nej, bättre då att vänta till mellandagarna då Inställsamma Bolmefors åter skulle smörja kungafamiljen med licenspengar. Kanske skulle de sitta till bords och äta av de stekta sparvar som alltjämt frekventerade luftrummet ovanför Drottningholm. Fan tro’t! Klockan var nästan halv åtta och Björk var säkert på väg till jobbet, så jag slog honom en signal på mobilen. Vi bestämde att han skulle bjuda på lunch på Rubinens veranda vid tolvsnåret, vilket gav mig ett par timmar att sova på. Jag drog i mig den sista glöggen och kröp ned i värmen bredvid Ogallala. Ibland är livet underbart!

”Det förvånar mig inte det minsta!” stönade Björk när jag berättade för honom om min inblandning i branden bakom Amerikahuset natten innan. ”Och inte nog med det”, fortsatte jag. ”Du vet, den nakne mannen som tog på sig skulden för mordet på Fyrbåken, han som begick ett nytt mord och rymde häromdagen?” Björk nickade och såg trött ut. ”Det var han som ledde alltihop, utklädd till Erich von Stroheim! Ett sådant pervo, va?!” ”Och kvinnan då?” undrade Björk och petade i sin intorkade pastasallad för en knapp hundring. Jag tog en klunk av min Irish Coffee och spände ögonen i honom: ”Samma fruntimmer som satte dit mig på Mornington!” Vi åt i tysthet i någon minut innan Björk tog till orda. ”Vi har faktiskt span på den där järnvägsförläggningen, skall du veta”, sade han litet snarstucket. ”Vi är inte helt bortkollrade i skallen. Den lille mannen dyker mycket riktigt upp då och då och försvinner med ett par flickor. Alltid nya. Han kör dem till en fabrikslokal i Högsbo industriområde, men vi kan, som du vet, inte gå in där utan skälig misstanke. Till och från lämnar ett flertal lastbilar byggnaden, förmodligen med flickorna. Vi har följt efter några av dem men de har bara visat sig vara lockbeten.” ”Och killen som brann upp i Gathenhielmska parken”, undrade jag. ”För ni vet väl att det inte var Julbocken?” ”Jo tack”, suckade Björk. ”Vi vet nog NÄSTAN lika mycket som du vid det här laget. De utländska tandlagningarna var alltså inte från Thailand, men väl från Estland, vilket ju stämmer bättre överens med var flickorna kommer ifrån. Däremot vet vi inget om var Julbocken själv befinner sig. Har du möjligen någon aning?” Björk stirrade rakt igenom mig, övertygad om att jag visste mer än jag avslöjade. Men det gjorde jag faktiskt inte. Bortsett då från att Leviathan stod vid Älvsborgs fästning, men den informationen var nog fortfarande aningen svårsmält, också för en luttrad kriminalkommissarie som Johan Björk. ”Inte mer än att Linda, Fyrbåkens kvinna, fortfarande är försvunnen”, svarade jag urskuldande. ”Har hon överhuvudtaget med det här att göra?” undrade Björk irriterat. ”Det var hon som kastade ut stekpannan och telefonen och termosen (utan lock) och strumporna (som Vickande Rumpan bar) och Bibeln på Sveagatan”, konstaterade jag muntert. ”Åh fan!” utbrast Björk och sken upp. ”Det förklarar de kvinnliga fingeravtrycken vi fann på stekpannan tillsammans med mördarens och Fyrbåkens egna!” Johan Björks ansikte stelnade till för ett ögonblick och därmed föll det på min lott att säga det vi båda insåg i den stunden: ”Men är du då alldeles säker på att det var Vickande Rumpan som mördade Fyrbåken? Det kan ju lika väl ha varit hans flickvän.” Bingo! Och Björk slet upp telefonen ur kavajfickan, ringde ett par nummer på Skånegatan och utbrast: ”Nu skall det bli razzia på Sveagatan!” Själv jublade jag inombords. Nu skulle jag kanske äntligen få reda på vad det hade blivit av locket till den där snygga termosen!

Räddaren i nöden

”Vad är det nu då?!” undrade Kalle på Hörnet och såg ut som om han ville sjunka genom jorden och dyka upp pånyttfödd någonstans i närheten av Nya Zeeland. Kalle brukade sälja tidningen Faktum runt om i staden, och han stod alltid på hörnet eftersom han hade fått för sig att affärerna gick bättre då. ”Titta på 7-eleven!” brukade han säga. ”De ligger alltid på hörnet. Det har med exponering att göra, ser du.” Kalle rynkade pannan och kliade sig i skägget och såg viktig ut: ”Det gäller att synas, förstår du. Annars gör man inga affärer!” Och visst syntes Kalle! Så bra till och med att han gång efter annan fick bjudresor till Skånegatan. Kalle sålde nämligen inte bara Faktum. Han kunde fixa både digitalkameror och dvd-spelare, och han hade alltid en rökbit att undvara. Kalle visste det mesta om vad som rörde sig på gatorna, och vanligtvis delade han gärna med sig av sina kunskaper. Idag var han emellertid märkligt stingslig och tillknäppt. ”Har du en tidning över?” undrade jag oskuldsfullt. Kalle tittade misstroget på mig. Motvilligt räckte han mig en blaska. Jag stack till honom ett par tjugor. ”Behåll växeln!” skrockade jag generöst. Jag bläddrade litet i tidningen medan Kalle blev alltmer nervös. ”Har det vart något annars då?” frågade jag efter en liten stund. ”Du är död!” väste Kalle och såg sig om över axeln. ”Och jag pratar inte med döingar!” fortsatte han med ett lätt högdraget tonfall. ”Vad menar du?!” utbrast jag och lät uppriktigt orolig. ”Du har ett pris på ditt huvud”, pep Kalle med sin raspiga röst. Den var inte helt olik en gammal stenkaka med Louis Armstrong. ”Det kommer att gå för dig som det gjorde för Filosofen.” Kalle flackade med ögonen: ”Åt helvete!” ”Men Filosofen brann ju redan innan han kom dit!” skojade jag. Sedan rullade jag ihop tidningen och stack den i skägget på Kalle. Jag hade skojat färdigt för den här gången. ”Och hur fan vet du att det var Filosofen som blev grillad i förrgår?” undrade jag och gav honom min svartaste blick. Kalle hoppade någon meter in i själva hörnet på fasaden. ”För fan Slieve, de slår ihjäl mig om jag säger något!” ”De kommer att slå ihjäl dig ändå”, förklarade jag. ”De har ju redan knackat Turtomten och Fyrbåken och Filosofen. Vad får dig att tro att de skulle skona dig? Alla vet att du läcker som ett såll!”

Kalle vred på sig och letade med blicken efter det stora lyftet, det som skulle ta honom ur allt elände, bort från de olyckliga omständigheter han alltid hamnade i. Bort från sig själv, helt enkelt. Som vanligt syntes det inte till någonstans. Ett par snobbiga killar i seglarjackor svängde förbi och gav Kalle fingret. Jag fick lust att sparka dem i arslet, men jag hade inte tid att läxa upp barnungar. Jag viftade med tidningen i ansiktet på Kalle så att han dansade runt på tåspetsarna, trängd som han var mellan mig och fasaden. ”Polisen tror att det var Julbocken som blev grillkol”, pep han till sist. ”Säg något jag inte vet!” väste jag och körde tidningen i bröstet på honom. ”De har visst något ställe nere i hamnen”, suckade Kalle uppgivet. ”En barack bakom Amerikahuset, tror jag. Det är Julbocken som håller i det…” ”Håller i vad?!” undrade jag ilsket. Kalle tittade i marken: ”Tjejer, tror jag…” Jag drog undan tidningen. Jag hade fått reda på tillräckligt, och jag ville inte plåga den stackars saten i onödan. Han hade det svårt nog som det var. Men människor dog på löpande band, och om det var någon som redan var dömd så var det Kalle. Alla visste som sagt att han var en sladdertacka. ”Har du någonstans att ta vägen?” undrade jag innan jag gick därifrån. ”Annars kan vi kanske hjälpas åt att fixa en lya på Skånegatan.” Kalle tittade förskräckt på mig: ”Men jag har ju sagt allt jag vet!” ”Just därför”, suckade jag. ”Polisen lär åtminstone inte klubba ihjäl dig med en stekpanna eller spetsa dig på staketet till Trädgårdsföreningen.” Kalle blev kritvit i ansiktet. ”Tänk på saken”, sade jag och gick därifrån. Jag ville bara hans bästa. Det lät hårt, men så hade vi också med hårda gubbar att göra.

Jag träffade Doktorn på vägen hem. Han hade gjort en tavla, sade han, och nu ville han ställa den till rätta. ”Var då någonstans?” undrade jag. ”Tja, det får väl bli på ett galleri”, bräkte Doktorn på sitt alldeles speciella sätt. ”Jaha”, sade jag. ”Har du något på gång, eller?” ”Nej”, svarade Doktorn. ”Men du vet, gallerister är så nerviga så det går alltid att muta dem med några burkar Valium. Funkar störtskönt på kontinenten!” Jag skrattade åt Doktorns optimism inför sin egen begåvning. En konstnär med självförtroende, det är i sanning en motsägelse. Just det. Men det fattade inte Doktorn. ”Nej du, jag får kila”, sade jag till slut men Doktorn hörde mig inte. Han stod och tittade på en person långt borta vid Billhälls på andra sidan Rosenlundskanalen. ”Är det inte Cecilia Edefalk som står där borta?” bräkte han till sist. ”Nej”, sade jag, ”jag tycker det ser ut som Fingal Olsson.” ”Men han är ju död!” utbrast Doktorn. Och verkligen, efter en stund såg jag den döda schäferhunden som låg där på rygg mitt i gatan, och allting föll på plats. Jag skrattade till och dunkade Doktorn i ryggen: ”Det är ju Annika von Hausswolff!” Doktorn skrattade också, och så gav han mig några piller mot litet av varje. Sedan skildes vi åt. Jag gled förbi bolaget på Kungsgatan för att skaffa mig en flaska Paddy’s att skölja ned pillren med. Sedan gick jag hem och korkade upp flaskan och slängde mig i bingen. Det skulle bli en tuff natt.

Sent på kvällen smög jag mig ned till de luggslitna kvarteren mellan Första Långgatan och vattnet. När jag vek av nedåt älven vid Kommersen fick jag se en märklig syn: ur en skåpbil som svängde in på en bakgård vid Amerikahuset strömmade ett stort antal dvärgar utklädda till tomtenissar. Jag skyndade efter och gömde mig bakom ett par tunnor medan det lustiga sällskapet försvann in i en barack som såg ut som en gammal bilverkstad. Efter några minuter smög jag fram till byggnaden på jakt efter ett fönster eller en glugg där jag kunde följa vad som pågick därinne. Men alla fönster var igensatta med plankor, och dörren på gaveln var låst. I stället klättrade jag upp på ett garage som låg intill för att nå upp till en glugg som jag hade lagt märke till strax under taket på baracken. Jag krängde mig uppför stuprännan med hjälp av några lårar och gamla oljefat som stod utmed väggen, och efter en liten stund ålade jag fram över den försåtliga tjärpappen som täckte garagetaket. Jag satte mig på huk vid gluggen och kikade in i den slitna lokalen. Den såg ut som gamla bilverkstäder brukar göra: färgflagorna hängde i stora sjok från väggarna, taket var fullt av fuktfläckar som gjorde det mer vått än torrt, utmed väggarna stod rostiga stänkskydd, dörrar och motorhuvar till olika bilmodeller, och jämte de obligatoriska gasoltuberna låg en gammal hora och väntade förgäves på att bli inrullad under en bil. Men den konventionella inredningen i den yttre halvan av lokalen kontrasterades effektivt av en helt annan stil längre in. Där var dvärgarna, i röda och vita dräkter med bjällror i grenen. Och där var ett tiotal unga flickor klädda som änglar, Lucior, nunnor och jungfrur Marior. Och där var en jättelik säng i mitten med himmelstak och sidenlakan och palmträd och röda tapeter och piskor och läder och latex, kondomer och glidmedel, dildos, massagestavar, tyll och en vit schäferhund. Scenen lystes upp av ett par rejäla ljuskäglor som hängde på stora ställningar. En bit ifrån sängen stod fotografen och hängde över kameran, likgiltigt tuggande på en cigarettfimp som inte längre brann. Jag undrade vad de skulle ha hunden till.

