Sic transit gloria mundi

Filosofen höll hov som vanligt, och inte oväntat hos Pelle på Djupedalsgatan. När jag rusade ut genom dörren på La Sombrita efter att ha förstått att de hade kidnappat Ogallala Hoppsan, stod en liten man vid Linnéhallen på andra sidan gatan och viftade med två stora facklor, ungefär som man ser på film när ett flygplan skall landa i mörker. När han fick syn på mig började han springa uppför gatan. Jag följde efter på min sida, och när vi kom fram till korsningen försvann han upp mot Skansberget och parkerade sig själv och facklorna vid entrén till Hos Pelle. Jag sprang över gatan, rasande, bubblande, hatande, älskande, lidande, gråtande. Döende. Jag visste inte om Ogallala fortfarande var vid liv. Jag visste bara att jag hade att göra med människor som inte tog hänsyn till något annat än sin egen tillfredsställelse. Jag hade aldrig gillat Filosofen, men det här var ju löjligt! Jo, han käkade säkert ballar till frukost. I gryningen skulle jag äta hans! Vad tänker jag på, slog det mig mitt i gatan, där bussar och spårvagnar väller fram på en egen refug oberoende av alla trafikregler. Jag beter mig ju som Filosofen! Han lurar mig att hata, han får mig att glömma kärleken till Ogallala. Man kan inte hata av kärlek, för kärlek. Hatet slukar kärleken. Dessutom kan man inte tänka klart. Javisst, så är det: de okänsliga utnyttjar det faktum att de känsliga kan känna. De får dem genom sina vidriga handlingar att hata dem och förvrider därmed sinnet på de känsliga så att de inte längre tänker klart och därför begår överilade handlingar som bara leder ned i graven. Jag bet ihop och kastade mig undan för en buss. Jag skulle inte göra det misstaget. Den lille mannen stack facklorna i varsin hållare som flankerade entrén och drog sig tillbaka till värmen i restaurangen. Genom fönstret såg jag Filosofen vid ett bord omgiven av de fruktansvärda människor jag hade lärt känna den senaste tiden: Plommonstopet/Vickande Rumpan/Erich von Stroheim, eller, som han tydligen kallades, Gussto; Sarah Mellow, kulturstrategen från Manchester som hade lagt knark i min drink på Mornington Hotel; Linda, Fyrbåkens flickvän som förmodligen också hade slagit ihjäl honom; den lille mannen (som just hade slagit sig ned bredvid Gussto), och naturligtvis Filosofen själv, med en halvrökt Gauloise dinglande i mungipan. Rökförbudet var ingenting han brydde sig om en dag som den här, när hela tillvaron stod på spel.

”Donard!” utbrast Filosofen när jag slängde upp dörren. ”Vad förskaffar oss den äran?” Herrarna grymtade som grisar, damerna fnissade som tonårsflickor. Filosofen tuggade flinande på fimpen i mungipan. ”Vad har du gjort med henne?!” skrek jag så att affärsmännen i matsalen satte oxfilén i halsen. ”Hoppsan”, skojade Sarah Mellow på alldeles utmärkt svenska. ”Vad känsliga vi är i dag då!” ”Delirium!” skrockade en av grabbarna i baren som tillhörde hovstaten. ”Cold Turkey”, fyllde hans kompis i. Filosofen gav mig ett överlägset flin som avslöjade hela hans mindervärdeskomplex. ”Är den store Donard litet ut gängorna i dag?” frågade han och tittade menande runt bordet. ”Den fylleristen!” utbrast Linda. ”Jag kan inte minnas att jag har sett honom nykter en enda gång.” ”Jag tänkte väl att det var något sådant”, sade Gussto och tvinnade mustaschen som påminde om morrhåren hos en katt. ”Det hör inte till vanligheterna att folk springer runt hos andra människor och letar efter fyrbåkar! Eller vad säger du, min bäste Rutan?” Den lille mannen sträckte på sig så gott han kunde. ”Absolut inte norr om Stuttgart, i alla fall”, klargjorde han högdraget med sin kraxande stämma. ”Du ser syner, Donard”, fortsatte Filosofen. ”Lyckligtvis är Sarah här en mästare när det gäller att bota vanföreställningar.” Han vände sig mot Sarah Mellow och lade handen på hennes knä: ”Eller hur?” ”Oh ja!” utbrast hon och reste sig, gick runt bordet och bort till mig. ”Den här killen är ett riktigt svårt fall, skall ni veta”, viskade hon förföriskt och drog sina långa, smäckra fingrar genom håret på mig. Kvickt, som en orm, nafsade hon mig i läppen, stack sina naglar i ryggen, körde det smidiga knäet i låret och lätt sina glödande bröst bränna hål i min bringa. Skötet tog eld och brandlarmet gick. Filosofen skrattade, Rutan den lille kraxade, Gussto läste slavisk poesi, och Linda – Linda hon satt och surade vid fönstret och tyckte livet var trist. Kanske saknade hon Fyrbåken. ”Delirium!” gastade hovstaten i baren. ”Dags att runda av den här historien!” sade Filosofen, och plötsligt befann vi oss i en bil på väg västerut.