”Tystnad!” skrek någon plötsligt, och in kom en man som jag kände väl igen, men som tydligen inte tänkte delta i showen den här gången eftersom han till skillnad från tidigare var fullt påklädd. Mannen med den vickande rumpan ville emellertid inte se ut hur som helst, utan hade valt att delta i maskeraden som Erich von Stroheim, komplett med spö, ridstövlar och monokel. Han gick fram och bytte några ord med fotografen och begynte sedan att instruera flickorna. ”Du och du!” gastade han, och tvingade upp en ängel och en Maria i den stora sängen. Jag kände igen ängeln. Det var flickan som hade lett mot mig ute på Johnny Bråttoms skitcamping i Landvetter. De två flickorna rörde litet tafatt vid varandra. Maria började gråta. Erich von Stroheim härsknade till och slog ridspöt i bordet bredvid regissörsstolen: ”Se så, inget trams! Tro mig, det finns värre saker än det här.” Rösten avslöjade att han visste vad han talade om. En kvinna som stod i skugga tolkade hotet till ryska. Ingen tvekan om saken, det där var Sarah Mellow! Hon kryddade hotet med ytterligare instruktioner, och den stackars Maria började efter stund att fumla med fingrarna över ängelns bröst. När de skulle till att kyssas bröt hon emellertid ihop igen, och Erich von Stroheim flög rasande upp ur stolen, slet tag i Maria och slog henne över stjärten och ryggen med ridspöet. Fotografen rusade fram med kameran i högsta hugg och saliven rinnande utmed den gamla fimpen i mungipan. Fiktion i all ära, men det finns inget som slår verkligheten! Det var fart i ängeln som hade lett mot mig den där dagen i Johnnys järnvägsvagn, för rätt vad det var gav hon von Stroheim en örfil så att monokeln flög all världens väg. Det var väl dock inte det mest övertänkta draget att göra just då, och det försatte mig i bryderier. Om jag inte genast handlade kanske den stackars flickan inte skulle överleva den första tagningen. Jag tog fram pluntan ur innerfickan, skruvade bort korken och ersatte den med ordentligt med hushållspapper som jag hade i fickan för att hålla näsan torr. Mästerregissören med den vickande rumpan närmade sig ängeln med både piskan och näven i högsta hugg. Ögonen brann som om han verkligen var djävulen själv, och det var tydligt att detta var den stund i livet som han aktade högst. Den lilla ängeln darrade av fasa, Maria kurade bland kuddarna. Jag satte eld på tidningspapperet, krossade rutan och kastade in flaskan. Och Paddy var minsann en god kamrat, elden tog sig riktigt bra och för ett ögonblick fruktade jag att den skulle söka sig bort till gasoltuberna och ta livet av oss alla. Men den fastnade för ett lager glasfiberväv intill väggen och rörde sig bara sakta ut i lokalen. Det räckte emellertid för att von Stroheim med den vickande rumpan skulle få annat att tänka på, liksom dvärgarna som rusade mot dörren med en väldig fart och gjorde munter musik med kulorna i grenen. Sarah Mellow försökte få kontroll över den gråtande Maria och de andra flickorna som skrek hysteriskt, alltmedan kameramannen glatt filmade alltsammans, väl medveten om att det skulle bli fler tagningar. Hunden skällde förskräckt och nafsade von Stroheim i benet när han trampade honom på svansen. Själv drog jag mig raskt tillbaka över taket, klättrade ned på gården och försvann i mörkret i riktning mot Masthuggstorget. ”Donard!” hörde jag djävulen skrika i bakgrunden, och sedan ett väldigt larm när hela församlingen tog sig ut på gården innan taket rasade in. Jag hade nog förstört material för åtskilliga tusen, myste jag. Och räddat ännu en natt åt de stackars flickorna. Men det skulle knappast passera utan åtgärd från Vickande Rumpans sida. Snart skulle vi ses igen, och då var det kanske jag som skulle bli överraskad.

Engagerad till döds

”FLERA DÖDA I GÄNGKRIG!” skrek Burggrevens löpsedlar ut morgonen efter grillfesten i Gathenhielmska parken. Och vilket gäng sedan: en hemlös alkoholist som bodde under en klippa i Skansberget (tämligen oförarglig), en oförbätterlig haschpundare som visserligen pratade bredvid mun, men som å andra sidan inte visste särskilt mycket om något (fullständigt oförarglig), och en halvtaskig akademiker vars största brott torde vara att han ständigt missuppfattade Kants kategoriska imperativ (nog så farligt, i och för sig). Min enda slutsats var fortfarande att dessa herrar inte utgjorde någon fara för några andra än sig själva. Ändå hade någon gjort sig omaket att ta livet av dem på det mest brutala vis. Jag läste vidare i blaskan. ”Ett gängkrig rasar i Göteborgs undre värld”, började den självsäkre litteratören. (Jag tycker inte att man skall kalla författare av fiktion för journalister.) ”Flera personer har den senaste tiden mördats i de kriminella ligornas kamp om makten i staden. Anonyma källor hävdar att det rör sig om organiserade syndikat från Östeuropa och Sydostasien som försöker slå sig in i Göteborg. De har tagit infödda kriminella på sängen med sin extrema brutalitet där mord, tortyr och våldtäkter används som självklara medel för att lägga under sig nya ’marknader’. Dessa nya ligor är främst inriktade på trafficking och smuggling av narkotika. Även alkohol och cigaretter ingår i deras verksamhet. Polisen står maktlös inför det nya hotet. ’Vi har inte de resurser som krävs för att möta den här typen av halvmilitär verksamhet’, säger kriminalkommissarie Johan Björk vid polisens våldsrotel. Och vi som medborgare måste alltså än en gång ställa oss frågan: har vi verkligen det skydd vi behöver och förtjänar?” Jag slutade läsa när litteratören började blanda ihop tidningens redaktionella och opinionsbildande funktioner. Innehållet var i allt väsentligt skräp eftersom de mördade inte på långt när var kriminella i den meningen som åsyftades. Icke desto mindre hade artikeln vissa poänger. Det måste onekligen finnas ett samband mellan morden på Turtomten, Fyrbåken och Filosofen, om inte annat – ja, kanske främst – av det skälet att det var så osannolikt att någon skulle vilja ta livet av dem överhuvudtaget. De måste alla tre således ha utgjort en fara för någon, och den faran måste rimligtvis ha legat i att de visste för mycket.

Jag lade blaskan åt sidan och började lägga pussel med det lilla jag visste. Där fanns Sarah Mellow, den engelska kulturstrategen som hade lagt knark i min whisky på Mornington Hotel och sedan lämnat mig utslagen på soffan bredvid stekpannan som hade tagit livet av Fyrbåken. Några dagar senare sprang jag på henne utanför Kulturförvaltningen där hon lämnade mig en kasse med en självförgörande halmbock. Och så var det djävulen – den märklige mannen i plommonstop och svarta strumpor (och inget mer!) med mustasch som morrhåren på en katt, naglar som rovdjursklor och en ständigt vickande rumpa. Han hade givit mig en bibel som ådrog mig himlens vrede när jag slog upp den på toppen av berget i Slottsskogen. Ett par dagar senare hade han promenerat in på akuten på Sahlgrenska och erkänt mordet på Fyrbåken och därmed också rentvått mig. Nu var han på fri fot igen efter att ha brutit nacken på nattvakten på häktet och skrivit ut sig i receptionen klädd som vilken advokat som helst. Där fanns också den lille mannen med den pipiga rösten, han som hade sagt åt figuren i plommonstop och svarta strumpor att ge mig bibeln. Några dagar senare stod han på Ogallala Hoppsans balkong i Masthugget med en papegoja på axeln och skrek ut ord som nästan fick Tingstadhästen att tappa flygförmågan. Båda dessa herrar hade jag träffat första gången i Fyrbåkens lägenhet. Så vad hade då hänt med Linda, Fyrbåkens hetlevrade flickvän, hon som hade slängt ut stekpannan (mordvapnet), telefonen, termosen (utan lock), de svarta strumporna (som djävulen bar) och bibeln (den som han sedan gav mig) den där dagen då vi hittade Turtomten död i sovsäcken? Med sju pålar i varje fönster i vardagsrummet som brann så att lågorna slickade taket var hon knappast oskyldig. Och så fanns ju förstås Johnny Bråttom, mannen som visste allt om hur man blåste andra och kom undan med det. Men honom betraktade jag som en gren på ett helt annat träd, även om rötterna kanske var lika ruttna och bittra. Åtminstone gjorde jag det tills jag kom att tänka på den vidlyftiga artikeln i Burggrevens blaska som låg bredvid mig. Där stod något om trafficking, och de där förskrämda utländska flickorna på Johnny Bråttoms camping var definitivt inte i staden för Läkarmässan eller ett besök på Rondo. Var trafficking möjligen det som låg bakom den senaste tidens fruktansvärda händelser? Och vad hade det i så fall med Leviathan att göra? Tingstadhästen kunde flyga igen. Han sade att det berodde på goda nyheter som hade blåst in med vinden från söder. Så vad hände i söder som skapade sådana uppvindar?

Jag sökte ett samband, så jag började i den ända som jag omedelbart hade tillgång till: internet. Jag tänkte att en akademiker som filosofen förmodligen hade en blogg eller två ute för egen del, och säkert också en massa artiklar i andra sammanhang. Och mycket riktigt, efter bara en kort tids surfande begynte en helt ny bild av filosofen att växa fram inför mina ögon. Det visade sig att han sedan en lång tid tillbaka hade tillhört förgrundsgestalterna i en för mig okänd organisation som bekämpade människohandel. I otaliga bloggar och artiklar och på organisationens egen hemsida vräkte han galla över fega och aningslösa politiker, oengagerade mansgrisar till poliser, flata tidningsmän, bekymrade akademiker, livrädda konstnärer och moralistiska socialsekreterare som mest påminde om sekulariserade kyrktanter. Filosofen målade upp en bild av ett samhälle som varken ville eller vågade se de missförhållanden som med allt större kraft och oförvägenhet åt sig in i dess hjärta. Han kallade denna ovilja för ”det självtillräcklighetens monster som skapas när människor tror sig ha något att försvara”. Filosofen växte hela tiden i mina ögon, och riktigt lyrisk blev jag när jag kom till följande analys: ”Den förre franske socialistledaren Michel Rocard sade vid något tillfälle att arbetarklassen idag står inför möjligheten att förverkliga hundrafemtioåriga drömmar. Kampen för politiska, fackliga och materiella rättigheter är sedan länge avslutad. Nu kan vi i stället ägna oss att fylla det socialistiska projektet med innehåll: maskinerna ger människor tid att läsa och studera, att ta del av konst, filosofi och vetenskap, att vederkvicka sina hjärtan, kroppar och själar till ingen annan nytta än den egna förkovran, den egna självförståelsen. Men icke! I stället har vi med vidöppna ögon kastat oss in i den nyliberala vargens gap där kampen om de resurser som faktiskt finns i överflöd är långt mycket värre än någonsin den kamp som fördes i jordbrukssamhället om dess inte sällan obefintliga tillgångar. Och filosoferna sätts att förklara den enda vägens politik, och konstnärerna görs till illusionister som skall slå blå dunster i ögonen på arbetarna så att de tror att slavandet vid maskin eller på kontoret fyller ett högre syfte och inte bara någon annans plånbok. Och arbetaren har det visserligen bättre än någonsin, men frågan är om relationen mellan honom eller henne och den som stoppar de stora pengarna i plånboken egentligen är nämnvärt annorlunda än vad relationen mellan godsherren och den livegne bonden var på sin tid. Den som säger upp sig i protest belönas med karens, och den som får sparken för att han säger sanningen blir snart sittande med pekpinnen i ögat på kyrktantens kontor.”

”Hur skall då den fria människan en gång för alla kuvas?” fortsatte filosofen i en annan artikel. ”Jo, genom de två lögnaktiga honnörsord som genomsyrar det moderna samhället: valfrihet och tolerans. Dag ut och dag in, år efter år, ber man mig göra tusentals val i frågor som jag varken begriper mig på eller är det minsta intresserad av. Det kan gälla pensionsförsäkringar, telefonabonnemang, elleverantör, ekologisk mjölk, biltullar eller tv-kanaler. Tanken är att jag genom att själv få avgöra dessa frågor skall öka min individuella frihet. Det låter vackert, men resultatet blir ett helt annat än det som förespeglas mig: genom att tvinga mig att sätta mig in i alla dessa tusentals spörsmål som jag varken kan eller vill behärska, förhindras jag att ta ställning till verkligt intressanta frågor av politisk, social, ideologisk, religiös eller konstnärlig natur. Det vill säga ämnen som, om jag hade tid att sätta mig in i dem, skulle kunna revolutionera min världsbild och få mig att ifrågasätta den rådande ordningen. Också den förmenta toleransen utnyttjas i detta syfte, men i det här fallet oftare från vänster, eller rättare sagt från den vänster som har låtit sig drivas in i reaktionens kreatursfållor och mest sysslar med att längta efter ett förflutet som aldrig har funnits i stället för att tänka utmanande tankar om framtiden som visst har med Marx men mycket litet med Lars Ohly, Gudrun Schyman eller Tiina Rosenberg att göra. Jag uppmuntras till varje pris att tala illa om George Bush (och tro mig, det är inte särskilt svårt!), den djävul som påstås styra världen och som bara kan göra en sak: fel! Att angripa människor i min närhet som förfäktar småsinta, styvnackade dumheter, det skall jag däremot avhålla mig ifrån. De är nämligen offer, och offer skall man inte jaga. Men en människa är bara ett offer så länge någon annan påstår att hon är det. Genom att måla ut människor som offer fråntar man dem ansvaret för sin situation, och det passar förvisso alltför många alldeles för bra. Det är betydligt lättare att sluta ögonen och tycka synd om sig själv, än att sätta tändstickor under ögonlocken och tvinga sig att se allt elände och engagera sig i det. Att tänka över det, skall jag säga, för världen saknar verkligen inte tanklöst engagemang. Se där, en annan sak som spelar liberalerna i händerna!”

Jag kände mig illa till mods när jag tänkte på alla gånger som jag hade varit dryg och elak mot filosofen. Han hade uppenbarligen varit en formidabel skådespelare. Aldrig någonsin hade jag kunnat misstänka honom för något djupare engagemang än att snarast ta sig under närmaste kjoltyg. Så småningom blev jag riktigt förbannad. Jag kände mig lurad på en person att samtala med, att debattera och att träta med. Varför hade han inte velat avslöja sig ens för någon som jag, en person som han borde ha förstått hade föga med hyckleriet att göra? Eller var det kanske inte så? Hemska tanke! ”Och med händerna bakbundna av tusentals val”, fortsatte jag att läsa, ”och munnen förseglad av missriktad hänsyn till hänsynslösa dumskallar, flyr vi till våra bilar, stereoapparater, datorer, bostadsrätter, semesterresor, rollspel och kastspön och inbillar oss att detta utgör något som är värt att försvara. Och alltmedan den store uppköraren skinnar oss tills bara benen återstår, ropar vi allt högre på Leviathan. Utan att begripa att det är precis vad den store uppköraren vill. Han lever gott på status quo, liksom Leviathan smörjer kråset med eld och människokött!” Underbara ord, fantastiska tankar! Men det räckte knappast för att någon skulle bry sig om att ta livet av honom. Och var passade i så fall Turtomten och Fyrbåken in i det hela? Jag läste vidare, och till sist hittade jag en artikel om människohandel i vår närhet som slutade med orden: ”Den nazistiska utrotningspolitiken möjliggjordes i stor utsträckning av järnvägarna. Man skulle således kunna tro att järnvägstjänstemän var synnerligen försiktiga med vad de lånade ut sina resurser till. Men icke! I skogarna utanför Göteborg har SJ bidragit med inte mindre än fyra järnvägsvagnar till en ’bostadsförläggning’ som i själva verket är ett förintelseläger, åtminstone för de unga flickor från Östeuropa som hålls inlåsta där i väntan på de män som har köpt dem för att stinna sina plånböcker eller tillfredsställa sina sjuka lustar.” Bingo! utbrast jag för mig själv och slog ut med handen så att glaset bredvid gick i golvet. Där fanns mitt samband: filosofen hade satt blåslampan på Johnny Bråttoms skitcamping i Landvetter. Då var det alltså rent av värre än jag hade trott. Tre mord begår man inte utan vidare. Jag tänkte att nu har det blivit större än jag klarar av på egen hand. Det hade blivit dags att ringa Björk.

Vitt och svart i gryningen

Det var kallt när jag steg ur taxin på Bangatan den morgonen, nästan lika kallt som när jag hade vandrat hem kvällen innan efter mitt midnattsmöte med Sjömanshustrun en liten bit därifrån. De spröda solstrålarna slogs sönder när de konfronterades med iskristallerna på fönster, lyktstolpar och väntkurer och kastades ut igen i form av tusentals färggranna strålar som understundom träffade ögat och bländade mig. Snön låg som ett fint pulver över gräs, grus, stenar, träd och buskar i Gathenhielmska parken, och den som nyligen hade anlänt till planeten jorden och hamnat just på denna plats kunde mycket väl förledas att tro att detta var sakernas normala tillstånd, att världen var precis så vit och ren och oskuldsfull som det orörda snötäcket gav sken av. Men under snön gömde sig hundbajs, cigarettfimpar, urdruckna vinflaskor och ölburkar, glasspinnar, begagnade blöjor, sprutor, smörpaket, dagstidningar, snabbmatskartonger, trosor, tändstickor, snusdosor och förbrukade kondomer. Och litet längre in i parken öppnade sig en svart, utbränd cirkel som ett gapande sår i den vita, aningslösa omgivningen. En av polismännen från veckan innan försökte hindra mig att ta mig förbi avspärrningen, men Björk såg mig och ropade till honom att det var okej. Tacka fan för det, det var han själv som hade ringt mig! Björk stod intill det svarta hålet i paradiset och vinkade åt mig att komma dit. Några meter in i parken såg jag konturerna av ett avlångt, ännu svartare föremål i mitten av cirkeln. Jag gick närmare och föremålet växte och fick ben och armar, händer och fötter, och när jag till sist nådde utkanten av cirkeln insåg jag vad det var: det förkolnade skelettet av det som en gång hade varit Julbocken, stirrande på mig med svartnade ögonhålor, krossat näsben och frakturer i skallen som täcktes av svart kött som hade bränts in i benet. Underkäken hade fallit ned, och Julbocken låg där med gapande mun och flinade med sina ännu vita tänder. De thailändska lagningarna av guld och amalgam hade smält i den fruktansvärda hettan och runnit ut i munnen och gav nu ett lätt komiskt intryck där de hade stelnat på de mest underliga ställen. Det var nu också den enda gnutta humor som situationen kunde erbjuda; Julbocken gjorde i övrigt en både tragisk och motbjudande syn.

”Rättsläkaren säger att han var död innan de satte eld på honom”, sade Björk och lät oberörd. Han pekade med en lång pinne på frakturerna i den utbrända skallen. ”En spark eller ett slag krossade benet här vid örat”, fortsatte han. ”Ett annat spräckte skallen från pannan ända till bakhuvudet. Det var förmodligen det som dödade honom.” ”Stackars jävel”, muttrade jag. ”Jag kan väl inte påstå att jag gillade honom. Det känner jag ingen som gjorde. Men det där förtjänade han absolut inte!” Jag undvek att nämna det faktum att Ogallala Hoppsan faktiskt tyckte om Julbocken, även om hon knappt erkände det för sig själv. ”Men varför ringer du mig?” fortsatte jag och vände mig mot Björk. ”Jag vet inget om varför han är död. Är ni förresten säkra på att det är Julbocken?” Jag gjorde en svepande gest med armen över de vämjeliga resterna. ”Vem som helst kan ju se ut så där efter att ha lekt för nära elden.” ”Vi fick ett anonymt tips från någon som kallade sig Hämnaren”, svarade Björk. ”Han påstod att det var han som hade slagit ihjäl honom och tänt på eftersom Julbocken knullade runt med hans fru. Dessutom hittade vi den här under buskarna där borta.” Björk räckte mig en förbjuden plånbok i fridlyst alligatorläder. Jag öppnade den och letade fram Julbockens legitimation. Sven-Arne Fredlund, det var tydligen hans rätta namn. Det lät som vilken parkeringsvakt, metallarbetare eller bibliotekarie som helst, inte som en sol-och-vårare och förförare av barnungar från Sydostasiens soldränkta köttmarknader. Bakom varje svin döljer sig alltid en till synes oförarglig kulting. Jag stoppade tillbaka legitimationen i plånboken och gav den till Björk. ”Om det där verkligen är Julbocken så hänger mordet ihop med dem på Turtomten och Fyrbåken”, sade jag utan tillstymmelse till darr på läppen. Björk kisade mot mig i den ihåliga vintersolen. ”Hur kan du vara så säker på det?” undrade han misstroget. Jag berättade för honom om hällristningarna i Skansberget – en julbock och en sjuarmad ljusstake. ”Det har du aldrig sagt”, gnällde Björk. ”Jag trodde inte att det betydde något”, svarade jag urskuldande. Jag tyckte inte om att ljuga för min bäste vän. ”Nåväl”, konstaterade Björk som om jobbet var klart och bara skulle paketeras. ”Fyrbåkens mördare har vi ju bakom lås och bom. Finns det ett samband borde vi kunna få reda på det genom honom. Han kan åtminstone inte vara skyldig till det här.” Vi vände oss bort från de skräckinjagande kvarlevorna och började gå mot entrén. ”Ni kan plocka ihop honom och köra honom till Rättsmedicinska!” ropade Björk till några kollegor i uniform som grimaserade inför den motbjudande uppgiften. Jag förstod dem; det luktade bränt kött även på avstånd. Plötsligt ringde Björks telefon. Han svarade, och de var sedan med stort intresse som jag följde skiftningarna i hans ansikte under samtalets gång. När han hade avslutat var han nästan lika vit som de snötäckta omgivningarna. ”Fyrbåkens mördare rymde i natt”, sade han till sist. ”Det var som fan!” utbrast jag. ”Hur gick det till?” ”Han mördade nattvakten och skrev ut sig i receptionen”, svarade Björk frånvarande. ”Namnet stod redan i boken! Hur fan gick det till?” ”Du sade att han var naken när han togs in”, påpekade jag. ”Han lämnade väl knappast i den utstyrseln?” ”Nej, han såg visst ut som en advokat…” svarade Björk. ”Jag måste ned dit nu, vi får talas vid senare” fortsatte han. ”Och ja, nu håller jag med dig: det borde finnas ett samband mellan morden.” Han spände ögonen i mig: ”Och jag tror att du vet mycket mer om den saken än du säger! Så fort jag är färdig på stationen skall vi ha ett samtal.” Björk vände på klacken och skyndade bort till en radiobil som stod och väntade med motorn igång. Jag tänkte att jag inget hellre ville än att tala med honom. Frågan var bara om han skulle klara av att lyssna. Förutsättningslöst.

Björk hade glömt bort att säga varför han släpade upp mig till Gathenhielmska parken när han hade varit övertygad om att det rörde sig om ett vanligt, om än synnerligen brutalt, passionsmord. Jag grubblade över saken medan jag promenerade hem i kylan nedför Stigbergsliden och Första Långgatan. Det spelade i och för sig ingen roll eftersom den välstekta kroppen i parken ändå inte tillhörde Julbocken. Det var helt enkelt för snyggt, för tillrättalagt. Varför överhuvudtaget ringa och göra väsen av ett mord som snart skulle uppdagas ändå? Och varför låta plånbok och legitimation ligga halvt inslängda under en buske, nästan mitt på gångstigen, lika svåra att hitta som en strippa i ett nunnekloster? Någon hade gjort sig stort besvär med att försöka övertyga polisen om att den döde verkligen var Julbocken, tänkte jag. Och jag kunde bara föreställa mig en person som hade intresse av något sådant: Julbocken själv. Ogallala hade berättat att hon inte hade hört av honom på över en vecka, och detta var förmodligen vad Julbockens andra vänner och bekanta på barerna runt om i staden skulle säga när polisen frågade. Och därmed var saken klar: en bedragen äkta man hade kidnappat Julbocken och hållit honom inlåst ett tag innan han slog ihjäl och satte eld på honom. Exit Julbocken, enter – vem då, och varför? Framme vid Järntorget slank jag in på Cigarren och tog en kopp kaffe. Jag samtalade en stund med ägaren som berättade att han just hade dragit igång en förening för rökare och pokerspelare i Folkets Hus, av alla ställen. Han erbjöd mig ett medlemskap på stående fot. Jag tackade nej med motiveringen att jag inte litade på mig själv i kombination med hasardspel, men framhöll att jag gärna tittade in på en flaska Paddy’s och ett paket Lucky Strike någon gång. Tobak, sprit och pokerspel i Folkets Hus? Välfärdsstat betydde verkligen något annat nu för tiden än när jag flyttade hit! Jag drack ur kaffet och tackade för mig. Sedan gick jag tillbaks till brottsplatsen. Polisen höll just på att avsluta när jag kom fram. Jag satte mig och tog ännu en kopp på Bengans i väntan på att de skulle ge sig av. Tjugo minuter senare var den sista uniformen borta. Jag väntade i ytterligare fem minuter innan jag kilade över till parken. Det var lite varmare nu, och på ställen där solen gassade hade snön så sakta börjat smälta undan. I gott och väl en timme letade jag runt i parken utan att hitta något annat än skräp och hundskit, men så till sist, i utkanten av det utbrända område där någon (inte Julbocken, i alla fall!) hade reducerats till grillkol och aska, fann jag några cigarettfimpar som tilldrog sig mitt intresse. De hade förvisso också brunnit, men på åtminstone en av dem gick det fortfarande att läsa tillräckligt av texten för att jag skulle begripa att det rörde sig om en Gauloise. Fimparna låg märkligt samlade, som om de hade fallit ur en ficka eller påse, allihop på samma gång. Och strax intill fann jag snart det avgörande beviset: ett spänne till en basker med ordentlig svettrem. Nu visste jag vem den förkolnade saten var som hade stirrat mig i ögonen på morgonen: det var filosofen. ”Nu börjar jag bli riktigt förbannad!” svor jag för mig själv och satte mig ned på en parkbänk. En gammal dam gick förbi och tittade misstänksamt på mig. Jag hade redan ont om vänner; nu höll jag dessutom på att förlora mina ovänner.

En ärgad hustrus lidanden

I över sjuttio år har hon stått där och väntat på sin sockel, den trogna, längtansfulla, oroliga Sjömanshustrun. Högst upp på kampanilen vid Sjöfartsmuseet nedanför Stigbergstorget håller hon vakt över havet, följer de sjöfarandes kamp mot väldiga vågor, minor och havsvidunder, och ber för sina söner och män med en ängslande moders och hustrus villkorslösa kärlek. Hon känner havets många ansikten, dess böjelser och later, dess ständiga ombytlighet, lättretlighet och skoningslösa makt att när som helst förvandla en skimrande spegel till ett kokande helvete. Hon känner varje gravplats, hon vet var varje sjöman vilar som utgjutit sitt liv i den mångtusenåriga kampen mellan människan och de väldiga, våta vidder som kan förena älskade men också skilja dem åt för alltid. Blott marken under henne vet hur många tårar hon har gråtit under dessa år, inte bara över dem som förolyckats i hennes närhet, utan också över dem som överraskats av cykloner i Kinesiska sjön, mördats av sjörövare i Andanamhavet, slitits sönder av rovgiriga vågor utanför Kap Horn, skjutits i sank av slagskepp i Korallhavet, eller torpederats av u-båtar utanför Irlands västkust. En suck för varje namn, en tår för varje ansikte, omsorgsfullt ingraverade i det väldiga stenfundamentet som reser sig utefter Oscarsleden. Det sägs att man i trapphuset som leder upp till kampanilen från Gamla Varvsgatan under stormnätter kan höra hur den vinande vinden avlägger rapport till henne om nya illdåd, nya offer, och hur hon, när vinden har dragit sig tillbaka, suckar, gnyr, begråter dessa nya döda med knappt hörbara viskningar som smyger runt kolonnerna, nedför trapporna, och smiter ut på leden och försvinner med vår samlade glömska. Det är ett ruskigt skådespel, men så är det också ett ruskigt faktum att vi med sådan lätthet gräver ned och glömmer bort dem som har givit sina liv för att vi andra skall få leva. ”Vad skönt!”, utbrister vi och drar en suck av lättnad. ”Det var inte vi den här gången heller.”