Vi stannade mitt på Älvsborgsbron, strax bakom en annan bil. Någon öppnade bakdörren och den lille mannen som kallades Rutan kraxade åt mig att stiga ur. Snart stod vi alla och huttrade i vinden och kylan på bron. Plötsligt kände jag en fruktansvärd hetta, och vinternatten lystes upp av ett brandgult sken, som om himlen hade fattat eld. Jag vände mig om och där stod han, rakt under bron: Leviathan. Tiden var kommen, allt var försent. ”Vi dör tillsammans”, mumlade jag. ”Goda och onda, män och kvinnor, barn och vuxna, korta och långa… Vi dör alla i kväll. Det är det enda vi förmår att göra tillsammans.” ”Du snackar så mycket skit, Donard”, skrockade Filosofen. ”Du dör i kväll, det är sant. Men kanske att jag låter någon annan leva. Det beror på vad du har att säga.” Han vred huvudet över axeln och skrek mot den andra bilen: ”Ta hit bruden!” Leviathan flämtade igen och i det brinnande ljuset såg jag Johnny Bråttom fösa Ogallala Hoppsan framför sig. ”Ogallala!” utbrast jag förtvivlat. ”Är du okej? Har de gjort dig illa?” ”Jag älskar dig!” viskade Ogallala frånvarande, sjungande, lugnande, ömsint och trösterikt; kärleksfullt. Som om hon redan stod på prärien omgiven av sina barn och hästar. ”Jag älskar dig…” Besten slutade brinna och jag såg henne bara svagt i det gula skenet från gatlyktorna ovanför. ”Vad vill du ha av mig?” skrek jag åt Filosofen. ”Jag gör vad du vill, bara du låter henne gå!” ”Ack om jag kunde få allt vad du äger…” snyftade Filosofen på låtsas. ”Men stackars sate, du har tyvärr inte ett skit som jag vill ha.” Han tog Ogallala i nacken och föste henne mot broräcket. ”Men varför gör du oss detta då?!” undrade jag. Filosofen tittade på mig som man tittar på ett barn som inte förstår: ”Därför att jag kan!” Gussto gick fram till honom med sin vickande rumpa och tillsammans lyfte de upp Ogallala och lät henne balansera på det smala räcket. Jag var fortfarande lealös, oförmögen att röra mig, bedövad av hettan i Sarah Mellows barm. Hjälplös. Det ryckte till i kroppen, och jag trodde för ett ögonblick att jag var på väg att drabbas av kramper, men istället blev jag märkligt klar i tanken.

”Men jag förstår inte…” sade jag med all naivitet jag kunde uppbåda. ”En doktor i filosofi, en språkprofessor (jag nickade mot Gussto)… Och Sarah här är uppenbarligen en framstående kvinna på sitt område. Vad har ni för nytta av att ta livet av förlorare som Turtomten, Fyrbåken, Julbocken, Kalle på Hörnet, Ogallala Hoppsan och mig själv?” Filosofen suckade över min intellektuella oförmåga: ”Därför att det är det ENDA vi kan!” Han släppte taget om Ogallala så att hon halkade till, men Gussto tog tag om midjan på henne. ”Därför att sådana som du och häxan här sätter griller i huvudet på pöbeln, och det lockar hit Leviathan. Får vi inte er ur världen innan han har tagit sig förbi bron, ja då finns det inte längre någon plats för våra kunskaper!” Han spottade i marken. ”Din värld mot min, Donard. Och min kommer alltid att vinna över din. Åtminstone så länge Leviathan håller sig på andra sidan bron.” Himlen lystes åter upp av det mäktiga skenet från Leviathans eld. Jag kände mig alldeles omtumlad. Var besten där under oss egentligen min vän, som Filosofen påstod? Vår vän, alla vi som inte var som Filosofen. De flesta av oss. Det gick runt i huvudet och jag var fortfarande oförmögen att röra mig, men det brann inte längre från Sarah Mellows bröst och sköte. Istället kände jag kylan sprida sig i kroppen på henne. Märkligt. Filosofen såg stressad ut. ”Se så!” skrek han. ”Låt oss få det gjort. Besten är snart förbi oss!” Han tog ett par raska steg mot broräcket, grep tag i Ogallalas jacka och föste undan Gussto. ”Säg hej till din indiantjej, Donard!” skrockade han just som en jättelik eldsflamma kom farande bakifrån. Den träffade Filosofen i ryggen och förvandlade honom till aska som genast spreds för vinden. Samtidigt sprack Sarah Mellow i tusen bitar, förvandlad till is mitt i den fantastiska hettan. Isen smälte och rann ut i rännstenen. Det fräste och bubblade om vätskan, som gjorde djupa fåror i asfalten. Gussto började vicka allt intensivare på rumpan tills han hade skruvat upp sig själv i ett sådant tempo att kroppen slets sönder av centrifugalkraften. En av hans njurar träffade Linda i ansiktet, trängde in i munnen och ned i halsen så att hon kvävdes. De enda som kom undan var Johnny Bråttom och den lille mannen Rutan som genast kastade sig i en bil och försvann över till Hisingen.

Allt detta hände under loppet av ett omätbart ögonblick. Och likväl insåg jag i just det ögonblicket vad Filosofen hade menat. Naturtillståndet, allas krig mot alla – det var hans värld, liksom Gusstos, Lindas, och Sarah Mellows. Leviathan, det var i själva verket hoppet för oss andra. Besten som kan samla oss, besten som kan tygla våra ondskefulla lustar. Besten som kan skydda oss mot sådana som Filosofen. Jag hörde ett våldsamt rytande bakifrån och vände mig om bara för att se Leviathan styra ut mot Västerhavet igen. ”Nej för helvete!” skrek jag. ”Kom tillbaka, vi behöver dig här!” Men besten brydde sig inte. Han försvann under vattenytan, lugnt och stilla, som om ingenting hade hänt. Som om han aldrig hade varit här. Jag kom att tänka på Ogallala och det fyllde mig med värme. Men värmen förbyttes i svidande kyla när jag vände mig om och insåg att hon inte längre var där. Med Filosofen borta fanns det ju inte längre någon som höll fast henne. Jag rusade fram till broräcket och kastade ur mig ett avgrundsvrål: ”Ogallala!” Allt jag fick tillbaka var mitt eko, kryddat med de sjungande, viskande, smekande orden: ”Jag älskar dig…” Jag böjde mig fram över räcket och fick syn på henne där hon seglade mot vattenytan med armarna utsträckta till ett kors. Hon var helt nära nu, snart skulle hon krossas mot älven och aldrig någonsin se prärien igen. Ett par tårar rullade nedför mina kinder och skyndade efter henne. Allt var förbi och förgäves. Men då hörde jag honom plötsligt i fjärran, den gamle pegasen, den trofaste hästen med vingar – Tingstadhästen. Gnäggande och frustande sprängde han fram över älven, helt nära vattnet, så nära att hovarna nästan rörde vid ytan. ”Kom igen!” skrek jag. ”Kom igen!” Och han kom igen – ett sådant makalöst riddjur! – gled in under kroppen och rätt vad det var satt Ogallala Hoppsan lika säkert i sadeln som alltid. Tillsammans försvann de mot mörkret i väster. Mörkt, javisst, tills Leviathan åter reste sig ur havet för en stund och sprutade ut en eldsflamma som lyste upp himlen för dem hela vägen till prärien. Eller Lofoten. Eller varthän de där två egentligen var på väg! Med sådana vet man aldrig, tänkte jag och log för mig själv. Sedan kände jag solen i ögonen, verkligheten sparkade sig in i huvudet på mig och jag såg samma gamla förbaskade värld ligga lika förbaskat jämntjock utanför fönstret vid mina fötter. Nåväl, muttrade jag, det var väl rätt okej ändå – jag brukade trots allt inte vakna med ett leende på läpparna.