I midnattstimmen gick jag uppför hennes trappor, för jag ville veta om hon såg vad jag såg, om hon visste vad jag började förstå, om hon kunde höra larmet i väster som jag hörde, om hon kunde känna elden som sprutade ur Leviathans mun och som om bara en dryg vecka skulle sluka oss alla. Vinden rev i skinnet på mig och etsade med iskristaller in namnen på ännu en skara offerlamm, män, kvinnor, barn, som lagts till handlingarna, som om varje människas liv var ett papper som kunde arkiveras och glömmas bort när helst det hade spelat ut sin roll. Visst hade det nu blivit dags att öppna arkiven, tänkte jag. Att låta solljus och frisk luft undantränga mörkret och den unkenhet som omgav dem som inte fick rum i vår historia. Det var som om den stackars Sjömanshustrun kunde läsa mina tankar, för rätt vad det var fann jag mig omgiven av hennes viskningar. Tretusenfemtiotvå i Indonesien, snyftade hon. Och ett hundratal till i Nepal, tusen i Filippinerna, trettonhundratjugo i Malawi, en handfull minst i Guyana, bortåt tjugosju i Eritrea – uppgifterna var osäkra, det hade börjat mojna – men säkert hundratrettiofyra i Amerika, och några tiotal till i det Europa som öppnade sig bortom horisonten. ”Och hur många i Göteborg?” undrade jag så att stensalen ekade. Det gick en rysning genom fundamentet, de mäktiga stenarna skakade till och kampanilen vred på sig i ett förtvinat ögonblick, som om den värjde sig för ett obehag som låg allt för nära. ”Det kan jag inte se, det vill jag inte veta…” bräkte vinden, om och om igen, tills jag drog mig tillbaka ut i parken framför museet med dess flaggstänger, statyer och kanoner. Jag tänkte att Sjömanshustrun inte var helt olik andra mödrar och makar som drar sig för att veta sanningen om deras söner och män. Hon ville inte se, sade hon, hon ville inte veta. Och därmed gav hon mig bekräftelse på att hon såg och att hon visste. Men skräcken var för stor för att den sanningen skulle välta kampanilen över ända och göra henne själv till mat för hatets och indignationens hungriga smältugnar.

Om stadens ömmande moder hade orkat med att bry sig om vad som försiggick nedanför fötterna på henne, och om hon hade kunnat vända huvudet och blicken hundraåttiograder österut, då hade hon kunnat se hur en distingerad herre i övre medelåldern lämnade polishuset på Skånegatan i den sena kvällstimmen iförd paletå och Borsalinohatt och med en alldaglig uppsyn som inte skilde honom nämnvärt från andra advokater som kom och gick på olika klientbesök. Således tog vakterna ingen särskild notis om honom när han skrev ut sig i receptionen. Och varför skulle de det? Hans namn stod redan i boken. Det hade varit konstigare om han hade valt att stanna kvar i byggnaden; de flesta som befinner sig längst upp i våningen under taket vill inget hellre än att lämna den. Alltså gick han ut genom dörren i sin hatt och rock, med sin välansade och vaxade mustasch som påminde om morrhåren på en katt, med sina naglar som liknade rovdjursklor, med sin rumpa som alltjämt vickade fram och tillbaka under rockskörten, och sin spatserkäpp som han understundom svängde med i luften. Det enda han lämnade kvar var nattvakten, som hängde i ett rep från en bjälke i taket, blå i ansiktet, med bruten nacke. Och mödraskapet på sin sockel hade kunnat följa honom som han stannade en taxi utanför Ullevi och bad chauffören köra honom till en sliten bakgård till barackerna som låg insprängda mellan Oscarsleden och Andréegatan, blott ett utdraget stenkast från hennes egen kampanil. Där låg en man utmattad, sönderslagen, hungrig, törstig, halvt förfrusen, på betonggolvet i ett hörn av en nedsliten industrilokal. Han grät och gnydde och gjorde märkliga läten bakom tygstycket som bundits över munnen på honom, men gråt och kvidanden gav ingen annan utdelning än möjligen ännu en spark i huvudet, ryggen eller magen från någon uttråkad fångvaktare som inte längre stod ut med hans klagan. Och mannen vred på sig, rullade runt ett varv och domnade i bästa fall bort för några alltför korta ögonblick. Mannen i hatt och rock steg av vid Masthuggstorget och vickade med rumpan ned till bakgården ett par hundra meter därifrån. Han sköt upp dörren med spatserkäppen, mannen på golvet vaknade och vände sig om och gav till ett skrik som, trots att det dämpades av tygstycket i munnen, fick kampanilen att vrida sig i kramper.

Och ändå ville Sjömanshustrun inte se. Hon slöt de koppartunga ögonlocken när ett slag med käppen krossade den stackars mannens ena öra. Och hon stoppade bomull i sina egna för att slippa höra hans kvidanden när djävulens hantlangare brände sönder hans bröstvårtor med cigaretter och skar upp hans könsorgan med rakblad. Och hon beseglade sitt hjärta med ett lås av järn så att hon inte skulle känna smärtan i det slag som till sist befriade den stackars mannen från hans lidanden. Marken under henne skälvde av de illdåd som begicks helt nära, men Sjömanshustrun ville inte se, hon ville inte veta. Hon ville inte se hur några mörka skuggor bar ut kroppen på gården och stoppade in den i bakluckan på en bil. Hon ville inte veta hur dessa människor överlevde genom att förneka allt det som gör människan mänsklig; hon ville inte veta att det alls är möjligt. Och likväl både såg och hörde och visste hon, och trots att hon kämpade emot rann stora tårar snart nedför de ärgade kinderna och blev hängande i allt längre droppar som till slut brast och föll till marken och gjorde märkligt stora gropar i stenfundamentet. Vinden viskade till henne namnen på de nya offer som just hade förts till listan över de gamla. Ytterligare några betydelselösa papper som skulle gömmas undan i arkiven, liksom alla de miljoner papper som en gång hade vittrat bort i tyska, sovjetiska, franska, brittiska, belgiska, japanska, kinesiska, amerikanska och så många andra arkiv. Några av dem har redan öppnats, och de som förblir låsta än idag skall en gång också öppnas när avståndet har blivit långt nog och glömskan gör att vi kan hänskjuta vår skuld till äldre tider. Vi kan både förnimma och ta på oss skuld och ansvar för sådant som ingen kan skylla oss som individer för. Det är vi bra på. Men det som sker idag, omkring oss, nej, om det vill vi helst inget veta. Och därför kommer Leviathan närmare för varje dag, ända till dess Sjömanshustrun däruppe på sin sockel vågar öppna ögonen och se vad hennes män och söner ägnar nätterna åt även här, i vår stad, och inte bara på avlägsna platser där ”de” begår fruktansvärda brott och illdåd som ”vi” andra på behagligt avstånd kan låta oss förfäras över. Tid och rum är faktorer som vi gärna vill tro skiljer oss från andra, rent av skiljer gott från ont. Men kaos är vad som omger oss, allt sker samtidigt, tid och rum är bara omständigheter som vi har uppfunnit för att slippa ta ansvar för vår egen tillvaro. För våra egna handlingar. Det vet också en kopparkvinna som Sjömanshustrun på sin sockel där hon fortsätter att sörja dem som lider nöd på andra håll, men glömmer dem som dör i hennes sköte.

Air Pegasus

Den natten vaknade jag av att det gnäggade på Arsenalsgatan. Jag tittade ut genom fönstret och fick se Tingstadhästen stå på två ben med vingarna i vädret. Han slängde med huvudet och grimaserade när han såg mig. ”Kom ut, kom ut, jag flyger i natt!” ropade han på sitt märkliga mål. Det gick inte att ta miste på entusiasmen. Jag slängde på mig rocken, stoppade pluntan i fickan och skyndade ut till den rastlösa hästen. ”Sitt upp, sitt upp, vi flyger snart!” skrek riddjuret exalterat. Inte utan viss nervositet tog jag tag i manken och svingade mig upp på den vita hästryggen. Väl på plats vidkändes jag emellertid genast ett besynnerligt lugn som jag aldrig har känt varken förr eller senare. En stillhet kom över mig, som om jag visste att jag var trygg så länge jag satt kvar där på pegasens rygg. ”Hur kommer det sig att du plötsligt kan flyga?” undrade jag förvånat. ”Jag trodde att du hade förlorat kraften för länge sedan.” ”En ljummen vind från söder blåste in med goda nyheter och fångade mig när jag slog med vingarna som vanligt!” svarade Tingstadhästen och lät nästan lika överraskad som jag. ”Rätt vad det var befann jag mig i luften och då tyckte jag att det var lika gott att flyga hem till dig.” Han tog sats uppför den lilla grässlänten där mina grannar brukade rasta sina hundar. ”Så du menar att du inte har landat och flugit igen innan du kom hit?” undrade jag oroligt. ”Just det!” svarade Tingstadhästen och kastade sig ut över branten, ned mot Skatteverket. För ett ögonblick trodde jag att vi skulle slå i taket (fast naturligtvis från andra hållet!) men i allra sista stund kom hästen underfund med aerodynamiken, och vi försvann uppåt, bort från jorden. Jag kände fötterna röra vid dräneringsgruset som täckte hela taket. ”Du får förlåta mig”, sade Tingstadhästen, ”men man blir litet ringrostig efter tusen år.” ”Har du inte flugit på tusen år?!” utbrast jag förskräckt. ”Varför sade du inte det från början!” ”Äh”, svarade Tingstadhästen muntert. ”Det sitter i ryggmärgen, jag behöver bara litet träning.”

Vi gled fram över Rosenlundskanalen, Allén och det Bullerbyliknande Haga. Nedanför såg jag hur Nygatan löpte genom den lilla stadsdelen likt en pittoresk ljusslinga kantad med granris, tomtar, bockar och troll. En kvinna föll omkull och slog sig illa sedan hon hade fastnat med klacken mellan kullerstenarna. ”Det där är ett satans påfund!” utbrast Tingstadhästen indignerat. ”Du skall bara veta vad de gör med mina hovar!” Han slog några extra slag med vingarna för att avreagera sig. ”Jag blir nog aldrig klok på människans dumhet”, fortsatte han när han hade lugnat sig något. ”Först lider hon under sand och lera och till sist kullerstenar. Sedan finner hon på den gudabenådade asfalten som revolutionerar all gatubeläggning. Men efter ytterligare en tid får hon plötsligt för sig att den är hemsk och ful, och då börjar hon ersätta asfalten med – kullerstenar!” Han slutade för ett ögonblick att slå med vingarna, vi tappade höjd och jag tappade andan. Sedan utbrast han med uppriktig förvåning: ”Hur kan något djur bete sig så ombytligt, så vankelmodigt, så – idiotiskt?” Han tog oss upp igen alldeles innan hovarna slog i granen framför skolan på torget. ”Sluta med det där!” sade jag irriterat. ”Jag hade tänkt mig att leva några dagar till. Jag har litet att uträtta, som du vet.” ”Oroa dig inte!” gnäggade Tingstadhästen trosvisst. ”Nu vet jag precis hur man göra. Jag har fått tillbaka mitt hästminne!” ”Good for you…” muttrade jag och klamrade mig fast i manen när han gjorde sig beredd att ta oss uppför Skansberget. Ur en lägenhet på Kaponjärgatan strömmade fylleprat och tonerna från en gammal fransk schlager som skandaliserades på åttiotalet av getbräket Mireille Mathieu. Jag höll för öronen och tänkte att hon borde ha hoppat från Eiffeltornet för länge sedan. ”Titta på kronan!” skrek Tingstadhästen genom larmet från festen och den fruktansvärda pekoralen och pekade med mulen mot Skansen Kronan. Jag tittade upp mot den gyllene kronan och såg hur den sken och glittrade och lyste så starkt att man kunde tro att den själv stod i brand. ”Det är Leviathans spegelbild”, förklarade Tingstadhästen ödesmättat. ”Guldet i kronan reflekterar elden som står ur hans mun.” Jag betraktade kronan igen och såg hur skenet flammade upp, flämtade till, nästan dog ut, och flammade upp igen. Gud i himmelen, tänkte jag – det var verkligen Leviathans spegelbild!