Jag stod på berget igen. Nedanför låg staden vit, rök stod ur skorstenarna och Stefansson drack mjölk mitt på Linnégatan tillsammans med Pinnen. De firade att de just hade tjänat en extra bumlimg på Pinnens slavkneg. Doktorn kom förbi och bjöd på några piller, men Pinnen avböjde. Han sade att han visst kunde sälja sin kropp, men aldrig att han ville förlora huvudet! Vid Polhemsplatsen jobbade Burggrevens lakejer hårt för att finna minsta gemensamma nämnare för alla tidningsläsare. De hittade ingen, så de beslöt sig för att publicera ett sjuttiotal blanka sidor. På så sätt skulle alla läsare åtminstone bli lika förbannade. Se där, äntligen ett uttryck för originalitet! ”Det står ju bara om mig i blaskan i dag!” dundrade Stortomten i verkstaden på Gustav Adolfstorg. Nissarna tittade menande på varandra. De brydde sig inte längre om att försöka göra något åt hans vanföreställningar. ”Delirium!” ropade någon på Andra Långgatan, men ingen brydde sig. Det var ett gängse tillstånd i den delen av staden. Dovhjortarna skrattade muntert i hägnet bakom mig, och på bänken en liten bit bort delade gengångarna på en pava från helvetet. Iskalla, gråblåa och med rimfrost i skägget. Sicka killar! Jag drog på munnen och halade fram pluntan med Paddy’s ur innerfickan. Sedan drack jag en skål med döden. Fast de var ju inte döda, förstås. Jag tittade västerut igen och såg väldiga tallar som krökte rygg för den häftiga vinden, kuvade buskar som gömde sig bakom vittrande bergshällar, tystade huskroppar, luttrade gatstenar, flämtande lågor på tusentals gravar. Snart vore även de utslocknade. Och jag såg mycket som var grått, men inget som var svart och inget som var vitt. Jag såg patienter förvandlas till klienter, medborgare till kunder, tjuvar till hederligheten själv. Sanningen blev lögn, och lögnen besegrade världen. På Bangatan såg jag en vän som hankade sig fram. Ogallala Hoppsan fanns bara i drömmen. Jag önskar att hon hade funnits i verkligheten, även om hon hade dött ifrån mig. Då hade jag åtminstone fått leva en liten stund på jorden.

Tre skepp seglade in med helvetet…

Jag gillar människor, särskilt när jag slipper umgås med dem. Den mystiske mannen som jag hade stämt möte med på La Sombrita den eftermiddagen visade sig höra till den kategori som jag älskar förbehållslöst bara de håller sig ifrån mig. Det var en sliskig, lismande orm som ursäktade sig för att stjäla luften varje gång han andades, samtidigt som han sålde sin morsa till fula gubbar bakom ryggen. Han påminde om den där tanige kubanske tjallaren i Miami Vice på sin tid. Izzie, eller vad han nu hette. För mig blev han genast Mr Uschäkta. La Sombrita hade blivit alldeles för trendigt sedan fylleristen som brukade glömma bort notan hade sålt stället för några år sedan. Men ölen var fortfarande billig, och omgivningarna passade alldeles utmärkt för en hal typ som Mr Uschäkta. Jag visste vem han var så fort han kom genom dörren: det smala, skinntorra ansiktet, de härjade, livrädda ögonen, den slitna trenchcoaten och de alldeles för korta byxorna som i och för sig fortfarande var av bra kvalitet. ”Rea på Twins, eller?” skojade jag och blinkade med ögonen. ”Är du Donard?!” undrade Mr Uschäkta nervöst. ”Den samme!” fnissade jag. Mr Uschäkta flackade med blicken. ”Längst in!” flämtade han. ”Vi sätter oss längst in.” Jag ryckte på axlarna, suckade och tog mitt glas, och sedan trängde vi oss in i det nya utrymmet innanför baren. ”Är det här okej eller?” undrade jag sarkastiskt efter att ha letat upp det bord som måste vara längst bort från dörren. Mr Uschäkta muttrade och flackade med blicken igen. ”Det får väl duga…” mumlade han och satte sig med ryggen mot resten av världen. På min tid i gangsterbranschen gjorde vi förstås helt annorlunda, men det var längesen nu, och dessutom i Amerika. Jag lät Mr Uschäkta hållas. Han må ha varit en komisk figur, men det han hade att berätta var inte roligt. Det visade sig att han var en gammal vapendragare till Julbocken. (Det förvånade mig att vi inte hade träffats tidigare.) Julbocken hade länge gjort affärer med Filosofen. De smugglade sprit, cigaretter och understundom narkotika från Öststaterna. När Julbocken flyttade till Thailand hjälpte han till en början Filosofen med att skaffa unga flickor till kunder i Sverige som betalde bra för ’kila-stadigt-horor’ – söta tjejer som erbjöds mat, husrum och understundom ett liv i relativ lyx mot att de uppträdde som männens fruar. För en tid sedan hade Julbocken och Filosofen varit i Estland tillsammans för att utreda möjligheterna att skaffa flickor därifrån. Där fanns vita tjejer, och närheten till Sverige gjorde det lönsamt att ’jobba sönder’ dem, det vill säga sälja dem så ofta som möjligt så länge de fortfarande var något sånär fräscha. Eller överhuvudtaget levde. I Estland hade emellertid något märkligt inträffat. Julbocken hade träffat en ung flicka som han hade förälskat sig i, och denna förälskelse blev till något som påminde om en religiös uppenbarelse för honom. Plötsligt såg han – utifrån sitt trots allt begränsade empatiska perspektiv – flickorna som människor, som varelser som faktiskt kunde lida, som förtjänade riktig kärlek och fullvärdiga liv. När de återvände till staden efter resan sade han åt Filosofen att han inte ville ha med saken att göra.

”Och hur tog Filosofen det?” frågade jag. ”Han sade att det var omöjligt”, väste Mr Uschäkta. ”Sådana affärer drar man sig inte ur. Det var glasklart att han hotade Julbocken till livet.” ”Men varför mörda Turtomten och Fyrbåken?” undrade jag. ”Julbocken anförtrodde sig åt Turtomten eftersom han var en sådan man kan lita på. Dessvärre har Filosofen ögon och öron överallt. Förmodligen var det någon bartender som tjallade på honom!” Mr Uschäkta spottade fram de sista orden och blängde ilsket på mustaschen bakom bardisken. ”Är det han?” frågade jag oroligt. ”Äh, jag gillar inte bartenderar bara. De har för stora öron och för små mätglas. Men han är schyst. Annars hade jag väl inte gått hit!” ”Och Fyrbåken?” fortsatte jag. ”En täckmantel…” mumlade Mr Uschäkta samtidigt som han lät ögonen följa en svart paletå utanför fönstret. ”Filosofen har knullat Linda i åratal. Samma skrot och korn, de där två. Och de är allt bra smarta! En filosof och en fyllehora – vem skulle någonsin misstänka dem för smuggling, mord och trafficking? Fler än Fyrbåken har dött i den sängen, skall du veta!” ”Det var som fan!” utbrast jag och gav till en vissling. ”Hur länge har det pågått?” Mr Uschäkta drog fram en cigarett och hann nästan tända den innan jag stoppade honom. Att bryta mot rökförbudet var kanske inte det bästa sättet att hålla sig inkognito. ”Jävla skitförbud!” stönade han, stoppade cigaretten bakom örat och fortsatte: ”Filosofen blev en storspelare för ett par år sedan när han tog över ett par juggars smugglarbusiness genom att helt enkelt slå ihjäl dem. Där satte han skåpet på ett bräde!” ”Men varför naglar ingen fast honom, då?” undrade jag aningslöst. ”Någon måste väl ha ett horn i sidan till en sådan gubbe?” ”Alla vet att det var Filosofen”, väste Mr Uschäkta. ”Men ingen kan bevisa något. Det går historier om hur han och Linda käkade deras kulor till frukost. Sådant inger respekt, skall du veta!” ”Men det är ju inte sant!” skrattade jag. ”Naturligtvis inte”, sade Mr Uschäkta. ”Men det spelar ingen roll så länge folk tror att det är sant!” Förvisso, tänkte jag. Den här killen var faktiskt inte så dum ändå. ”Och killen i plommonstopet?” fortsatte jag. Det började bli riktigt intressant. ”Han som springer runt naken på staden och vickar på rumpan? När han inte klär ut sig till Erich von Stroheim, vill säga.” Mr Uschäkta nickade instämmande. ”Gussto”, svarade han. ”Ett ryskt språkgeni som Filosofen har samarbetat med länge. Han är visst professor eller något i Ryssland. Lika kallblodig som Filosofen, sägs det.” ”Var det han som mördade Fyrbåken?” viskade jag. Mr Uschäkta flackade med blicken igen. Dådkraften hade varit högst tillfällig. ”Hur fan skall jag veta det?” snäste han och sänkte rösten: ”Själv tror jag nog att det var Linda som gjorde det.” Mr Uschäkta reste sig för att gå. ”En sista fråga bara”, sade jag och tog tag i rocken på honom. ”Vem är Sarah Mellow, kvinnan som förgiftade mig på Mornington Hotel?” ”Jag vet inte mer än vad jag har sagt”, mumlade han. Sedan skyndade Mr Uschäkta bort mot dörren och lämnade mig ensam med några ynka svar och alltför många frågor. Jag undrade om det någonsin skulle bli ordning på den här historien. Jo det förstås, suckade jag för mig själv. När Leviathan slukar oss alla på julafton.