Tingstadhästen gjorde en lov utmed nordsidan av Skansberget och tog oss uppför Prinsgatan med sin tindrande julbelysning. Nere vid Järntorget såg jag hur Turtomtens vänner hade lagt sig tillrätta under den stora granen. Jag bestämde mig för att skicka ut dem till Johnny Bråttom. Vem vet, det kanske kunde bli riktigt trevligt därborta i Landvetter med Ogallala Hoppsan på gott humör och Johnny som dansade efter min pipa. Vi flöt fram över taknockarna och passerade Oskar Fredriks tornspira just som klockorna slog fyra. ”Vargtimmen!” gnäggade Tingstadhästen och satte fart uppför Masthuggsberget. Nattvandrare rumlade upp för trappan bakom kyrkan, berusade, nykära, ratade, lämnade, bittra, lyckliga, hungriga, törstiga, röksugna, frusna, påpälsade, påtända, utblottade eller rika som skogstroll; på gott humör eller på dåligt. Alla var de emellertid lika ovetande om den fara som väntade helt nära ute i Älvsborgsfjorden. Strax tornade Masthuggskyrkan upp sig framför oss. Jag slängde ett öga ned mot Ogallalas lägenhet på Skepparegången. En liten rund man med en papegoja på axeln stod på balkongen och vinkade åt oss med en löjligt stor solfjäder. ”Hästar kan inte flyga!” ropade han med hes och pipig röst och log med hela ansiktet. Jag ryckte till och föll nästan av hästen: det var onekligen samma röst som jag hade hört ropa inifrån Fyrbåkens vardagsrum den dagen djävulen var där! ”Hästar kan inte flyga!” ropade maannen igen och skrattade. Han såg ut som den tjocke, elake dvärgen i Mannen med den gyllene pistolen. Nick-Nack, eller vad han nu hette. Ja, ja, namn är för gravstenar, som någon sade i en annan Bondfilm. Plötsligt kände jag hur vi tappade både höjd och fart. Tingstadhästen kämpade med tyngdlagen, vingarna bar inte längre, och husen, gatorna, bilarna, stenarna, människorna därnere på jorden kom allt närmare. ”Hästar kan inte flyga!” skrockade dvärgen. Papegojan upprepade orden med samma pipiga röst som sin husbonde. Jag undrade vem som egentligen hade börjat. Tingstadhästen gnäggade, kämpade desperat, gnäggade, slog med vingarna och slängde fram och tillbaka med huvudet. ”Hästar kan inte flyga!” skrek dvärgen, och papegojan kraxade. Men de hördes knappt längre, och plötsligt bar vingarna litet bättre. Vi var på väg att slå i marken, men Tingstadhästen satte hovarna i asfalten på Kjellmansgatan, och se, ett under stort, vi flög igen! Och rösterna från Skepparegången förlorades i vintermörkret. ”Du skall vara glad att det där inte var kullerstenar!” frustade Tingstadhästen.

Vi slickade taken på Storebackegatan och for rakt mot kyrktornet, gjorde en tvär sväng och kastade oss utför Stigberget. Majorna långt framför oss, ända bort till Sjöbergen, och därefter Nya Varvet, Käringberget, havet. Strax hitom Brännö stod vattnet i lågor, det fräste och kokade, bubblade, kastades tiotals meter upp liksom isländska geisrar. Och bakom den brinnande sjön såg vi honom, den fruktade, världsaltets baneman, allt levandes fiende: Leviathan. Han sträckte på halsen och blåste upp en storm med näsborrarna, slog med svansen så att väldiga vågor sköljde in över öarna, kastade iskalla blickar med ögonen… ”Titta inte!” skrek Tingstadhästen förfärat. Jag vände bort huvudet. ”Du får aldrig titta djävulen i ögonen”, förklarade han när han hade lugnat sig. ”Varför inte det?” undrade jag. ”Då ser du dig själv!” svarade riddjuret. ”Och den som har sett sig själv kan inte leva vidare.” Jag funderade en stund medan Leviathan satte eld på himlen framför oss. ”Men kan jag då döda mig själv och ändå leva?” undrade jag till sist. ”Kan man skära bort en böld eller en fot som har drabbats av kallbrand utan att dö?” undrade Tingstadhästen retoriskt. ”Det måste man ju för att överleva”, instämde jag när jag förstod vad han menade. ”Jag har sett nog, orkar du ta mig hem igen?” fortsatte jag trött och lealös efter nattens påfrestningar. ”Jag klarar nog ytterligare ett par mil”, svarade det trofasta riddjuret, och så vände vi in över staden igen, förbi gulliga granar med skimrande lampor, tomtar som rörde sig sakta, mekaniskt, i bomullsinslagna fönster, stjärnor, adventsstakar, tusentals lyktor på tusentals gravar. Kransar och granris, rimfrostvita höstlöv, vinterhyacinter och, ve för den stackars hästen, i ett fönster en hel skog av blommande azaleor. Till sist gick vi ned för landning på Arsenalsgatan. ”Tack för en omtumlande och lärorik flygtur”, sade jag till det märkliga djuret och strök honom över mulen med handen. ”Kommer du att flyga igen?” ”Om nyheterna från söder fortsätter att vara goda, och djävulen får sig en näsknäpp till jul, ja, då kan väl allt hända till och med för en gammal pegas som jag!” svarade Tingstadhästen, gnäggade farväl och kastade sig ut över Skatteverket igen. Jag såg honom spränga bort över himlen mot Tingstad med molnen och månen framför sig. Precis som Disney på julafton, tänkte jag och halade fram pluntan ur fickan. Med tanke på vad jag just hade sett visste jag inte om mänskligheten kunde räkna med ännu en julafton. En fyllerist drog förbi och skrek något åt mig. Han visste inget. En jäktad kvinna med en alltför pigg hund blängde surt på mig när jag satte flaskan till munnen. Hon såg mig men inte Leviathan. Nej, det verkade inte finnas något vidare hopp för världen. Jag tömde flaskan och slängde liket på Skatteverkets tak. Sedan gick jag hem och drog täcket över huvudet.

Flickan från vidderna finner ett hem

En sak fick man lov att säga om Johnny Bråttom: han hade sinne för både organisation och det storslagna. I skogarna söder om Landvettersjön hade han just dragit igång sitt senaste projekt: en ”förläggning” för bortåt tvåhundra av samhällets olycksbarn bestående av fyra järnvägsvagnar som Johnny via ett bortglömt stickspår hade lyckats baxa in i en glänta i skogen. Marken hade han köpt för en spottstyver av ett dödsbo. SJ, som inte visste vad de annars skulle göra med dem, hade låtit honom hyra vagnarna på obestämd tid för en löjligt liten summa. De hade till och med hängt dem på ett godståg på väg till Borås, lossat dem och sedan rangerat in dem på det bortglömda stickspåret. Därefter bröt man upp rälsen; vagnarna skulle tydligen aldrig återlämnas. Den som frågade fick genast veta att Johnny planerade en annorlunda konferensanläggning därute i skogen. Kanske rent av en retreat i pittoresk och avslappnande järnvägsmiljö! Men det var naturligtvis aldrig tanken. Istället skaffade Johnny ett par kranbilar, lyfte vagnarna av rälsen, ställde upp dem i en fyrkant, blåste ur dem och fyllde dem med så många tältsängar som bara fick plats. I skogsbrynet placerade han ett antal bajamajor och en dusch som faktiskt fungerade ibland. Kapaciteten var trots detta ändå begränsad, och de flesta ”hyresgästerna” fick hålla till godo med att tvätta sig i bäcken som ringlade sig fram ett stycke från lägerplatsen. Priset låg på femhundra kronor natten för en koj. Större familjer kunde få en blygsam rabatt, och det gick att sova billigare för den som till exempel åtog sig att sköta bajamajorna och köksdetaljen. När ”förläggningen” väl stod färdig kostade den inte särskilt mycket i underhåll (”hyresgästerna” fick naturligtvis betala extra för sådant som sängkläder och dasspapper) och man kan lugnt räkna med att Johnny drog in femtiotusen kronor i veckan på verksamheten. Kolsvart. Dyrt? Jovisst, men vad var alternativet? Ohederligt? Äh, vad fan – han gjorde ju samhället en välgärning!

Det första som mötte oss var stanken. Latrinerna räckte uppenbarligen inte till, och när jag tittade in i skogen såg jag flera människor som hukade bakom granar och buskar för att uträtta sina behov. Sedan kom barnen, några blyga med stora betraktande ögon och ett finger i munnen, andra glada och utåtriktade, pigga och nyfikna och, tro det eller ej, trygga. Åtminstone gav de ett sådant intryck. De vuxna däremot höll sig på sin kant och följde misstänksamt varje steg och rörelse med oroliga blickar. Johnny höll till i en barack bakom en av vagnarna, så långt som möjligt från bajamajorna. ”Hej på dig du!” utbrast han glatt när vi knackade på dörren. ”Vad tycker du om mitt nya ställe?!” ”Tja, det är väl bättre än att bo i en bombkrater”, suckade jag. ”Det kan du ge dig på!” skrockade Johnny. ”Här finns rinnande vatten, el till spisen och tvättmaskinen (ja, han talade i singularis!) och två kaminer i varje vagn. Ved finns det gott om i skogen. Vi har till och med ett pingisbord i tältet där borta!” Han pekade stolt in i skogen med hela handen. ”Skall vi ta en runda, eller?” fortsatte han och var redan ute genom dörren innan jag han svara. Johnny hälsade muntert på alla vi träffade, och de bemötte honom med avmätta, forcerade leenden. ”Tjänare Tarik!” utbrast han plötsligt och dunkade en karl i fyrtioårsåldern så hårt i ryggen att cigaretten nästan flög ur mungipan på honom. ”Det här är min kompis från Göteborg som jag snackade om. Han som behöver någon som tar hand om hans kvinna!” Han vände sig mot Ogallala som han inte verkade ha tagit notis om tidigare: ”Och det här är den lilla damen, förstår jag!” Johnny skrattade hest, som Zeke varg när han drömde om griskultingarna. Jag tog Ogallala i handen. Hon var alldeles kall. ”Ta du och låt henne hälsa på din fru medan jag och gubben här snackar affärer!” sade Johnny till Tarik. Sade och sade, förresten. Beordrade är nog ett bättre ord. Jag tittade på Ogallala. ”Det är ok”, viskade hon och sköt försiktigt bort mig. Tarik gjorde en mycket hövlig gest med armen och visade bort Ogallala i riktning mot en grupp damer som stod och pratade utanför vad som förmodligen var tvättstugan. Johnny dunkade även mig i ryggen så att jag hostade till och fortsatte i sin vanliga bulldozerstil: ”Nu tar vi ett järn och kommer överens om något!”

I varje vagn stod rader av tältsängar med en halvmeters mellanrum. Personliga tillhörigheter förvarades i det knappa utrymmet under sängen. ”Det har nästan inget ändå!” som Johnny uttryckte det. Stora draperier delade av vagnarna i avdelningar för män och kvinnor, men familjer med barn kunde tjata sig till en egen avdelning. I herravdelningen mötte jag hopplösa blickar, utmärglade själar, människor som förvandlats till vålnader av skoningslösa omständigheter. De låg på sängarna eller satt på kanten med krökta ryggar och rökte billiga cigaretter. Några spelade kort, andra tittade upp i taket med tomma ögon. Johnny gick fram till en man i tjugoårsåldern, tog tag i nacken på honom och höll upp huvudet som om han var en trofé och Johnny en vit frälsare från kolonialismens glada dagar. ”Reza här är från Iran!” skrockade han. ”Migrationsverket tycker att han skall åka hem igen, men det vill inte Reza. Han är bög, förstår du. Och du vet ju vad de gör med sådana därnere!” Han skrattade som Zeke varg igen. ”Han har inte mycket pengar”, fortsatte Johnny. ”Men jag tycker synd om pojken så jag låter honom bo här om han städar toaletterna.” Han klappade mannen på huvudet. Vämjelsen sprängde fram i ögonen, men det såg inte Johnny. Han var inte den känsliga typen. De flesta kvinnorna var i köket eller tvättstugan eller tog hand om barnen som rörde sig fritt på området. Undantaget var ett tiotal unga flickor som tycktes dela en avdelning för sig. De var alla mycket vackra och späda och skilde sig därvid från de flesta andra unga kvinnor som jag hade stött på i lägret. En obehaglig ingivelse sade mig att någon ansträngde sig för att hålla just dessa flickor fräscha. De gav mig förskrämda, oroliga blickar när Johnny utan att meddela sig drog isär draperiet. En av dem granskade mig nyfiket och gav mig ett försiktigt leende. När de förstod att jag inte var den som skulle ta dem därifrån slappnade de av. Några av dem suckade, som om de hade hoppats att jag var räddarriddaren i nöden med den vita hingsten utanför. Den nyfikna log mot mig. Jag såg väl kanske trevligare ut än de flesta karlar hon hade träffat den senaste tiden. Hon såg också trevlig ut, men det hade hon tyvärr ingen glädje av.