Jag satte mig i baren för att avsluta min öl i sällskap med en sup eller två. Jag tänkte på Ogallala Hoppsan och de underbara stunder som vi hade upplevt tillsammans det senaste dygnet. Ett vemodigt leende spred sig över mina läppar. Snart skulle våra vägar skiljas för alltid. Antingen på grund av Leviathan, annars på grund av oss själva. Vad var egentligen skillnaden? Jag hade inte suttit där och grunnat i många minuter när ett märkligt sällskap uppenbarade sig i dörren: tre distingerade herrar i turbanliknande hattar och färgglada kaftaner sökte med bortkomna ögon någon som kunde hjälpa dem till rätta. Till sist hamnade de hos mig, precis som alla andra galningar. ”Hej grabbar!” utbrast jag muntert. ”Halloween var förra månaden. Det är jul som gäller nu!” Den ene av dem tittade på mig med trötta, ledsna ögon. ”Min bäste herre”, började han med ödesmättad röst. ”Skoja inte med oss. Vi har gjort en lång resa, vi är trötta och vi skulle behöva vatten och en bit mat. Vi försökte på ett ställa närmare Stjärnan, men där ville man inte släppa in oss.” ”Tacka fan för det som ni ser ut!” skrockade jag okänsligt. ”Nej då, inte alls”, suckade den stackars mannen. ”Det är för att Balthazar här är svart.” ”Tror du verkligen det?” undrade jag misstroget och synade dem med blicken. ”Balthazar…” muttrade jag och tittade på den svarte mannen. ”Det är du det! Men vilka är ni egentligen?” Den förste mannen (i blå kaftan) tittade mig rakt i ögonen: ”Vi är de tre vise männen!” Jag trillade nästan av stolen. ”Och jag är Jultomten!” utbrast jag och slog händerna på knäna av skratt. ”Nej, skämt å sido, Donard var namnet. Slieve Donard. Och tro mig, jag har hört det mesta!” Och gud vad jag skrattade! ”Donard”, sade den svarte mannen plötsligt. ”Slieve Donard?” Jag tittade oförstående på honom och nickade. ”En liten man bad oss ge er detta. Han sade att vi skulle finna er här.” Den svarte mannen räckte mig en liten pappask som jag betraktade med en nyfikenhet som nästan genast övergick i förskräckelse: på locket stod att läsa ’smert’ sjpionam’ – död åt spionerna. På baksidan återfanns det kryptiska budskapet ’Ugh, ugh – Oops!’ I asken låg en liten blond hårlock. Jag visste genast vad det innebar – de hade tagit Ogallala!

Tanda endast mot ladans plan

Middagen stod på bordet när jag kom hem den kvällen. Och i köket stod en kvinna mycket varmare än någonsin glöggen på spisen, som kärleksfullt förebrådde mig att jag hade hållit mig undan hela dagen utan att säga ett ord. Och där fanns ljus på borden, och i hjärtat, tro och hopp i själen; kärlek i dem båda. Och där fanns liv. På riktigt, äkta liv, av kött och blod, i glädje, med glädje – inte bara överlevnad, existens, ett vara för blott varats skull. Nej, där och då – just då – i mitt kök, fanns för en gångs skull inte ett spår av Leviathan, allas krig mot alla, självförverkligandets falska lockrop med sin ensliga stämma, individens sönderfall i tiden för sin största framgång, tomheten när hoppet står blott till sig själv och ingen annan. Där och då – just då – fanns bara verkligheten. Jag och Ogallala Hoppsan. Tillsammans. I mitt kök. ”Chicken Cheyenne!” utbrast Ogallala och ställde en stekhet gryta på bordet. ”Och vad sjutton är det?!” skrattade jag. ”Kyckling som de gamla indianerna gjorde den!” svarade hon näsvist och gav mig en kärleksfull smäll på huvudet. ”Och vin, förstås…” Ogallala langade fram ett par flaskor italienskt i hundrakronorsklassen. En kyckling hade jag haft liggande någonstans, det visste jag. Men definitivt inga viner av den kalibern. ”Vad har du fått tag i de där godsakerna?” undrade jag försynt. ”I Italien, fattar du väl!” skojade Ogallala. ”Nej dummer, på bolaget här nere förstås!” ”Har du varit där själv?” frågade jag och blev allvarlig. ”Ja det är klart!” svarade Ogallala som om det inte var något med det. ”Vem skulle annars ha varit där? Gubben i Månen?” Jag tog henne i armen och drog henne till mig. ”Du får inte gå ut på egen hand”, sade jag förebrående. ”Jag trodde att du fattade det. Du är för sjutton här för att du är i fara!” Ogallala slet sig lös och gick bort till spisen. ”Vem fan tror du att du är egentligen?!” fräste hon. ”Någon jävla patriark i Bibeln, eller? En sådan som vill hålla sina kvinnor inlåsta bara för att känna att han äger dem?” Hon slängde förklädet på golvet. ”Nej tack, då får det vara!” skrek hon och rusade ut i vardagsrummet. ”Du kan laga din jävla mat själv!”

Glöggen kokade bort på spisen, så jag hällde det som var kvar i en mugg och dödade det återstående tomrummet med Paddy’s. Jag och Ogallala Hoppsan är som Semtex, tänkte jag: vi kan krama varandra stenhårt, men tändhatten sitter alltid på och världen är full av elektriska impulser. Det är lika långt till nästa explosion som det är till nästa ögonblick. En hopplös framtid, förvisso. Och ändå älskade jag henne. Förmodligen just därför. Jag hörde Ogallala snyfta inifrån vardagsrummet, så jag tog glöggmuggen och flaskan och gick ut och slog mig ned i soffan bredvid henne. Vi satt tysta i flera minuter och lyssnade till varandras gråtfärdiga andetag. ”Jag skall flytta härifrån”, sade Ogallala till sist och gömde min hand i sin. ”Vad menar du?” undrade jag uppbragt. ”Nu, på en gång? Men vart då? Din lägenhet är inte säker!” ”Nej, dummer”, viskade Ogallala kärleksfullt. ”När allt det här är över skall jag flytta hem till prärien igen. Där är jag född och där vill jag vara. Jag insåg det när jag tog hand om alla barnen därute på det hemska stället i skogen. Jag vill slå mig ned på reservatet och sprida liv och glädje, kanske till och med litet kunskap till barnen där. Det är min uppgift i livet.” Och jag trodde henne, fast och fullt. Det var hennes uppgift i livet. Jag kramade den varma, spröda handen och hoppades att vi inte skulle explodera igen. ”Kom så äter vi”, sade jag och drog försiktigt upp henne ur soffan. Chicken Cheyenne var riktigt gott, Ogallala var en bra kock. En sådan kanske de också behövde på reservatet, tänkte jag och log för mig själv. Vinet var minst lika bra, till både kropp och själ. Klockan åtta på kvällen drog vi oss tillbaka till sängkammaren. Tio på morgonen ringde Björk. Jag fick inte många timmars sömn den natten.