”Ja, då har du sett hela härligheten!” utbrast Johnny när vi steg ut ur den sista vagnen. ”Vad säger du? Är det något för din pingla, eller?” Jag tittade misstroget på honom. ”Är detta allt du har att erbjuda?” undrade jag spydigt. ”En tältsäng bland sönderslagna själar och blivande sexslavar?!” ”Tja”, svarade Johnny förvånat och petade med foten i marken. ”Vi har ju Anne Franksviten, förstås…” ”Och vad i helvete är det?!” utbrast jag och spottade fram obehaget mellan tänderna. ”Fem kvadrat med egen ingång”, svarade Johnny rappt. ”Men den kostar förstås ett par tusen om dagen…” Jag fick syn på en stackare som just fick dasspapper levererat till sig bakom en tall. ”Nej du, dundrade jag. ”Vi ser oss nog om efter något annat!” Johnny ryckte på axlarna. ”Ja, passar inte galoscherna så…” gnällde han och spelade sårad. Jag kände mig inte särskilt elak – hur kan man vara det mot någon som saknar samvete? Jag vände mig om och gick bort mot tvättstugan för att hämta Ogallala. När jag kom runt hörnet fick jag se henne sitta mitt i vagnborgen omgiven av lägrets alla ungar. Hon sjöng sånger och berättade historier för dem, och barnen sjöng med, och till sist även deras mödrar. Efter ett tag började till och med några av karlarna strömma ut från vagnarna för att delta i glädjen. Jag gick fram och ställde mig i ringen bredvid Tarik som genast dunkade mig i ryggen, bjöd på cigaretter och log mot mig bakom den väldiga mustaschen. Män och kvinnor som helt nyss hade verkat förlorade för sig själva och resten av mänskligheten, sken plötsligt upp, sjöng och dansade, ja rent av skrattade från tid till annan. Ogallala reste sig och började dansa, några män begynte slå på olika föremål, en vitskäggig gubbe tog upp ett munspel och kvinnorna klappade takten med händerna. Några gav sig själva in i dansen. Barnen gjorde alltsammans på en gång. För ett ögonblick fick jag kontakt med Ogallala och tecknade åt henne att det var dags att gå, men hon dansade leende vidare och skakade på huvudet. Och när jag betraktade all glädje, munterhet, kärleksfullhet, ja, till och med hoppfullhet som plötsligt omgav mig, begrep jag att Ogallala Hoppsan hade hittat hem till meningen med tillvaron. Inte ens ett sexspann av hennes älsklingshästar skulle kunna släpa henne därifrån. Jag log tillbaka mot henne och gick bort till Johnny. ”Jaså, har du ändrat dig?!” undrade han spydigt. ”Jag vill ha Anne Franksviten”, sade jag iskallt. ”Och det skall finnas bajamajor så det räcker åt alla nästa gång jag kommer hit. Och duschar!” Johnny flinade mot mig: ”Och hur skall du ha råd med det då?” ”Jag har kredit hos Björk”, flinade jag tillbaka och fortsatte: ”Det skulle inte förvåna mig om han vill följa med någon gång och se vad han betalar för!” Johnny mörknade. ”Du skulle aldrig våga!” fräste han. ”Varför inte?” undrade jag och skrattade till. Det var naturligtvis ett desperat påstående. Det var Johnny som hade gjort bort sig genom att bjuda dit mig överhuvudtaget. ”Ta det inte så hårt”, sade jag och lekte tröstare. ”Med Ogallala på det här humöret kanske du slipper att få ett uppror på halsen.” Jag tittade honom stenhårt i ögonen: ”Kanske!” Johnny muttrade något om djävlar och svin och manliga könsdelar, men i slutändan hade han inget annat val än att gå med på mina villkor. Vi kom överens om detaljerna och skildes som ovänner. ”Flickorna får vi prata om nästa gång!” skrek jag efter Johnny när han lommade bort mot baracken. Jag betraktade skådespelet i mitten av vagnborgen. Ogallala Hoppsan var alltför upptagen för att ägna mig en tanke. Nåväl, jag var van vid att stå för tankearbetet. Egentligen kände jag mig ganska väl till mods. Johnny hade fått sig en känga och Ogallala hade hittat hem. Det var i båda avseenden på tiden.

Stortomtens vrede

Johnny Bråttom var en riktig skojare. Han hade sysslat med det mesta i sina dagar och fått sitt namn tack vare sin benägenhet att snabbt avsluta en affär innan motparten insåg hur dålig den var. Johnny hade en sjusärdeles svada. Det fanns inte många som han inte kunde snacka omkull. Jag hörde till undantagen, och så länge Johnny kom ihåg det kunde det vara riktigt underhållande att snacka bort några timmar med honom. Sist jag hörde av honom sysslade han med att hyra ut lägenheter till socialtjänsten till hutlösa priser. När affärerna gick som bäst för Johnny och som sämst för kommunen, kunde han få ända upp till fyrtiotusen kronor i månaden för en etta på tjugo kvadrat. ”Det är så det funkar”, sade Johnny och ryckte på axlarna när folk kallade honom tjyvaktig. ”Ingen annan vill ha dem. Jag gör samhället en välgärning!” Johnny hade också en mörkare sida. Han hyrde ut svart till kriminella på rymmen, missbrukare, psykiskt sjuka, illegala invandrare och asylsökande på flykt undan orättvisan – alla personer som av någon anledning inte ville ha kontakt med samhället. Med den mixen kunde det understundom gå vilt till på Johnnys containerförläggningar och husvagnsbyar. En gång hade till exempel en psykiskt störd man löpt amok med ett baseballträ och nästan slagit ihjäl en treårig flicka. Det hade också förekommit konflikter mellan tjackpundare, prostituerade och religiösa extremister, och vid något tillfälle hade en svart man från Eritrea kommit ihop sig med en motorcykelbumling om något så banalt som hudfärg. Det slutade med att bumlingen dumpades utanför akuten på Sahlgrenska med tre brutna revben, en krossad knäskål och svåra skallfrakturer. Nej, en god natts sömn var inget Johnny garanterade för de tretusen kronor natten som han tog för en sängplats i containern.

Jag ägnade luciamorgonen åt att leta upp Johnny Bråttom eftersom jag kvällen innan äntligen hade fått tag i Ogallala Hoppsan. Hon ringde mig från Il Contro, takbaren på Gothia Towers, där hon satt vettskrämd och gömde sig bland cocktailglas och tvålfagra barpianister. ”Du måste komma och hämta mig”, gnydde hon i telefonen. ”Jag vågar inte gå härifrån ensam.” Jag hörde en påstruken karl undslippa sig några ekivoka komplimanger i bakgrunden. ”Det låter som om du har sällskap så det räcker där borta”, tyckte jag sarkastiskt. ”Lägg av, Slieve, han är full”, sluddrade Ogallala. ”Än du då?” muttrade jag. ”Ok, jag har väl tagit några glas jag också”, erkände Ogallala och försökte skärpa sig. ”Men det är bara för att jag är så jävla rädd!” Jag mumlade något om att hon tydligen var rädd jämt, men sedan lovade jag trots allt att komma över. Jag oroade mig faktiskt för henne för egen del, oavsett vad Ogallala begrep eller inte. Jag fick tag på en minibil och var där på en kvart. I hissen på väg upp till taket sprang jag på Stortomten och två biffar som agerade livvakter. Stortomten glodde på mig en stund innan han stannade hissen mellan två våningar och tryckte upp mig mot vägen. ”Du skall veta att vi inte gillar dig i den här staden!” röt han. ”Du är en skitstövel till utböling som inte har här att göra.” Biffarna flinade pojkaktigt mot mig. ”Jag känner varenda jävel som är något att ha i Göteborg, och jag skall fan i mig göra allt för att sätta dit dig för allt du har ställt till med!” Jag stirrade tillbaka i de stora ögonen som hade blivit glansiga av den plötsliga upphetsningen. ”Och vad har jag någonsin gjort dig?” undrade jag oskuldsfullt. ”Du finns!” skrek Stortomten och slog näven i väggen bredvid mig. Smärtan sprängde fram i hans fläckiga ansikte. ”Ge fan i att snacka skit om min stad”, väste han mellan tänderna. ”Ge fan i att snacka skit om Burggreven. Åk hem till Amerika eller Irland eller vilket skethål du nu kommer ifrån. Annars skickar jag dig till Stockholm!” Det var tydligen det värsta han kunde tänka ut, och jag kunde inte låta bli att dra på munnen. Stortomten släppte greppet och lämnade plats för en av biffarna som gav mig ett slag i magen så att jag vek ihop mig. Sedan tryckte han igång hissen. Två våningar senare klev sällskapet av. Stormtomten vände sig om och väste: ”Stockholm!” Biffen gav mig ännu ett slag i magen och sedan försvann de ut i korridoren. ”Jävla utlänningar…” hörde jag Stortomten raljera inför biffarna. ”De borde interneras i Angered allihopa! Tillsammans med stockholmarna.” Biffarna skrockade instämmande. Jag kastade upp litet surt från magen och lyckades sedan trycka på översta våningen igen. Jag hade vetat det hela tiden, och nu fick jag reda på det igen: Det var inte lätt att bli populär i den här staden!

Ogallala satt hopsjunken i en jättelik läderfåtölj och flirtade med pianisten när jag kom in. Jag hade fortfarande svårt att gå efter misshandeln, och än värre var att bartendern vägrade servera mig eftersom jag såg ’så sjuk ut’, som han påpekade med illa dolt förakt. Plötsligt förbyttes värken i magen mot ursinne. Jag gav bartendern en mördande blick och viftade med näven så att han slängde sig ned bakom bardisken och trevade efter larmknappen. Sedan gick jag fram till Ogallala och drog upp henne ur fåtöljen. ”Kom nu, baby, dags att gå!” sade jag högt och tydligt så att alla skulle höra. På vägen ut klippte jag till pianisten över den rakade hjässan så att han tappade balansen och spillde ut sin fuskdrink i knät. ”Gossar som du hör hemma i sandlådan!” väste jag och tvingade ut Ogallala i entrén. Vi slapp Stortomten i hissen. Synd, tyckte jag, för jag hade velat ge honom en riktig känga. Jag kunde ta dem alla tre om jag bara var beredd. Jag fick min chans i entrén istället. Två vakter som hade tillkallats av bartendern ställde sig i vägen och försökte hindra oss från att komma ut. Den störste av dem flinade överlägset och fingrade på batongen. ”Det där vill du inte göra…” sade jag olycksbådande innan jag slet åt mig den andra killens batong och slog den store i knävecken så att han sjönk samman under mycket stön och svåra kvidanden. Den andre blev alldeles lamslagen, men för säkerhets skull gav jag honom en örfil och ett slag i magen med batongen så att han kissade på sig. Sedan rusade jag ut till taxin som Ogallala redan hade fixat. ”Vad var allt det där om?” undrade hon när vi hade satt oss tillrätta i baksätet. ”Låt oss säga att det finns folk i den här staden som inte gillar mig”, grinade jag. ”Nu finns det ännu fler. Nåväl, vad är det som skrämmer dig?”

Ogallala satt tyst medan vi rörde oss nedför Sten Sturegatan, utefter Heden. ”En kompis till Julbocken försökte våldta mig igår”, sade hon när vi hade kommit till Katolska kyrkan. ”Det var riktigt obehagligt.” ”Det förstår jag”, sade jag allvarligt. ”Men vad får dig att tro att han skulle vara på jakt efter dig? Du får ursäkta, men jag tror inte att han är särskilt rädd för att du skall gå till polisen.” ”Det har inte med honom att göra”, sade Ogallala irriterat. ”Det var en kvinna med honom också. Hon hetsade honom. Killen hade svårt att få upp den, men tjejen drev på honom. ’Du måste ta kraften ur henne’ skrek hon hela tiden, men killen hade fortfarande problem. Till sist var han tvungen att försöka med handen och då kunde jag slita mig loss och springa därifrån.” Vi satt tysta en stund medan bilen körde Allén bort mot Rosenlund. ”Och var fanns Julbocken i allt det här?” undrade jag till sist. ”Han var inte med”, svarade Ogallala. ”Jag har inte sett honom sedan den dagen när du och jag träffades senast.” ”Men det är ju över en vecka sedan!” utbrast jag. ”Jag trodde att ni var heta på varandra. Din Leviathan och allt det där!” Ogallala tittade litet skamset på mig. ”Jag vet inte riktigt vad jag menade med det”, sade hon och log. ”Men det är sant, just då kände jag så. Och han är ju alltid på humör, så visst är det underligt?!” Ja, det var det onekligen. Julbocken sade aldrig nej till ett skjut, särskilt inte med en snygg och trevlig tjej som Ogallala. Strax därefter var vi framme hos mig på Arsenalsgatan. Eftersom vi var trötta och törstiga hamnade vi snart i soffan med ett par glas. Det dröjde inte förrän Ogallala lade huvudet mot min axel och somnade. Min stackars häxa, viskade jag och smekte henne på kinden. Vem ville suga musten ur dig, och varför? ”Ge henne ljusstaken, ge henne ljusstaken…” mumlade Ogallala plötsligt i sömnen. Jag strök henne över pannan och hon tystnade igen. Ge henne ljusstaken, tänkte jag. Hade den mystiska kvinnan kanske sagt det till killen som inte fick upp den? Jag tänkte på Turtomtens hällristningar i Skansberget. En julbock och en sjuarmad ljusstake. Julbocken själv var försvunnen, men var fanns Linda, salig Fyrbåkens flickvän? Hon som delade lägenhet med djävulen, och dessutom hade två sjuarmade ljusstakar i fönstret. Jag slog i glaset igen. Paddy’s, som vanligt. Den fyller mig med längtan till ett land där jag knappt har satt min fot. Så är det för de flesta irländare. Jag försökte tänka igenom den senaste veckans händelser för att se helheten, men allt jag fann var förvirring. Spriten gjorde mig omtöcknad. Jag svepte en filt om Ogallala och mig själv och lade huvudet intill hennes. Hur mycket jag än ville kunde hon inte stanna hos mig. Det var alltför farligt. Imorgon måste jag få tag i Johnny Bråttom och inkassera några gamla gentjänster. Men först en natt med Ogallala Hoppsan. I soffan, fullt påklädda, dödströtta, kind mot kind. Vad mer kan man önska av livet?!