”Känner du ’Kalle på hörnet’?” frågade Björk uppfordrande. ”Hurså?” gäspade jag och smekte Ogallala över pannan så att hon inte skulle vakna. Hon vred på sig, suckade, fnissade till och lade sig till rätta vid min axel. ”Vi har hittat honom i Trädgårdsföreningen”, svarade Björk. ”På staketet. Med en järnribba i arslet!” ”Blödningar i hemorrojderna…” mumlade jag, nyvaken och omtumlad av den fruktansvärda nyheten. ”Vad fan snackar du om?” fräste Björk. Han var inte på humör den här morgonen heller. ”Inget”, svarade jag frånvarande. ”Jag bara tänkte på något jag läste häromdagen. När den ryske tsaren Peter III mördades skyllde Katarina den stora på ’blödningar i hemorrojderna’. Ryssarna var för övrigt också rätt bra på att köra pålar i röven på folk.” ”Du borde sluta leka deckare och bli lärare istället!” snäste Björk och hostade i luren. ”Han hade tejp över munnen med något slags klotter på”, fortsatte han. ”När vi drog bort tejpen vällde blodet fram över min nya rock. Den är förstörd, frugan kommer att slå ihjäl mig. Sådant slipper du, Bogart!” Björk lät verkligen sur, och jag förstod honom. Det såg ut att vara en dyr rock. ”Vad stod det på lappen?” undrade jag. Björk ropade till en kollega så att trumhinnan vibrerade. ”Gallimatias…” kom det stönande svaret några sekunder senare. ”S-M-E-R-S-J. Säger det dig något, skolläraren?” Jag behövde inte göra honom besviken. ”Smert’ sjpionam”, mumlade jag. ”Vad?!” skrek Björk i luren. ”Död åt spionerna”, fortsatte jag. ”Det är ryska. Ser du aldrig Bondfilmer?” ”Sådant lämnar jag åt civilister”, muttrade Björk. Jag hörde att han var litet imponerad, även om han aldrig skulle erkänna det. ”Men vem spionerade Kalle för?” undrade Björk. ”Allt och alla”, suckade jag. ”Det var han som berättade för mig om stället bakom Amerikahuset. Stackars sate. Jag sade att ni säkert skulle kunna skydda honom, men han avböjde. Kalle dog för att han golade, det är inte mer med det. Fick du reda på något annat i går?” ”Jag fick fram fingeravtrycken på det där restaurangkvittot”, svarade Björk motvilligt. ”Två uppsättningar: Fyrbåkens mördare (om det nu är han och inte flickvännen!) och vår gamle vän Filosofen. Vilket inte nödvändigtvis bevisar att Filosofen lever och Julbocken är död. Det kan lika gärna vara tvärtom!” ”Det kan det absolut”, konstaterade jag. ”Men det är knappast troligt. Eller vad säger du?” Björk stönade i luren. Det kunde bara betyda ’ja’. Han avskydde att veta att jag hade rätt.

Jag knäppte bort den blodiga detektiven och vände mig mot Ogallala så att jag kände hennes andedräkt mot mitt ansikte. Den var varm, söt, fuktig, som en fönvind i Alperna, laddad med söderns frukter och dofter. Ogallala sköt mig ifrån sig. ”Gör inte så”, gnällde hon inställsamt. ”Jag stinker i munnen!” ”Inte alls”, försäkrade jag. ”Du luktar underbart!” Hon tredskades i ytterligare några ögonblick innan hon föll till föga och lät mig kyssa henne. ”Smakar underbart också…” muttrade jag så gott jag kunde med munnen upptagen på annat håll. Och sedan några ynka timmars fullständig njutning. Sexuell, javisst, men ack så mycket mer. Ett knull kunde jag väl skaffa på annat håll om jag ville, men Ogallala Hoppsan fanns det bara en av. Och det är när allt kommer omkring det enda som betyder något. Vad skulle jag göra i reservatet, tänkte jag när Ogallala hade somnat om. Jaga bufflar? (Nej, det fick man inte längre.) Gräva guld? (Nej, de hade nog tömt Black Hills för länge sedan.) Dricka sprit? (Det brukade också vara förbjudet på reservaten, åtminstone förr om åren.) Skjuta prick med gamla Winchestergevär? (På vad då? Den där dumskallen till sheriff i grannbyn?) Bygga upp en ridskola? (Jag skulle bara falla av hästen och bryta ryggen och bli en belastning…) Driva ett kasino? (Det gick ju för sig på reservaten, men jag skulle förmodligen spela bort alla pengar för egen del…) Älska Ogallala (och med Ogallala! Mums!)? Jo, förvisso, men hur länge? Kärleken övervinner allt, sägs det. Men vad är kärlek, och vad går att övervinna? Vi levde helt olika liv, jag och Ogallala Hoppsan. Vi kanske verkligen älskade varandra, men vi skulle aldrig stå ut med varandra. Om jag följde med henne till prärien (inga problem, jag har fortfarande mitt amerikanska pass!) skulle någon av oss tre snart vara död: jag, Ogallala eller kärleken. Förmodligen kärleken. Jag föredrog i så fall döden för egen del, men det är ett val man inte kan göra. Jag suckade och tittade på Ogallala som slumrade mot min axel. Det svåraste som finns är att vända sig om och gå bort från den man älskar av det skälet att man älskar henne och inte vill förlora den kärleken. Men det fanns inget annat att göra. Telefonen ringde igen. Ogallala gnydde och vred på sig, men jag smekte henne över pannan och hon lugnade sig. ”Nu skall du höra!” gastade Björk på andra sidan luren. ”När jag försökte tvätta bort blodet från min rock hittade jag ett tändsticksplån som hade klibbat fast i tyget.” ”Vad märkligt!” utbrast jag förvånat. ”Var kom det ifrån?” ”Tja”, fortsatte Björk. ”Vi har tänkt på några olika förklaringar, men rättsläkaren tror att det kommer från magen. Det finns tydligen märken i strupen som visar att det har rört sig den vägen.” ”Vad säger du?” undrade jag. ”Skulle Kalle ha käkat upp ett tändsticksplån?!” ”Tydligen”, svarade Björk och lät viktig. Äntligen hade han något att berätta för mig! ”Men hur hamnade det på din rock?” frågade jag misstroget. ”Doktorn tror att det följde med blodet upp genom halsen. Kanske har han spytt också. Det vet vi inte ännu.” ”Var det något speciellt med det?” undrade jag nyfiket. ”Det stod ett telefonnummer på baksidan”, svarade Björk och lät riktigt uppblåst. ”Kom igen, kom igen, kom igen!” väste jag. ”Jag bjuder på en helkväll när det här är över!” ”Det är visserligen mot reglerna”, började Björk och drog ut på föreställningen. Till sist andades han ut: ”Men i det här fallet kan vi behöva någon som inte är polis på riktigt.” Sedan gav han mig numret. Jag lovade att kyssa hans fötter genast, även om den där omgången kanske fick vänta ett litet tag till. Sedan pussade jag Ogallala på kinden, steg ur sängen, klädde mig och gick ut i köket. Kalle hade svalt ett tändsticksplån. Kanske att det skulle räcka för att tända gnistan som skulle få hela skiten att explodera!

En ny vändning

Vi stormade in i lägenheten på Sveagatan strax innan skymningen. Det vill säga, först rusade insatsstyrkan in, sedan Björk, och sist av alla jag själv. Andersson (han som hade slagit ihjäl en kille i Linköping, om ni minns) gnällde som vanligt över min närvaro, men den här gången var det inte han som bestämde. Det var det för övrigt nästan aldrig, bortsett från när det gällde att trakassera alkisar och förortsungar. Lägenheten var tom, sånär som på de sjuarmade ljusstakarna i fönstret. Det luktade starkt av färg och lösningsmedel i vardagsrummet, och både tak och väggar avslöjade att de helt nyligen hade målats om. ”Helvete!” svor Björk. ”Få hit labbkillarna fort som fan!” fortsatte han över axeln till Andersson som mödosamt började leta efter telefonen under overallen och skyddsvästen. ”Nu!” skrek Björk så att väggarna skälvde. Andersson lommade ut i hallen. ”Grissom och grabbarna är på väg…” muttrade han förorättat till svar efter någon minut. Björk hörde honom inte. ”Ta det lugnt med killen”, sade jag storsint. (Med tanke på hur Andersson brukade behandla mig!) ”Det är inte hans fel att vi kommer försent.” ”Alltid ett steg efter”, väste Björk. ”Någon ser till att vi ständigt ligger ett steg efter.” ”Frågan är vem…” sade jag frånvarande. Jag hade fått syn på en papperslapp bakom elementet under fönsterbrädan. ”Andersson!” ropade jag till surpuppan i hallen. Snart stod han i vardagsrummet. ”Har du gummihandskar?” ”Jag tar inte order av dig!” fräste Andersson till svar. ”Gör som karlen säger!” insisterade Björk och bet ihop för att inte explodera. ”Varsågod!” sade jag muntert. ”Du får äran att säkra ett möjligt bevis alldeles själv!” Jag pekade ut platsen bakom elementet. Andersson fick på sig gummihandskarna och sträckte sig motvilligt efter papperslappen. Han lade den i fönstret och lös på den med sin ficklampa. Jag hummade fundersamt, grubblade högt och mumlade något som jag själv inte visste vad det var. Det var roligt att reta Björk. Han tittade på mig allt intensivare, med växande irritation tills han inte längre kunde hålla sig: ”Vad är det för jävla speciellt med ett kvitto från Hos Pelle?!” ”Kanske ingenting”, konstaterade jag. ”Men det fick mig att tänka något helt annorlunda.” ”Och vad menar du med annorlunda?” undrade Björk surt. ”Stanna här tills CSI kommer”, sade jag muntert till Andersson och lade armen om Björk: ”Följ med mig skall jag visa dig en sak!” Andersson muttrade något om civilister, men innan han hade hunnit till första svordomen stod vi redan i hissen.