Rentvådd i halvtid

Den morgonen inträffade något osannolikt. I gryningen vandrade en naken man i plommonstop och svarta strumpor, med kloliknande naglar och en mustasch som mest påminde om morrhåren på en katt, in på Sahlgrenska sjukhuset och erkände mordet på Fyrbåken. När man frågade honom var han bodde svarade han utan vidare att han brukade residera på Mornington Hotel på Avenyn vid sina besök i staden. Därefter slog han sig ned på en bänk i väntrummet på akuten och begynte recitera dikter på olika slaviska språk. Mannens agerande var alltigenom lugnt och han ställde inte till några bekymmer för vare sig personal eller andra patienter under tiden som man väntade på polisen. Han verkade fullständigt obesvärad av sin nakenhet, föreföll inte frysa eller bry sig om fukt och väta, och han skämdes uppenbarligen inte alls. När två uniformerade poliser äntligen anlände för att ta in honom gick han dem till mötes och krävde med självklar auktoritet: ”För mig till er ledare!” Björk ringde mig vid åttatiden. Då hade den märklige mannen redan hunnit lämna sådana uppgifter att det stod utom allt tvivel att han verkligen var mördaren. Han kunde till exempel beskriva stekpannan så detaljerat att han måste ha studerat den utförligare än vad som egentligen är normalt. När Björk ifrågasatte att han kunde ha bott på Mornington Hotel den aktuella natten (alltså den natten då Sarah Mellow satte dit mig) presenterade han raskt en nyckel och bad Björk ringa hotellet och kontrollera saken. Och visst, i liggaren återfanns mycket riktigt ett namn och en anteckning om att full betalning hade erlagts i förskott. ”Vad var namnet?” undrade jag. ”Levi A. B. Free”, muttrade Björk i luren. ”Någon du känner, eller?” Han var fortfarande litet sur eftersom jag uppenbarligen hade befunnit mig på samma hotellrum som hyrdes av mördaren. Med mordvapnet bredvid mig. Mest tror jag att han kände sig utanför. Han förstod att jag var något på spåren, och varje gång det hände brukade jag genast blanda in honom. ”Vad är det du håller på med, Slieve?” fräste han till sist. ”Den här killen har visserligen erkänt, men du rör dig fortfarande alldeles för nära två brutala mord. Gör inget på egen hand, för fan. Det här är min avdelning.” ”Du skall snart få veta allt”, sade jag urskuldande. Jag kände mig inte alls tillfreds med att inte kunna berätta vad jag visste för min bäste vän. Men om jag förklarade för honom att Leviathan stod vid Brännö och att mannen som just hade erkänt mordet på Fyrbåken var djävulen själv, ja då skulle han inte ha mycket annat val än att låta psykvården ta hand om mig. Och då var det slut med världen till jul. Jovisst, det lät skitkorkat, det tyckte jag också. Det var bara det att det var sant.

Om det var en bra dag för mig, var den desto sämre för Stefansson. Jag sprang på honom vid Lilla Torget när jag var på väg till arbetarfiket på Smedjegatan för att äta frukost. Han berättade att ”Pinnen” hade sålt sig på auktion dagen innan. ”Pinnen” kände tydligen inte till John Stuart Mills resonemang om varför en människa inte kan sälja sig själv som slav. Tänk vad de okunniga kan åstadkomma! ”Hur mycket gick han för?” frågade jag nyfiket. ”En halv bumling”, grymtade Stefansson. ”Och jag får bara tio procent! Femtio spänn för allt jobb vi har lagt ned. Jävla skojare!” Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. ”Vem köpte honom?” flinade jag. ”En kompis till Ernst”, pep Stefansson. ”Han skulle visst hänga honom på dass…” Han tittade ut över Stora Hamnkanalen och skrek: ”Femtio sketna spänn för allt jobb vi har lagt ned!” Det hördes nog ända till Kulturförvaltningen på andra sidan. ”Ring doktorn och få dig något lugnande”, föreslog jag innan vi skildes men Stefansson lyssnade inte. Jag lämnade honom huttrande i kylan vid Jonas Ahlströmers staty där han ställde sig och rabblade det märkliga mantrat ”…och mjölken är slut, och mjölken är slut…” tills jag varken kunde se eller höra honom längre. Stackars sate. På andra sidan Kämpebron kastade jag en blick nedför Norra Hamngatan mot Packhuskajen, och för ett ögonblick stod hon där igen, Sarah Mellow, den snygga kulturstrategen från Manchester som hade lagt knark i min whisky på Mornington Hotel. Hon kom ut från Kulturförvaltningen, på väg till en väntande bil. Innan hon steg in i bilen vände hon sig om och gav mig en slängkyss och ett blixtrande leende. Men munnen fick huggtänder, händerna klor och ögonen lyste brandgula. Med glödande bröst och brinnande sköte försvann hon sedan in i den vinröda Volvon och lämnade mig lika villrådig som Stefansson. En papperskasse som stod ensam i entrén till nummer åtta tilldrog sig mitt intresse. Den visade sig innehålla en liten halmbock av det slag folk brukar ställa under julgranen. Jag tog med mig kassen till fiket och köpte mig en stor mugg svart kaffe. Matlusten var som bortblåst. Jag drack en mun och plockade sedan fram den lilla bocken och ställde den på bordet. Efter att ha betraktat den i någon minut var det som om bocken fick liv. Den började röra på lemmarna, lade huvudet på sne och malde med munnen som getter gör när de äter. Plötsligt gick det upp för mig att den åt av sin egen halm. Jag sträckte mig för att plocka ned den igen, men då spände bocken ögonen i mig och begynte tala med tordönsröst: ”Lämna mig, Donard, mitt liv är att brinna, jag är född att brinna, skapt att brinna, har levt för att brinna, skall leva tills jag har förgjort mig själv. Jag är Leviathan, jag lever för alltid. Också när jag är död!” Sedan brast bocken ut i ett fruktansvärt skratt innan den tog eld och på en liten stund förvandlades till en askhög på bordet. Dörren öppnades för ett ögonblick och vinden smet in, fångade upp askan och försvann ut med den igen. Jag tittade på de andra gästerna, ryckte på axlarna och gjorde miner som för att få deras reaktioner på detta märkliga som vi just hade bevittnat. De såg på mig som om jag var galen. Tingstadhästen hade rätt, det var bara jag som hade ögonen i behåll. Antingen det eller så hade jag verkligen förlorat förståndet.

Till sist var jag tillbaka där allt hade börjat: på mordplatsen i Skansberget. Polisen hade naturligtvis gjort en grundlig undersökning av stället, men jag hoppades ändå att där kunde finnas något ytterligare. Ett budskap kanske som bara jag förstod. Jag var på väg att ge upp när ögonen plötsligt fastnade för några ristningar i betongplattan. Vid närmare betraktande visade det sig vara en tämligen diffus (helt enkelt dålig) avbildning av en – julbock! Någon – sannolikt Turtomten – hade hastigt och förmodligen med stor ansträngning ristat den i plattan med en sten eller spik eller liknande. Två julbockar på en dag, och en av dem hade Turtomten antagligen presterat strax innan han dog. Vad kunde det betyda? Intill bocken var också sju streck ristade. Under dem löpte ett längre streck som inte hade avslutats. Jag minns att just på det stället hade det funnits mycket blod. Förmodligen var det där som mördaren hade utdelat det dödande slaget, kanske efter att först ha trott att Turtomten redan var död. Den stackaren måste ju trots allt ha haft litet tid på sig att förfärdiga sina alster. Alltså en julbock och sju streck på en halv bräda. Förbryllande! Jag sprang på filosofen på väg därifrån. Eller snarare hans hund, som jag nästan trampade ihjäl. Jag såg den inte i det höga gräset. Filosofen hade nyligen köpt sig en chihuahua efter att till sist ha kommit till insikt om några av världens mest profana sanningar, nämligen att hund är ett utmärkt sätt att komma i kontakt med vackra flickor, och att chihuahuan för närvarande är mycket populär bland – just det, vackra flickor. Dessutom var den så liten att han kunde ha den i rockfickan när han gick på krogen och mata den ur handen som en mus. Jag hade emellertid svårt att förstå poängen med det. ”Jag skall sänka dig, Donard!” väste filosofen mellan tänderna och spände sina missunnsamma ögon i mig. Läppen darrade så att den långa askssträngen på Gauloisen trillade av. ”Fan också!” svor filosofen. Jag förstod att han hade jobbat hårt på den strängen. ”Vi är inte färdiga med varandra!” fortsatte han och rättade till baskern med högerhanden. ”Jag är färdig med dig”, sade jag och trängde mig förbi honom. ”Du vet att julbocken knullar din brud, va?” skrek han efter mig. Jag svarade inte. ”Ja, han har visst någon engelsk skönhet också!” skrattade han och försvann upp i berget. Jag hajade till. En engelsk skönhet? Sarah Mellow hade lämnat en brinnande julbock åt mig i entrén till Kulturförvaltningen. Det var alltså ingen slump! Sanningen föll på plats, och jag tackade filosofen för poletten. Sedan tog jag vägen förbi Fyrbåkens lägenhet på Sveagatan. De två sjuarmade ljusstakarna lös som vanligt i fönstret. Pålarna och lågorna som slickade taket var borta. Linda var säkert hemma, tänkte jag. Det som hade hänt mig igår hade väl egentligen aldrig hänt. Åtminstone inte såvitt det angick någon annan. Jag kastade en sista blick mot fönstren och ljusstakarna, och plötsligt visste jag vad Turtomten hade menat med de sju strecken i betongplattan. Den här härvan gick käpprätt åt skogen! Jag slank in på Karlsson’s igen och ringde till Ogallala Hoppsan. Hon svarade inte på något av numren, och eftersom hon alltid brukade vara igång vid den här tiden på eftermiddagen blev jag orolig. Jag kände på mig att hon var på väg att råka illa ut. Det var för övrigt jag också. Det var vi alla.

Djävulen som gav mig bibeln

Det var Fyrbåkens stekpanna, ingen tvekan om saken. Jag hade lagt märke till det speciella handtaget redan på Sveagatan några dagar tidigare. Men jag hade inte sett Turtomtens blod, hudrester och hårtestar som klamrade sig fast vid undersidan som en osalig ande. Så Fyrbåken hade alltså mördat Turtomten. Var det verkligen möjligt? Fyrbåken hade suttit ett år för narkotikabrott, men att han skulle vara våldsam förnekades både av dem som kände honom och de många polisrapporter han figurerade i. Tvärtom talade flera poliser om honom som medgörlig, både vid gripanden och under förhör. Med tanke på det sista föreföll det rimligare att någon skulle ha velat mörda Fyrbåken. Men det var utan tvekan hans stekpanna. Jag vandrade bort till Sveagatan vid tiotiden på morgonen. Fyrbåken kom sällan ur sängen förrän sent på eftermiddagen, så vi den tiden skulle han säkert vara hemma. Dessutom vet jag av erfarenhet att det är lättare att få människor att prata när man bokstavligt talat tar dem på sängen. Oklädda och yrvakna känner de sig utlämnade och då är det lättare att få dem att snacka. Nu bodde Fyrbåken hos sin flickvän, och hon hade ju kastat ut honom. Men det hade hon gjort hur många gånger som helst och det dröjde aldrig mer än ett par timmar innan hon och Fyrbåken låg i sängen igen. Biktbåset, som han kallade den. Där bekände han sina synder för Linda och hon gav honom sin förlåtelse. Det var som om dessa uppträden var en nödvändig förutsättning för deras relation. Javisst, folk tänder på de mest underliga saker…

Jag tittade upp mot tredje våningen och såg de båda sjuarmade ljusstakarna lysa i fönstret. De stod där året om och vittnade om Lindas judiska arv. Det begrep dock inte Fyrbåkens pundarkompisar. De brukade skratta åt att han och Linda aldrig fick undan julskyltningen. Porten stod öppen så det var bara för mig att gå in och ta hissen till trean. Jag ringde på och efter en liten stund öppnades dörren av en distingerad herre i övre medelåldern. Han var mycket lång, så lång faktiskt att plommonstopet som han bar på huvudet nästan rörde vid taket när han sträckte ut sig i sin fulla längd. Utöver hatten och ett par svarta strumpor var han alldeles naken. Jag kände mig onekligen litet ställd. ”Ja?” undrade mannen uppfordrande. Han snöpte munnen när han talade, men i gapet kunde jag ändå skymta ett par sylvassa huggtänder. Och den vaxade mustaschen påminde mest om morrhåren på en katt. Först brast jag nästan i skratt vid åsynen av den egendomlige mannen, men när han förde handen till mustaschen och blottade naglar som snarare liknade rovdjursklor kände jag blodet stelna i mina ådror. Jag blir sällan riktigt rädd, men den här karlen skrämde livet ur mig. ”Jag söker…” började jag trevande. Den märklige mannen spände sina små gulaktiga ögon i mig: ”Ja?!” ”Fyrbåken”, lyckades jag till sist klämma ur mig. ”Vad är det för dumheter?!” utbrast mannen ilsket. ”Här finns ingen med det namnet. Faktum är”, fortsatte han efter en liten paus, som för att tänka efter, ”att det inte längre finns någon i hela världen med ett sådant eländigt namn!” Under hela tiden hade han stått lutad mot dörrposten samtidigt som han vickade på rumpan, vilket mitt i all skräck nästan fick mig att falla ihop av skratt från tid till annan. ”Vad står på därute?!” undrade plötsligt en pipig röst inifrån vardagsrummet. ”Det är någon som söker en fyrbåk!”, röt mannen med plommonstopet och vickade på rumpan igen. ”Har du sett någon i närheten?” ”Men du vet ju att det inte finns några sådana norr om Stuttgart!” utbrast den pipiga rösten som om det var den mest självklara sak i världen. ”Ge honom en present och skicka hem honom!” ”Vänta här!” sade plommonstopet lika uppfordrande som vanligt och försvann in i vardagsrummet. Efter någon minut kom han tillbaka med en tjock, våt papperslunta i handen. ”Varsågod!” sade han hövligt och gjorde en lätt bugning. ”Vad är det här?” undrade jag försiktigt. ”Det där, min bäste herre”, svarade han litet förnärmad över min okunskap, ”är sanningen! Se så, ge er iväg nu. Ni har fått allt vi kan ge er.” ”Men…” mumlade jag och fick dörren i ansiktet. Förbryllad ramlade jag in i hissen och ut på gatan. Jag kastade ett sista öga upp mot Lindas och Fyrbåkens fönster. I vart och ett av dem brann sju stora pålar där ljusstakarna brukade stå. Lågorna slickade taket.

Jag ville veta hur långt Leviathan hade hunnit, så jag vandrade upp på berget igen och slog mig ned på bänken intill dovhjortshägnet. Jag tänkte på den nakne mannen i Fyrbåkens lägenhet. Morrhår och huggtänder, kattklor och gula ögon. Var det Leviathan själv eller hans tjänare som jag just hade träffat? Och vem var den pipiga rösten i vardagsrummet? Jag tog fram den våta pappersluntan som jag hade fått av mannen ur fickan och insåg till min förvåning att det var en bibel. Samma bibel som Linda hade kastat ut genom fönstret tillsammans med strumporna, telefonen, termosen utan lock och stekpannan. Den stekpanna med vilken Fyrbåken skulle ha mördat Turtomten. Det slog mig att jag ännu inte hade tittat ut över havet, så jag steg upp på bänken för att se ordentligt. Och kan man tänka sig: där Leviathan hade varit och där han vid det här laget borde vara såg allting ut som vanligt. En Danmarksfärja passerade just det ställe där ögonskölden första gången hade brutit vattenytan tio dagar tidigare. Så vad var jag i detta: dum, delirisk, sinnessjuk? Var allt bara en ond dröm? Skulle jag snart vakna och finna Turtomten vid liv och Fyrbåken i soffan på Sveagatan med en holk som vanligt? Skulle Björk strax ringa och bjuda på ett glas i stället för att hota med hundarna? Jag satte mig ned igen och betraktade bibeln. Långt bak i Nya Testamentet var ett flertal sidor vikta i hörnena på ett sätt som fick dem att sticka ut från alla andra. Jag slog upp den sista av dessa sidor och befann mig plötsligt mitt i Första Petrusbrevet, samma kapitel som hade legat uppslaget i regnet på Sveagatan för en knapp vecka sedan. Vätan och den omilda behandlingen hade i det närmaste suddat ut orden, men ett stycke i tredje kapitlet gick utmärkt att läsa. Det var som om det hade hämtats ur en helt annan bok: ”Den som älskar livet och vill goda dagar, han skall avhålla sin tunga från det som är ont och sina läppar från svekfulla ord. Han skall undvika det onda och göra det goda, han skall sträva efter att hålla fred. Ty Herrens ögon ser de rättfärdiga, och hans öron hör deras bön. Men han vänder sig mot dem som gör det onda.”

Jag läste högt för mig själv, och när jag hade slutat kände jag plötsligt hur vinden tilltog. Väldiga svarta moln rusade in från havet, och dovhjortarna började röra sig oroligt i hägnet. När de första regndropparna slog i marken försvann de bräkande bort mot de skyddande stallarna. Kajorna flög lågt och slog tunga slag med vingarna; odödas vålnader samlades åter på toppen av berget. Och sedan såg jag Leviathan. Han stod nordväst om Brännö, och hela det väldiga huvudet syntes. Näsborrarna drev vinden framför sig, och från hans grågröna kropp såg jag hur ånga steg upp som bildade moln som snabbt rörde sig mot land där de lät sitt vatten i skamlösa skyar. Det smakade svavel och salt. Jorden fräste och bubblade, rök stod ur bergen, blixtar ur träden. Eld sprutade ur odjurets mun och fick vattnet att koka framför honom. Han skulle minsann helt snart stå vid Älvsborgsbron. Kanske rent av före jul. Jag lade igen bibeln och stoppade den i fickan. Sedan skyndade jag nedför berget och snart var ovädret över igen. Vid Plikta ringde telefonen. Det var Björk som berättade att Fyrbåkens stympade kropp just hade fiskats upp ur Rosenlundskanalen. Tungan satt i baken och läpparna i öronen. Jag tänkte på orden i Petrusbrevet som jag just hade läst: ”…han skall avhålla sin tunga från det som är ont och sina läppar från svekfulla ord.” Fyrbåken hade golat en gång för mycket. Nästa chock lät inte vänta på sig: den tekniska analysen av stekpannan visade att blodet, hudresterna och hårtestarna på undersidan inte tillhörde Turtomten utan – Fyrbåken! Nu var det alltså honom som jag förmodades ha mördat och skändat. Och visst, om jag skulle dömas oskyldig för ett mord som jag inte hade begått så kunde jag väl föredra att det påstådda offret var Fyrbåken och inte Turtomten. Men det var trots allt en väldigt klen tröst! Två mord således, och snuten ville säkert sätta dit mig för båda. Vad fanns det för samband mellan dem, undrade jag. Och vem var den nakne mannen i Fyrbåkens lägenhet som hade givit mig bibeln? Kanske djävulen, men honom trodde jag ju inte på! Jag hade i och för sig inte trott på Leviathan innan jag såg honom heller, och Tingstadhästen visade mig att allt är möjligt. Men jag hade fortfarande svårt att föreställa mig att djävulen verkligen existerade. En konspiration, det var vad det var! Men hur, av vem och varför? Och var fanns Linda, Fyrbåkens flickvän? Kvinnan som stod för kontraktet på Sveagatan och vars sjuarmade ljusstakar hade förvandlats till brinnande pålar, Allt var bara en enda stor förvirring. Och jag hade inte mycket mer än tjugofyra timmar på mig att bevisa att jag var oskyldig till två mord. På vägen nedför Linnégatan slank jag in och tog ett par järn på Karlsson’s Garage. Det fick huvudet att kvickna till igen, och snart var jag på väg dit allt hade börjat: platsen för det första mordet. Skansberget.

Respit från en vän

Jag vaknade med femton kilo dynamit i hatten. Av drömmen att döma hade Alfred Nobel själv lagt dit dem. Och inte fick jag något pris för det, bara fyra ilskna snutar som ryckte och slet i mig så att jag skulle vakna. På kåken är alla oskyldiga, det vet var och en som har umgåtts med dem. Och varje helg får polisen in ett ständigt växande antal anmälningar från personer som har fått knark i drinken på krogen, domnat bort och utsatts för vidriga övergrepp. De känner sig kränkta och kräver naturligtvis upprättelse. Frågan är bara vem som har kränkt dem. I studier i länder som Storbritannien och Australien har man vid undersökningar av personer som påstår sig ha blivit drogade med narkotikaliknande preparat i flertalet fall bara lyckats finna spår av stora mängder alkohol i blodet. Innebär detta därmed att nästan alla som anmäler sådana brott är lögnare? Absolut inte. Det betyder bara att vår bild av oss själva inte alltid stämmer överens med vilka vi är, eller snarare kan vara i en given situation. Denna oförmåga att känna sig själv i varje ögonblick kan rätt utnyttjad vara en tillgång. Men många människor vill inte veta av andra sidor av sig själva än dem de själva understödjer och accepterar. Inför sig själva och andra. Faran för människan ligger emellertid inte i att erkänna att hon kan vara olika saker, utan i att inte kännas vid de saker hon kan vara. Jag tror inte att Radovan Karadic hade en aning om vart ödet skulle föra honom för tjugo år sedan. Och han var ändå psykiater! Nåväl, självdiagnos är farligt, det är jag den förste att erkänna. Men faktum kvarstår att vi är på väg att skapa ett samhälle där minsta kränkning mot vår integritet måste beivras, också dem vi själva står för och inte vill kännas vid. Och orsak kräver verkan, brott kräver straff. Någon måste sona våra egna skulder. Och vi fortsätter att tro att allt är under kontroll så länge det inte är vi. Dante skrev om helvetet, vi skapar det.

Jag satt i soffan i rum 237 på Mornington Hotel och kände mig skitdum. Jo, skall ni veta, och detta är helt sant: jag var fullständigt oskyldig och någon hade faktiskt lagt något i min whisky kvällen innan. Jag visste rent av vem det var: Sarah Mellow, den snygga kulturstrategen från Manchester. Det var bara det att någon sådan person aldrig hade bott på hotellet. Rum 237 stod ledigt den natten, och till mina övriga brott lades nu också egenmäktigt förfarande och en dryg nota för rumshyra, skadegörelse och det faktum att jag tydligen hade tömt minibaren. Det där kunde jag i och för sig strunta i. Då var det värre att jag hade påträffats sovande i soffan med en stekpanna bredvid mig. Den stekpanna som polisen trodde hade krossat Turtomtens skalle. Det är märkligt, men i det ögoblicket tänkte jag bara att det var skönt att någon brydde sig om den stackaren. Han som alltid tog ansvar för sina egna handlingar och som aldrig skyllde ifrån sig när han gjorde bort sig på fyllan. ”Så du har alltså ingen aning om varför du sitter här och sover i soffan?!” sade den ene polisen irriterat. Han var övertygad om att jag ljög för honom. Men vad skulle jag svara? Jag såg bara mörker. Mörker och glimtar av rävar och myror, begravningsentreprenörer, Homeros, Darth Vader, Rodgers&Hart, Mata Hari och Sarah Mellow’s brinnande sköte. ”Delirium”, ropade en kollega inifrån toaletten. ”Befordran!” skrockade en annan som stod borta vid dörren och som verkade hålla i trådarna. ”Min förste mördare”, fortsatte han. ”Nu blir det span för mig!” Killen på toaletten slog en sjua så det ekade i kaklet. Jag kände igen hans röst, han hade jobbat med Björk. Vaken kille, det var nog han som borde bli befordrad. Den förste snuten tog tag i mig och drog upp mig ur soffan. Jag förstod att han ville imponera på chefen. ”Upp med dig!” skrek han och knuffade in mig i väggen. ”Sära på benen, sära på benen! Händerna över huvudet, för fan!” Jag har aldrig förstått varför poliser skall vara så satans otrevliga. Raka besked, säger de som tror sig veta. Poliser har inte tid att dalta med petitesser när de har att göra med livsfarligt folk. Men de flesta människor är inte livsfarliga, inte ens de som grips av polisen. Och jag är inte säker på att könsord och svordomar är det bästa sättet att vinna respekt och förståelse från någon. Jag sträckte ut mig mot väggen och kände den gapige snutens nervösa händer treva utefter min kropp.

Björks kompis spolade på dass och kom ut i rummet. ”Lägg ned det där…” sade han med en röst som avslöjade hur löjligt han tyckte att det hela var. ”Jag vet vem den här killen är. En alkis som känner Björk. Han har visst hjälp honom ett par gånger. Fan tro’t, men det finns grabbar som kan berätta legender om honom!” Jag kände hur den nervige motvilligt släppte greppet om min rumpa. ”Vad fan säger du?!” utbrast chefen. ”Den här skiten?” Greppet om rumpan hårdnade igen. ”Det sägs att han knäckte den där terroristhärvan på Liseberg för några år sedan”, svarade snuten som just hade slagit en drill. Den nervige visste inte var han skulle göra av händerna när den som kallades chefen plötsligt gick fram till mig. ”Satanistmorden i Johanneskyrkan?” undrade han misstroget. ”Det var jag som vingklippte Glenn”, svarade jag i vad som var mitt första klara ögonblick på mycket länge. ”Jag blev tvungen att skjuta igen”, fortsatte jag sluddrande. ”Han dog på korset.” Den nervige lade handen på pistolkolven; den som kallades chefen sköt undan honom. ”Vad fan gör du här?” undrade han till sist. Besvikelsen slet sönder vart och ett av hans ord och strödde ut dem framför mina fötter. Den efterlängtade befordran flög raskt ut genom fönstret med ett illvilligt leende på läpparna. Och vad skulle jag göra: tacka honom eller spotta honom i ansiktet? Den som hade varit på dass tog mig i armen och ledde ned mig till piketen. Inte ett ord blev sagt på hela vägen till Skånegatan.

”Delirium!” stönade Björk efter att ha lyssnat på min berättelse. ”Och vad tycker du att jag skall göra, Slieve?” fortsatte han. ”De hittade för fan stekpannan bredvid dig i soffan!””Jag kan inte svara på det just nu”, gäspade jag. ”Allt jag kan säga är att jag följde med en snygg brud upp på rummet. Hon bjöd mig på whisky och smekte mig. Sedan minns jag inte mer bortsett från de där hallucinationerna.” Jag gav Björk min bästa cocker spanielblick. ”Hur länge har vi varit vänner?” frågade jag. Björk tittade förbi mig, på tavlorna med blomstermotiv på väggen, ned i linoleummattan och ut genom fönstret på Shellmacken. ”Det spelar ingen roll vad jag tror”, suckade han. ”Det stinker om dig, och ärligt talat är jag inte förvånad. Sedan Anna lämnade dig känns det som om du kan göra vad som helst!” ”Det är möjligt”, sade jag och lät obegripligt saklig. ”Men tror du verkligen att jag skulle mörda Turtomten för en halvböj?” ”Gud vet vad du skulle mörda honom för…” stönade Björk. Han tittade ut över macken igen. ”Du får två dygn på dig att bevisa att alla andra har fel. Fyrtioåtta timmar, Slieve. Sedan släpper jag hundarna på dig!” ”Jag vill se stekpannan”, sade jag. ”Gör dig inte till !” snäste Björk. ”Du skall vara glad att du lever. Andersson är ny här.” Han spände ögonen i mig. Jag svarade med en axelryckning. ”Han slog ihjäl en kille i Linköping.” Jag brydde mig inte. Björk sköt några papper över skrivbordet med pekfingret, och jag kunde urskilja ett fotografi. Jag snoddde åt mig fotot och vände på klacken utan att säga hej. Det var förmodligen så vi båda ville ha det. Rävar och myror, begravningsentreprenörer, Homeros, Darth Vader, Rodgers&Hart, Mata Hari och Sarah Mellow med glödande bröst och brinnande sköte. Nej, jag hade knappast trott på det själv. Nu hade jag två dygn på mig att bevisa att det var sant. Jag förbannade min dumhet; jag föraktade min kåthet. Bakom Gamla Ullevi satte jag mig ned och grät en skvätt. Den ende som skrattade var Leviathan.