Björk protesterade och stretade emot när jag ledde honom uppför Skansberget till Turtomtens verkstad och den klippskreva där gamle saten brukade sova och där han också mötte döden. ”Det är något jag har glömt att visa dig”, sade jag mjukt, väl medveten om att Björk snart skulle bli fly förbannad. ”Något som jag tror att dina killar missade när de gick igenom mordplatsen.” ”Du talar i gåtor, Slieve!” stönade Björk. ”Jag har inte tid med det här. Visa mig något vettigt NU, annars går jag härifrån!” Vi hade precis kommit upp till betongplattan där Turtomten hade gjort sina hällristningar i berget. ”Vad tror du om de där?” undrade jag och pekade på de märkliga bilderna i marken. ”Vad i helvete håller du på med?” muttrade Björk. ”Har du släpat upp mig hit bara för att visa mig en massa graffitti? Det där är Anderssons avdelning!” Han vände på klacken, men jag visste precis hur jag skulle ta honom. ”Graffitti som liknar en julbock och en halvfärdig sjuarmad ljusstake?” anmärkte jag med spelad skepsis. ”Jag undrar det, jag…” Björk stannade upp och vände sig om. ”Vad sade du?!” utbrast han. ”Titta själv, så får du se…” svarade jag. Han gick fram till hällristningarna och betraktade dem i några sekunder, böjde sig ned och drog fingret utmed fårorna i betongen. ”Hur i helvete kunde grabbarna missa det här!” fräste han. ”Grissom kanske hade en dålig dag,” skojade jag. Björk surnade till igen. ”Men vad har det med ett restaurangkvitto från Hos Pelle att göra?” muttrade han. ”Det gav mig en idé”, började jag. ”Det fick mig som sagt att tänka helt annorlunda.” Björk gav mig den där blicken som avslöjade att han var på väg att gå i taket igen. ”Filosofen brukade hänga på Hos Pelle”, fortsatte jag. ”Filosofen är död!” snäste Björk. ”Är vi alldeles säkra på det?” invände jag segervisst. Björk höjde på ögonbrynen. ”Jag medger att jag själv har tolkat bilderna som att Julbocken skulle ha mördat Turtomten”, fortsatte jag. ”Och då är det alldeles självklart att tänka sig att han också skulle ha mördat Filosofen. Men tänk om Turtomten ville att vi skulle se ett annat samband? Tänk om han menade att vi skulle söka upp Julbocken för att därigenom komma åt Filosofen? Och var är Linda, Fyrbåkens flickvän? Hon som faktiskt äger de sjuarmade ljusstakarna, och vars fingeravtryck finns på stekpannan som mördade Fyrbåken?” ”Tillsammans med mördarens”, invände Björk. ”Tillsammans med den person som vi hittills har förutsatt mördade Fyrbåken”, rättade jag honom. Björk nickade. ”Du har onekligen en poäng”, sade han fundersamt. ”Men Julbocken skulle också ha kunnat planterat det där kvittot bakom elementet, på samma sätt som vi har blivit körda med hela tiden i det här jäkla fallet!” ”Förvisso”, erkände jag. ”Men jag måste säga att jag nog tyckte att Filosofens filantropiska fasad var litet väl överdriven. Han har skrivit underbara saker på sin hemsida, i sina bloggar, i svar på andras artiklar. Men det är något med alltihop som inte känns riktigt äkta.” ”Och de estniska tandlagningarna?” undrade Björk. ”Vi vet att Filosofen har varit i Estland. Julbocken däremot brukade hålla sig till Thailand.” ”Medges”, svarade jag. ”Men det kanske du kan kontrollera. Och kvittot kan ju faktiskt ha blivit kvar bakom elementet av misstag, för en gångs skull. Jag tycker åtminstone att vi har en intressant ny teori här, med tanke på att ingen av oss har kommit särskilt långt med den gamla. Just nu är det väl inte mycket mer vi kan göra här, så kila du ned och ta hand om CSI så fortsätter jag så gott jag kan på mitt håll.” ”Gör inget dumt nu, Slieve”, muttrade Björk innan vi skildes. ”Du ligger fortfarande inte riktigt bra till. Särskilt inte i Anderssons ögon.” Det där sista sade han med ett skämtsamt sätt som påminde om hur det brukade vara mellan oss. Det värmde i hjärtat, vi hade varit ovänner allt för länge. ”Och du”, tillade han innan han försvann nedför berget. Jag tittade nyfiket på honom. ”Det ÄR en intressant teori!” Och sedan hörde jag honom muttra för sig själv i backen ned: ”Jävligt intressant, faktiskt. Jävligt intressant…”

Och det var en intressant teori, men vi var förstås ljusår ifrån att kunna bevisa den. Jag knetade uppför Skansberget i blåsten och satte mig på en av kanonerna. Nedanför svävade staden i aningslöshet. Leviathan stod mitt i Rivöfjorden, snart skulle han göra oss alla till sin föda. Jag fick syn på en liten flicka som rastade hunden med sin mamma. Hunden sprang runt hörnet (ett av de åtta) på Skansen Kronan, allt under mattes vilda protester, och den rasande kvinnan försvann efter. Flickan stod kvar på grusplanen och tittade på mig med tummen i munnen. Kunde hon se, undrade jag. Det jag såg, alltså: naturtillståndet, allas krig mot alla, Leviathan därute i havet, helt nära? Hon skulle naturligtvis också slukas, förtäras av odjurets eld. De oskyldiga dör först av alla. Det är den nåd som är ett rent hjärta förunnat. De skyldiga kan understundom överleva, men för vad, till vad? Vilka brott måste de själva begå för att skydda sig från bestens lågor? Hunden rusade fram på andra sidan, och strax därpå kom rasande matte. Jag undrade vem av dem som flämtade mest. Flickan tog tummen ur munnen och skrattade. Matte fick tag i den oförstående hunden och läxade upp den. Skulle hon leva eller dö, skulle hon kunna värja sig mot bestens lågor? Och i så fall, till vilket pris? Jag hörde svansen slå mot vattnet, vågorna som sköljde över öarna, och jag såg skenet av elden som reflekterades i den gyllene kronan. Matte skällde på hunden, mamma på flickan. Och flickan tittade upp mot kronan och utbrast: ”Titta mamma, det brinner!” Och matte tog hunden i kopplet, och mamma flickan i handen och drog dem båda över grusplanen, ut genom porten och nedför backen där Karl den tolfte en gång sprängde fram på sin Munte. ”Men mamma, det brinner!” skrek flickan. ”Tyst på dig, dumsnut!” snäste mamma. Och jag tänkte att den där flickan, hon såg. Bara rena hjärtan kan se. Därför dör de först av alla. De vill inte veta av vad det kostar att överleva. Mamma, däremot, skulle inte se hjältekonungen om han så red rakt igenom henne. Därför är hon mamma, tänkte jag. Och därför kan flickan se. Om några år är också hon blind. Jag hörde besten ryta därute. Det for en rysning genom kroppen på mig: om några år skulle den flickan inte längre leva. Hon skulle inte ens leva till julafton.